Henrik Sjövall: Den svåra konsten att stiga av i farten

KRÖNIKA. Han hade beslutat att dra sig tillbaka, men det visade sig svårare än han trott. I sin senaste krönika funderar Henrik Sjövall kring sitt misslyckade pensionsprojekt.

I USA blir man i princip aldrig pensionerad, man får fortsätta jobba så länge man anses användbar. I Sverige klämtar den första vällingklockan vid 65, då måste man markera intresse av att få vara kvar några år till. När jag gick var det 67 år som gällde som definitivt avslut, nu är det 68 år. Ska man vara kvar efter det får man jobba max 40 timmar per termin, annars ska tjänsten återutlysas i öppen konkurrens. Men väldigt få pensionsmässiga professorer är förstås intresserade av att vara med om den resan. På sjukvårdssidan är det lättare, där får man i princip vara kvar om man behövs, men med tanke på sjukvårdens kroniskt svajiga ekonomi börjar även detta bli allt svårare.

Jag bestämde mig för att gå i förtid, vid 64, för att hamna i fas

Min fru Marie är ett år äldre än jag och hon valde att gå vid 65, så jag bestämde mig för att gå i förtid, vid 64, för att hamna i fas. Detta passade också bra i övrigt, eftersom mitt förordnande som proprefekt gick ut samtidigt. När beslutet väl var taget började jag ”städa skrivbordet”, och sorterade alla mina uppdrag i tre högar: en hög med uppdrag som skulle kunna göras lika bra eller bättre av någon annan, en hög med uppdrag som inte var tillräckligt viktiga eller roliga, och sedan resten i den tredje högen. När jag satt med det där insåg jag att jag ingick i ett drygt dussin olika församlingar i olika roller. Det mesta av det där blev uppenbart inaktuellt i och med att jag lämnat mitt linjeuppdrag och mycket av det som blev kvar hamnade i ”lika bra eller bättre av någon annan” eller ”inte tillräckligt viktigt eller roligt”.

Vad blev då kvar efter den där städningen? I princip tre paket: på sjukvårdssidan fortsatt arbete på 20-30 procent med utvärdering av medicinska metoder inklusive läkemedelsprioritering  ( https://akademiliv.se/2016/11/36333/), och på universitetssidan två uppdrag: fortsatt ansvar för  kompletteringsutbildning av utländska läkare (ledningsmässigt och till viss del operativt) och så  handledning av ett varierande antal projektarbeten för läkarstudenter på termin 10. Och som om det inte räckte ett tidsbegränsat (och nu avslutat) hedersuppdrag, ordförandeskap i en beredningsgrupp på Vetenskapsrådet. Den där typen av förfrågningar tackar man helt enkelt inte nej till!

Hur blev det nu i verkligheten med det där pensionerandet? Ett år har snart gått, och det blev faktiskt så att jag periodvis har ”jobbat” mer än tidigare. Men det finns en väldigt viktig skillnad: jag gör detta bara för att det känns meningsfullt och kul!

Jag hade aldrig kunnat göra det där om jag inte stigit av alla mina ledningsuppdrag

Vad har jag då haft för mig? Våren ägnades på universitetssidan åt ett mycket intressant projektarbete om hur icke-läskunniga somaliska kvinnor mår, ett projekt jag tidigare berättat om här (https://akademiliv.se/2019/04/57304/ ). Tog därutöver på mig att leda två stora och konfliktfyllda HTA projekt, ett om operationssalsventilation (sic!) och ett om eventuella patientrisker vid ändrad sammansättning av vårdteam. Särskilt det första projektet blev mycket mödosamt eftersom det fanns starka motsättningar inom projektgruppen och det slutade med att jag fick göra det mesta av analysjobbet själv. En första rapport blev efter en heroisk insats publicerad före sommaren, och vi håller nu på med en reviderad version. Jag hade aldrig kunnat göra det där om jag inte stigit av alla mina ledningsuppdrag!

Det är väldigt svårt att hitta hyggligt breda kliniker som kan GCP

Vi fortsätter på sjukvårdssidan. Jag försökte faktiskt stiga av mitt uppdrag i kommittén för prioritering av pengar till nya, dyra läkemedel inom VGR, men Akademin hittade helt enkelt ingen som kunde eller ville ersätta mig.  Jag sitter därför tills vidare kvar, med viss ersättning från VGR. Ett kärnproblem här är att det är väldigt svårt att hitta hyggligt breda kliniker som kan GCP (good clinical practise vid läkemedelsstudier), och inte sitter i knäna på industrin med risk för jäv. Lutar nog åt att jag får behålla den där rollen ett tag till. Granskningen av nya läkemedel för införandefinansiering är mycket tuff, förra omgången sa vi exempelvis nej till ungefär hälften av föreslagna nya läkemedel, oftast på grund av dålig effekt eller ogynnsam riskbalans och bristande relevans av studiernas utfallsmått. Nyttan med dessa beslut – som inte tas av oss utan av VGRs Program- och prioriteringsråd – är att de skapar förutsättningar för bättre användning av pengarna på annat håll. Där finns som bekant många hål att stoppa dem i.

Absolut inte så enkelt som det beskrivs i media

Om vi fortsätter på sjukvårdssidan leder jag just nu ett mycket kontroversiellt projekt om konsekvenserna av att ersätta sjuksköterskor i vårdteamet med andra personalkategorier (exempelvis undersköterskor). Jag ska inte föregripa resultaten, men kan säga att det absolut inte är så enkelt som det beskrivs i media. Det finns mycket skrivet om detta, mest baserat på olika typer av registerdata, och det blev ett synnerligen krävande analysarbete där vi inte ens med hjälp av yrkesstatistiker i världsklass säkert kan kvantitativt tolka data publicerade i synnerligen välrenommerade tidskrifter. Inte osannolikt att det där så småningom hamnar på löpsedlarna! Ett bra exempel på hur sjukvård och universitet bör hjälpas åt att reda ut svåra men viktiga frågor.

Det finns en växande kritik av att helt luta sig på rigoröst genomförda randomiserade kliniska prövningar

Ett tredje potentiellt konfliktfyllt projekt som jag kommer att leda är omprövning av ett nyinfört relativt dyrt läkemedel där man inte hittat förväntat gynnsamma effekter i registren. Det finns en växande kritik av att helt luta sig på rigoröst genomförda randomiserade kliniska prövningar vid införande av nya läkemedel, eftersom resultaten ibland inte går att reproducera i verkligheten, ett ämne som jag diskuterat tidigare (https://akademiliv.se/2019/04/57304/). Misstänker att det kommer att blåsa rejält även i det där projektet…

På universitetssidan är det litet lugnare, där håller jag i väntan på vaktavlösning ett fortsatt vakande öga på kompletteringsprogrammet för utländska läkare.

Jag har tillsammans med Herman Nilsson-Ehle varit ansvarig för deras internmedicinkurs, gjort min förhoppningsvis sista internmedicintenta och genomfört kursen i professionell utveckling (https://akademiliv.se/2017/10/43728/ ). Vi har i år startat en dikteringsskola – inklusive examination av deras diktat – , och utvecklat nya metoder för att lära studenterna att hantera jobbiga eller misslyckade konsultationer ( http://lakartidningen.se/Aktuellt/Kultur/Kultur/2019/10/Stopp-frys-vad-ar-det-som-hander-Hjalp-er-kollega/).

Och till våren kommer vi att introducera en hel temavecka om Narrativ Medicin ( http://narrativmedicin.se/ . Den där undervisningen går definitivt att göra annorlunda, men det upplägg vi har just nu får nog anses starkt personbundet. Jag och min parhäst Herman Nilsson-Ehle jobbar väldigt bra ihop, vi har samsyn om målen men har med vår olika bakgrund litet olika ingångar i hur de skall uppnås. Mina ledningsuppdrag på KUL har jag däremot i stort sett lyckats avveckla.

Om vi fortsätter på universitetssidan blev det i år inte mindre än fem projektarbeten för läkarstudenter, med en brokig skara ämnen:

1. Konsekvenser av etisk stress skapad av vårdplatsbrist;
2. Kvalitet och upplevelse av den information som ges till patienten efter ett irreversibelt tillstånd, tvärsnittslesion av ryggmärgen;
3. Patientnytta med en ny version av kognitiv beteendeterapi, acceptance and commitment therapy, vid kroniska smärttillstånd och posttraumatiskt stressyndrom;
4. Två arbeten om svaga länkar i antibiotikakedjan, från förskrivning till faktiskt tablettintag, i Zanzibar.

Jag har egentligen inte någon gedigen ämneskunskap för något av dessa uppdrag, men däremot en ganska solid metodkunskap. Fakta kan man alltid läsa in, och så har jag ju kloka kollegor som sitter inne med det där ämneskunnandet.

Som dessert ett sista självpåtaget uppdrag som berör en annan story i Akademiliv, den om hur två syriska flyktingar tog sig in på läkarutbildningen (https://akademiliv.se/2018/01/46263/), Det som hänt nu är att Sara (första tomten från höger i bilden),  på grund av märkliga regler hos Migrationsverket kan tvingas avbryta sina medicinstudier för att istället ta ett jobb vilket som helst. Kommer därför att utnyttja mitt stora kontaktnät för att få till stånd en ändring av de där reglerna. Självklart ska framgångsrikt genomförande av en lång programutbildning likställas med förvärvsarbete som grund för konvertering till permanent uppehållstillstånd! Och här har jag både SA, GU och SUHF (den nationella universitetsorganisationen) med mig.

Jag känner att jag fortfarande kan göra nytta

Varför håller jag på så här? Mest för att det är kul, faktiskt. Men också för att jag känner att jag fortfarande kan göra nytta. Jag tillhör en snabbt krympande skara av relativt breda kliniker som också har ett gediget metodkunnande utan jävsproblematik. Mina pensionsplaner har visserligen gått i en helt annan riktning än det var tänkt, men jag tror mig nu göra en annan typ av nytta. Kanske fler pensionerade professorer – om de så önskar – borde erbjudas liknande upplägg? Vi har ett mycket stort antal pensionsavgångar framför oss, och särskilt på kliniksidan tar dessa med sig en massiv klinisk erfarenhet. De skulle kunna fortsätta att hjälpa till med problembaserade kliniska seminarier och delta i undervisningen om professionell utveckling, det vill säga de delar av läkarjobbet som inte bara handlar om att kunna sjukdomsläran. De skulle också kunna fungera som mentorer för yngre läkare. Många kollegor lär funderar på att lämna yrket, den bästa medicinen mot detta är nog att få träffa erfarna kliniker som kan berätta om sin fascinerande resa!

Jag har nu (tyvärr) lämnat det praktiska sjukvårdsarbetet, men kommer nog att fortsätta sysselsätta mig själv med utvecklingsarbete på sjukvårdssidan och med studenthandledning på universitetssidan ett tag till.

Och, vem vet, det kanske också blir en och annan Akademilivskrönika…

Henrik Sjövall