STUDENT. För två av studenterna som nu tagit plats på läkarprogrammet i Göteborg innebär utbildningen en verklig nystart. För inte så länge sedan gjorde Atiya och Sara, var och en för sig, den farliga resan från krigets Mellanöstern, genom Europa till Sverige.
Atiya Alzouby, 24, och Sara Rizk, 20, lyssnar uppmärksamt när professor Per Lindahl inleder morgonens föreläsning, om cellens medicinska historia och uppbyggnad. Att de fått en plats på läkarprogrammet känns som en dröm som blivit sann – en känsla de säkert delar med många andra av studenterna i bänkraderna, men som Atiya och Sara fått kämpa hårt för att uppnå.
– Min pappa är läkare och när jag var liten brukade jag följa med honom till sjukhuset i Damaskus. Han vill inte att jag ska följa i hans fotspår, det är ett för tungt och svårt arbete att vara läkare tycker han. Men jag har inte övergett min dröm att bli läkare, säger Sara, som kan tänka sig att specialisera sig inom barnpsykiatri så småningom.
En resa att glömma
Det har gått lite mer än två år sedan Sara flydde kriget, tillsammans med sin mamma och tre yngre systrar, som då bara var åtta, sex och fyra år gamla. Pappan stannade kvar i Mellanöstern, och väntar nu på att få återförenas med familjen i Sverige. Hon säger att hon helst vill glömma färden över Balkan, en resa hon aldrig skulle göra om med så små barn:
– Vi gick och gick och gick. Det var kallt. Min mamma grät för att hon inte kunde värma sina barn. Mina systrar förstod ju inte vad som hände. Vi försökte låtsas att det var en äventyrlig lek, men det hjälpte inte mycket.
Hennes familj bor kvar i den lilla lägenheten de hänvisades till i Lund – fyra personer på knappt 50 kvadratmeter. Sara fick chansen att lämna asylboendet genom ett jobb för Rädda barnen i Västsverige, och hon flyttade till Göteborg. Här körde hon heltidsjobb och halvtidsstudier samtidigt, hela tiden med siktet inställt på att uppnå de högt ställda kraven för att komma in på läkarprogrammet.
En resa att växa av
Atiyas familj bor idag i Turkiet, nära gränsen till Syrien. Familjen driver ett jordbruk där de odlar pistaschnötter och grönsaker, som ligger på andra sidan gränsen, i Syrien. Det håller dem kvar, trots att kriget blivit än mer påtagligt i området. Men kriget och drömmen att kunna bli läkare drev Atiya att söka sig bort, och efter en kaotisk resa över Medelhavet och genom Italien – på lastbilsflak och långa sträckor till fots – lyckades han ta sig till Sverige. Det var för fyra år sedan.
– Resan var som en film – en thriller, fast på riktigt. Jag följde med en grupp människor som jag inte kände och vi leddes av en främling genom Europa. Det var en svår resa, men så här i efterhand tänker jag att det är en erfarenhet som jag bär med mig, och som gör mig till en starkare och kanske bättre människa, säger Atiya.
Både Atiya och Sara bor just nu på Donsö hos Henrik Sjövall, som är professor i gastroenterologi på Sahlgrenska akademin. Först flyttade Atiya in. Han delar ett gammalt hus med två andra syriska unga män, ett hus som Henriks familj hyr ut för att hjälpa flyktingar. Atiya har arbetat stenhårt för att hinna med de kompletteringar i betygen som krävdes för att kunna komma in på läkarprogrammet.
Henrik skakar leende på huvudet och berättar:
– Jag kunde gå förbi huset sent om kvällarna och se Atiya genom fönstret, helt slut. Han halvsov över sin dator, med ett berg av böcker på bordet.
Engelskan var inte Atiyas starkaste kort, men han klarade den också, med hjälp av Sara, som han inte kände sedan innan. När Sara behövde någonstans att bo frågade Atiya Henrik om inte han och hans fru Marie kunde tänka sig att ta in en inneboende i sitt eget hem. Och så blev det. Efter sex månader kan nu Sara konstatera att det gjort under för hennes kunskaper i svenska – det finns dessutom gott om böcker i hemmet att läsa. Och Henrik och Marie betraktar hon nu i det närmaste som släktingar.
TEXT OCH FOTO: ELIN LINDSTRÖM CLAESSEN
Tack för trevlig artikel, Elin! Även den här typen av migranthistorier måste få berättas, inte bara dessa ständiga rapporter om förortsskjutningar. De syrier jag träffat är helt underbara människor, som aldrig, aldrig, aldrig ger sig. Grit heter det visst på engelska.
Vilka rörande historier; två ungdomar med svåra upplevelser/flykt, men trots strapatserna: en ljus och positiv ton! Hoppingivande!!
Tack Elin som har du skrivit den här artikeln som gjorde mig gråtfärdig att livet kan förändras så mycket när man försöker och faktisk får tur också. Så fina, fantastiska människor som råkade träffa varandra genom sina intresse och tur och viljan. Det är så med mänskligheten som ska se ut och världen kommer att få bli bättre.
Tack fina ni