Henrik Sjövall: Vad gör vi med alla våra masteruppsatser?

KRÖNIKA. I sin senaste krönika slår Henrik Sjövall ett slag för att fler masteruppsatser borde publiceras i GUPEA.

Universitet har som bekant tre uppgifter: undervisning, forskning och interaktion med det omgivande samhället, det vi brukar kalla ”tredje uppgiften”. Jag har alltid intresserat mig för det sistnämnda.  Bland annat har jag engagerat mig i ett radioprogram (Alltinget) där vi svarat på lyssnarfrågor. Jag har också ett par gånger per år skrivit krönikor här i Sahlgrenska akademins webbtidning Akademiliv, ett sätt för mig att dela med mig av mitt brokiga liv i de spännande gränslanden mellan sjukvård och universitet.

Jag gillar att handleda uppsatser på masternivå för läkarstudenter, och väljer då gärna ämnen som ligger lite utanför dem som är föremål för de etablerade forskningsgruppernas uppmärksamhet. Läkarstudenterna får idag huvudsak lära sig kvantitativ vetenskaplig metodik, en metodik som bygger på hypotesen att det finns något slags ”typpatient” och där man försöker få bort variationen med hjälp av olika statistiska metoder. Men ett långt lärarliv har lärt mig att många viktiga frågor är betydligt mer komplicerade än så. Det finns ofta ingen ”typpatient” att leta efter, det är just variationen (den man trollar bort med statistik) som är det intressanta! Jag väljer därför numera gärna projekt där man arbetar med kvalitativ metod, med intervjuer med öppna frågor följda av systematisk textkondensering. Man letar efter variation, ístället för att ”trolla bort den”!

Jag gillar att handleda uppsatser på masternivå för läkarstudenter

Nu till saken: vi har tidigare haft som policy att publicera godkända uppsatser i universitetsbibliotekets portal GUPEA, där de blir citerings- och sökbara. Är vi ensamma om detta? Nej, men hur många som publiceras varierar enormt mellan institutioner och fakulteter! Vid sökning nyligen hittade jag 4423 masteruppsatser på GUPEA. 40 procent av dessa kom från Samfak, övriga fakulteter stod för vardera i storleksordningen tio procent av produktionen. Sahlgrenska akademin representerades av 444 masteruppsatser.

Men: nu har kursledningen på examensarbetet, med stöd av ett i stort sett enigt handledarkollegium, beslutat att inte längre använda GUPEA som portal. Hur det ska bli istället är oklart. Eventuellt ska vi bygga upp en egen portal. Jag tycker detta är djupt olyckligt och vill därför med denna lilla krönika slå ett slag för ökad, inte minskad, publicering av masteruppsatser på GUPEA. Jag har varit inne och sökt en del på GUPEA, och anser att UB:s sökfunktion i databasen bör förbättras. Har ibland haft svårigheter till och med att hitta egna uppsatser som jag vet ska ligga där.

Systemet brukar som regel fungera

Hur ser nu dessa litet udda masteruppsatser ut som inte lämpar sig för publikation i referentgranskade vetenskapliga tidskrifter? Jag ska försöka att kort förklara hur systemet för val och examination av masteruppsatser fungerar på läkarprogrammet. Vi kallar det projektarbeten (en termins heltidsstudier på avancerad nivå), för i stort sett ingen student väljer att ta ut någon masterexamen. Valet av ämne sker genom att motiverade handledare lägger ut förslag på lämpliga projekt på en projektportal, och studenterna väljer sedan projekt de är intresserade av genom att ta kontakt med den tilltänkta handledaren. Om kontakten utfaller positivt skriver man ett ”letter of intent” som signeras av student och handledare. Ämnets relevans överprövas i princip aldrig av kursledningen, det man fokuserar på vid granskningen är genomförbarhet.

Systemet brukar som regel fungera. De flesta av studenterna hittar en lämplig handledare antingen genom personkontakt under det rullande kursprogrammet, eller via projektportalen. Enstaka studenter brukar behöva hjälp för att hitta projekt.

Varje termin gör ett par dussin studenter sina projektarbeten utomlands, som regel i låginkomstländer. Här krävs stipendiefinansiering av merkostnader för resa och logi, vilket genererar en del merarbete med ansökningar. Det måste också finnas en trovärdig utländsk handledare på plats som också får ett driftsbidrag till sin enhet för att kunna genomföra handledningsuppdraget.

Masteruppsatser ska inte bara betraktas som ”undervisningsmaterial”

Examinationen av projekten innehåller tre komponenter: (1) en muntlig presentation av resultaten med granskning av studentopponent + docentkompetent examinator; (2) framställning och försvar av poster på en gemensam postersession; (3) granskning av själva uppsatsen med hjälp av checklistor där man bedömer frågeställning, metod, resultatredovisning och stringens vad gäller slutsatser. Den sistnämnda processen genererar inte sällan behov av betydande revisioner och slutresultatet brukar som regel väl uppfylla kraven.

Jag ska nu försöka illustrera mitt synsätt att masteruppsatser inte bara ska betraktas som ”undervisningsmaterial” genom att ge exempel på några – måhända något udda – uppsatsämnen jag själv varit eller är huvudhandledare för. Det blir som ni kommer att märka en brokig samling.

Vi börjar här hemma. En student försökte reda ut vilka situationer som genererar etisk stress hos vårdpersonalen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Huvudfynd: icke-genomförda brytpunktssamtal, personalen tvingades fortsätta med vård som upplevdes som meningslös! Läkarna gjorde helt enkelt inte sitt jobb!

Sahlgrenska akademin har genom åren haft en hel del kontakter med Nepal och jag har haft en hel del projekt där. En student åkte till Nepal och studerade mekanismerna bakom ”brain drain” i glesbygdssjukvården, det vill säga varför färdigutbildade läkare hela tiden söker sig till storstäder eller väljer att emigrera. Huvudfynd: det handlade inte i första hand om pengar. Problemet var att övriga familjen inklusive barnen inte bedömdes kunna få en meningsfull tillvaro om maken hela tiden jobbade – vilket ju är fallet på små bergssjukhus. Bristande möjligheter till skolgång för barnen oroade mycket.

Vi fortsätter i Nepal: två studenter studerade hur man använder så kallade female community health volunteers (FCHV) ute i byarna i Nepal. FCHVs är sjukvårdens sista utpost, det är i princip bybor som får en – mycket kort – sjukvårdsutbildning och sedan hälper till med allmän hälsorådgivning och då särskilt vad gäller mödravård och näringstillförsel till barnen. Huvudfynd: systemet fungerar bra och är mycket uppskattat.

Mer Nepal: tre studenter kartlade ledningssystem, bemanningsstruktur och medicinska resultat på ett litet bergssjukhus i Gurkha-distriktet i Nepal. Huvudfynd: de gör en massa saker som man i Sverige gör på specialiserade enheter. Kvaliteten är invägt förutsättningarna bra, men det finns ett stort problem. Ständig dygnet runt-tjänstgöring mal ned de ansvariga läkarna, de orkar helt enkelt inte! Ett system som gudskelov är stoppat i Sverige.

 

Nu byter vi land: två studenter åkte till Viktoriasjön i Uganda och undersökte effekterna på hälsa och livskvalitet av att lära icke-läskunniga kvinnor som levde på att samla krill från sjön att läsa och räkna. Huvudfynd: nyttan var mycket stor: ”Before I could read, my children were not allowed to play with the rich children. Now they play happily together!”

 

Vidare med liknande frågeställning, men nu här hemma för gruppen illitterata kvinnor från Afrika finns ju även här! En student gick därför vidare med att reda ut effekterna av att lära illitterata somaliska kvinnor att läsa. Vi frågade fyra olika grupper hur de mådde: kvinnor som påbörjat läskunnighetskursen, kvinnor som lärt sig läsa, kvinnor som knackar på dörren till det svenska utbildningssystemet och (ett fåtal) kvinnor som lyckats få en högskoleutbildning. Huvudfynd:  en märklig berg-och-dalbana mellan hopp och förtvivlan! De som mådde sämst var de som hade lärt sig läsa och räkna men som ändå bara erbjöds städjobb! Och de faktorer vi hittade bland dem som lyckats ta sig igenom hela undervisningssystemet var en drivande pappa (”han var som en igel på dom!”) och engelskkunskaper (”där var jag faktiskt bättre än läraren!”)

Fortsättning här hemma: två studenter som skulle ha åkt till Nepal fick istället undersöka hur patienter med misstänkt postcovid upplevde sina sjukvårdskontakter. Huvudfynd: Resultaten var rätt förfärande, med allvarliga upplevda brister både vad gäller läkarnas attityder och kunskaper. En tredjedel av patienterna upplevde sig närmast fientligt bemötta!

Samma tema, men nu pågående projekt: Patientupplevelse av läkarbesök när man kommer med det vi brukar kalla ”medicinskt oförklarade symtom”. Jag har valt fyra olika stora grupper där vi egentligen inte vet något om orsaken: funktionella magbesvär (IBS), adhd-vuxna, hjärntrötthet och utmattningssyndrom. Huvudfynd: Uppsatserna är inte godkända ännu men preliminärdata visar att missnöjet vad gäller kvaliteten på patientinformationen verkar vara utbrett. Sjukvårdens mjuka kärna är inte alltid så mjuk…

Åter i Nepal: tre studenter har i vår varit på akutintaget på Tribhuvan University Teaching Hospital, det största universitetssjukhuset i Kathmandu (deras ”Sahlgrenska”) och där studerat handläggningen av tre vanliga allvarliga tillstånd: oklar medvetslöshet, misstänkt hjärnhinneinflammation och misstänkt blodförgiftning. Huvudfynd: Uppsatserna är inte godkända ännu men preliminärdata visar att hanteringen präglas av mycket generös antibiotikaförskrivning och trots detta, åtminstone vid blodförgiftning, mycket betydande dödlighet.

Och så till sist ett litet axplock ur höstens meny: tre studenter åker till Tribhuvan för att studera hur de hanterar hjärtinfarkter respektive stroke hos unga kvinnor. Det sistnämnda verkar märkligt nog verkar vara rätt vanligt i Kathmandu. En student ska här hemma kartlägga patientupplevelsen vid konsultation på grund av utmattningssyndrom, och en student ska skriva om hur ADHD-patienter upplever övergången från barn- till vuxensjukvård. Ytterligare en student med en bakgrund inom förskolepedagogiken ska titta på användningen av alternativ pedagogik vid konsultationer inom primärvården.

Den här typen av uppsatser har ett värde utöver ”undervisningsmaterial”

Varför gör jag det här? Inte för att få ytterligare meriter, jag är pensionerad och inte längre forskningsaktiv. Jag gör det helt enkelt för att jag tycker det är roligt att arbeta med duktiga studenter (de kan göra förbluffande mycket på några månader) och så ställer jag frågor där jag helt enkelt är intresserad av svaret! Jag har en relativt bred metodologisk kompetens, från hantering av kontinuerliga variabler med t-test och variansanalys till intervjubaserade studier med systematisk textkondersering och kvalitativ metod. Jag anser att det är viktigt att åtminstone några av läkarstudenterna får en inblick i hantering av kategori- och ordinaldata (”dåligt-okej-bra-bättre-bäst”) och åtminstone någon insikt i kvalitativ metod (den undervisas det väldigt litet om på det ordinarie programmet).

Och jag hoppas förmedla följande läxa: Ju viktigare något är, desto svårare brukar det vara att mäta, det som Jonna Bornemark kallar Det omätbaras renässans!

Det är min bestämda uppfattning att den här typen av uppsatser har ett värde utöver ”undervisningsmaterial” och på något sätt bör göras citerbara och sökbara! Som ni märker från den brokiga listan kan man på masternivå angripa viktiga frågor där det ibland inte finns något entydigt svar och som därför inte alltid kvalar in i den referentgranskade internationella litteraturen. Det blir ju på grund av den korta tid som står till förfogande svårt att veta om svaret verkligen är nej eller om det bara är en för liten studie. Men detta gör absolut inte arbetet värdelöst!

Så snälla, fortsätt publicera era masteruppsatser i GUPEA, om inte annat för att visa studenterna den respekt de så väl förtjänar! För detta är i alla sin bräcklighet små vetenskapliga studier, absolut inte bara ”undervisningsmaterial”!

Krönikör Henrik Sjövall