KRÖNIKA. Henrik Sjövall, professor emeritus i mag-tarmkanalens fysiologi och patofysiologi, ser tillbaka på ett långt yrkesliv, och konstaterar att allt inte var bättre förr.
Sahlgrenska Universitetssjukhuset annonserar med vinjetten ”Bäst i landet på Klinisk Forskning”. Om det där är sant eller inte beror i ärlighetens namn litet på hur man mäter, men det är helt klart så att forskning numera anses vara en naturlig del av att arbeta på Sahlgrenska. Där finns cirka 1000 disputerade kliniker och nio av tio av dessa vill stanna kvar och både fortsätta forska och arbeta på sjukhuset. Och numera känns det helt naturligt att vid fikabordet stolt berätta om ett vetenskapligt arbete man fått accepterat, istället för att diskutera mer vardagliga spörsmål.
Lömska farvatten mellan forskning och sjukvård
Så där var det definitivt inte när jag startade min kliniska utbildning i mitten av 80-talet. Epitetet ”råttdoktor” var på den tiden inte helt ovanligt för personer som gjort sin forskarutbildning på preklinisk institution, de blev aldrig riktigt tagna på allvar och hade framför sig en stormig seglats i de lömska farvattnen mellan forskning och sjukvård. Jag har nu kommit i hamn efter den där seglatsen och vill dela med mig av min reseberättelse. Allt var inte bättre förr; idag är den där seglatsen betydligt enklare eftersom det numera finns ett sjökort. Det heter ALF.
Jag tog min medicine kandidatexamen redan 1975 och gjorde under internmedicinkursen min klinikplacering på Allergologen (avd 5). Det var en lite speciell avdelning, de hade som sitt mantra – hör och häpna – långa vårdtider! På den tiden behandlade man besvärliga astmaanfall med rejäla doser kortison och ett så kallat ”astmadropp”, en infusion av en inte helt ofarlig substans (teofyllamin) där dosen ändrades dagligen beroende på serumkoncentrationen. Jag minns patienterna som ”kortisonmärkta”, med runda ansikten, stor mage och smala ben. En och annan dog av sin astma.
Idag känns det faktiskt inte rimligt
Underläkarens uppdrag var att skriva journaler och att ronda hela avdelningen två dagar i veckan, de andra dagarna var det istället ”storrond” med överläkaren. En sköterska (syster Silva) höll i allt utom det rent medicinska. De flesta av patienterna var astmatiker, men vi hade också en del blandade internmedicinska fall. Min favorit bland överläkarna var docent Hans Formgren, han var vad jag brukar kalla ”en-sådan-läkare-vill-jag-bli-doktor”. Kunnig, bra med patienter, klok och tålmodig i sin undervisning. Jag blev därför oerhört glatt överraskad när han efter kursen erbjöd mig sommarvikariat och tackade självklart ja. Det där var nog ett första avgörande steg i riktning mot min blivande specialitet, internmedicin. Jag minns med viss bävan det där vikariatet: under jourerna hade man hjärtlarmssökare, hade ansvar för alla inneliggande patienter och var dessutom ensam ansvarig på akuten några timmar på morgonen. Vi hade utöver detta ansvar för medicinska konsultationer från svenska fartyg ute i världen, typ: en sjöman har fått ont i bröstet två dygns gångtid från närmaste hamn (Samoa…). Det gick på något sätt men idag känns det faktiskt inte rimligt.
Efter kirurgkursen och några småkurser var jag rätt studietrött och bestämde mig för att göra studieuppehåll. Jag hade anmält forskningsintresse till Ove Lundgren på Fysiologen, och tänkte kombinera lite pröva-på-forskning med ytterligare några vikariatsmånader och så en rejäl långresa. Allergologen hade nu flyttat till Vasa sjukhus, och vi servade geriatriken nattetid med en jourlinje. Jag minns att det var mycket vanligt med väntade dödsfall nattetid. Man konstaterade dödsfallet och skrev några rader med på avdelningen förefintlig skrivmaskin, resten sköttes dagtid av avdelningsläkaren. Allergiavdelningen var sig i övrigt lik, mest hantering av ”astmadropp”.
Den där typen av omfattande stordjurspreparationer förekommer i princip inte längre
Min forskning handlade om tarmfunktion på sövda försöksdjur, på den tiden katter som sedan avlivades. Den där typen av omfattande stordjurspreparationer förekommer i princip inte längre. Resultatmässigt gick det hyggligt, det kändes som att det kunde bli en avhandling av det där. Efter en termins vikarierande kombinerat med ett uselt betalt amanuensförordnande packade jag ryggsäcken och gav mig iväg till Asien i ett halvår. På den tiden var detta relativt ovanligt och inte helt ofarligt, det fanns ju då inga mobiltelefoner att ta till när något hände. Det blev en mycket äventyrlig resa i en värld som numera i stort sett är borta, så det kändes rätt skönt att återgå till vanligt studentliv igen.
Arbetet på Fysiologen var uselt betalt
Jag återupptog studierna men lyckades samtidigt göra en hel del forskning på Fysiologen kombinerat med en och annan Vasa-jour, och när jag tog läkarexamen 1980 valde jag att gå över till heltidsforskning med mål doktorsavhandling. Arbetet på Fysiologen var uselt betalt (några forskarutbildningstjänster fanns inte på den tiden), så för att försörja sig måste man ”jobba”. Vi hade en stafett som höll akutmottagningen på dåvarande Trollhättans sjukhus igång på helgerna. Långa passet var fredag 17 till söndag morgon 08. Korta passet var söndag 08 till måndag 08, sedan satte jag mig i vår gamla Amazon och körde ned till Göteborg. Vi fick bra betalt för det där men var också produktiva, vi kunde på två personer som regel ta hand om en bra bit över hundra patienter per dygn. Vi hade tillgång till röntgen, vi hanterade bland annat radiusfrakturer, drog och gipsade. Vi tog alla typer av patienter, utom barn under sex månader, solklara operationsfall och tunga internmedicinfall typ hjärtinfarkter. Vi hade också ansvar för två kirurgiska vårdavdelningar, där en bakjour kom in och rondade lördag och söndag. I övrigt fick vi klara oss själva. Det var på den där akutmottagningen jag lärde mig snabb klinisk diagnostik. Vi fick en enorm volymsträning, något jag hade stor nytta av när jag långt senare gick på Sahlgrenskaakuten.
Jag disputerade 1984 och fick sedan – till min stora förvåning – en forskarassistenttjänst på Vetenskapsrådet. Jag hade utvecklat en försöksdjursallergi så jag var tvungen skifta till humanfysiologi, vilket nog sett i efterhand var ett lyckokast. Jag fick AT i Göteborg och hoppade sedan fram och tillbaka mellan sjukhuset och Fysiologen. Under AT tjänstgjorde jag hos Lars Olbe på gastrokirurgen, och med draghjälp av Lasse Fändriks började jag studera ett märkligt motorprogram (MMC) i magsäck och tolvfingertarm. Det blev en massa jobb med metodutveckling. Vi hittade ett närmast bisarrt fenomen där bikarbonat mätt som koldioxid rörde sig fram och tillbaka över nedre magmunnen, ett fenomen som även Hasse Abrahamsson på Medicinsk gastroenterologi i sina motorikstudier snubblat över. Jag kopplade ihop de två projekten och hittade (och korrigerade) ett allvarligt metodfel, och det blev så småningom ett par avhandlingar av det hela.
”Glesbygdsdoktor” på Styrsö
Tiden gick, rätt som det var fick jag min läkarlegitimation, vad göra nu? Av en ren slump träffade jag under en promenad Urban Brunell, chef på Styrsö Vårdcentral, och hörde mig för om vikariat. Det visade sig att en av hans vikarier just skulle sluta, så jag började jobba deltid därute. 2.5 dagar i veckan var jag ”glesbygdsdoktor” på Styrsö, resten av veckan var det magforskning på SU, finansierad av min forskarassistenttjänst, som gällde. Jag funderade ett tag allvarligt på att bli allmänläkare, men när de ville införa ett system som liknade livegenskap hoppade jag av. Jag pratade då med Hasse Abrahamsson på Medicinsk gastroenterologi: ”Jorå, du är välkommen att börja vikariera hos oss!”. I samma veva sökte och fick jag en forskartjänst på Vetenskapsrådet på halvtid, och hoppade sedan under min specialistutbildning fram och tillbaka mellan metodologiskt krävande tarmforskning och gradvis alltmer flyhänt klinisk tjänstgöring. På den tiden hade man 52 timmars arbetsvecka + jour, så jag hann allt se en hel del patienter trots det myckna forskandet.
Ungefär när forskartjänsten gick ut fick jag också ut min specialistkompetens och fick, med stöd av Olle Isaksson – som enligt den tidens normer var både klinikchef och prefekt – en kombinationsprofessur som jag höll fram till pension. Jag lämnade nu på nytt min bekvämlighetszon i form av ett fascinerande samarbete med den inom sitt fält världsledande biokemisten och slemforskaren Gunnar Hansson. Min insats bestod i huvudsak i att jag ifrågasatte några av hans förklaringsmodeller och hjälpte honom få klinikkontakt.
Den här märkliga resan slutade med ett hedersuppdrag
Som ni märker var det en rätt vinglig resa som kunde slutat någon helt annanstans. Om jag ska vara självkritisk kan jag nog säga att jag varken blev någon stor kliniker eller någon stor forskare, men jag höll faktiskt ett litet VR-anslag i närmare trettio år. Jag hade en väldigt spretig tillvaro, blev så småningom dessutom proprefekt med undervisningsansvar på Medicininstitutionen, och satt i den rollen på akademistol i sjukhusledningen i tio år. Under samma period jobbade jag också aktivt med att bygga upp kompletteringsutbildningen för utlandsutbildade läkare, engagerade mig i läkarutbildning i Nepal och jobbade åt VGR med utvärdering av nya medicinska metoder. Numera är jag dock pensionerad och har som (obetald) hobby att handleda projektarbeten för läkarstudenter. Har under åren handlett ett knappt dussin studenter inom ett brett spektrum av ämnen, exempelvis handläggning av gastrointestinal blödning, mekanismer bakom etisk stress och effekter av läskunnighet på hälsa. I höst blir det två projekt inom Narrativ medicin och i vår ska tre studenter åka till Kathmandu och studera sepsis, indikationer för lumbalpunktion samt hantering av oklar medvetslöshet.
Så till sist ett tapto: den här märkliga resan slutade med ett hedersuppdrag. Några månader innan jag skulle sluta fick jag ett samtal från Jan-Ingvar Jönsson, huvudsekreteraren på VR. Jag kände honom lite eftersom jag suttit beredningsgruppsordförande under några år. Jag var mitt i ett skopipass när han ringde, så jag bad honom ringa tillbaka. Det han ville var att jag skulle leda en utredning om stödsystemen för Klinisk Forskning i Sverige! Jag trodde först det var ett missförstånd, ”du måste ha betydligt finare folk än jag till ditt förfogande!”. ”Ja, det kan man tycka” svarade han, men så här är det: den som får uppdraget måste vara tillräckligt bra för att inte ifrågasättas vetenskapligt, måste förstå klinik och måste bli insläppt i sjukvårdens maktkorridorer, måste veta lite om preklinik och även ha viss kännedom både om ”big pharma” och om entreprenörsvärlden. Och i bägge fallen utan jävsproblematik. Många föreslagna personer föll på några av de där kraven, och tills sist blev det bara lilla du kvar!”
Med den motiveringen tackar man inte nej!
Den före detta råttdoktorn tackar nu för den spännande seglatsen
Tillsammans med Marika Greberg-Hellqvist på Enheten för Kliniska Studier intervjuade jag sedan cirka tre dussin personer ”från slott till koja: adel, präster, borgare och bönder”.
De flesta av förslagen i utredningen gick sedan igenom: en kommitté i stödsystemet lades ned, en annan kommitté förstärktes rejält och det tillskapades framförallt en ny huvudsekreterarfunktion, med riktat ansvar för just klinisk forskning. Och som slutkläm har jag just, tillsammans med två nyckelmedarbetare (Johan Brun och Boo Edgar) skrivit en debattartikel om vår utredning i Läkartidningen, med den uppfordrande titeln ”Sverige kan återta sin ledande position inom klinisk forskning – om vi vill”.
Den före detta råttdoktorn tackar nu för den spännande seglatsen och hoppas att fler läkarstudenter väljer att göra en liknande resa. Den är ju numera betydligt mindre äventyrlig, det finns gott om sökbara utbildningsblock som kombinerar klinisk och vetenskaplig utbildning (ALF/AT, ALF/ST, högre kliniska forskartjänster mm).
En sak kan jag försäkra eventuella intressenter: tråkigt har man aldrig i de där märkliga farvattnen mellan två av världens mest fascinerande jobb!
Henrik Sjövall
PS: Och vem vet, det kanske kan bli ytterligare någon liten krönika… ”Never say never again!”
