Mat, miljö och mod – Akademiliv möter Henriette Philipsson

FOLK. Universitetsadjunkt, lärare och programansvarig för dietistprogrammet, ledamot i Sahlgrenska akademins miljöråd och huvudskyddsombud. Henriette Philipsons lista på meriter är lång och alla åtagande genomsyras av två intressen: miljö och mat. Spetsat med lite mod. Efter 25 år vid Göteborgs universitet går hon nu i pension.

Nej, dietist skulle hon aldrig bli, Henriette Philipson. När hon utbildat sig till klinisk näringsfysiolog både i Göteborg och Oslo var siktet inställt på att jobba som volontär i Afrika.

– Jag åkte till Niger men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Det hade varit torka där i många år och därför ville jag dit för att hjälpa till med matförsörjningen, men så kom stora skyfall och att koka gröt till befolkningen var inte längre det som var viktigast för dem. Jag åkte hem och någon föreslog att jag kunde jobba som dietist, innan jag eventuellt drog iväg igen. Så jag sökte jobb i Boden, där jag jobbade i ett halvår som dietist och trivdes väldigt bra, berättar Henriette.

Skapade avancerade kurser

Hon fortsatte att jobba med nutrition på Wasa sjukhus, därefter på Sahlgrenska och på barnsjukhus innan hon blev chefsdietist. Tillsammans med sina kollegor vid dåvarande Nordiska rådet, satte hon samman de avancerade kurser som sedan blev fjärde året på dietistprogrammet och därmed blev Henriette 2004 programansvarig och lärare på programmet. Varje kurs på programmet har ett team knutet till sig. Den som är examinator behöver nödvändigtvis inte vara ansvarig för kursen, allt för att inte strukturen ska bli för känslig.

– Det är viktigt att jobba i team om man ska producera något för andra, som en utbildning. Det finns många ingångar och då behövs fler ögon som kan se på det som ska produceras. Jag är bra på att tänka utanför boxen och se saker som inte funkar och försöka förbättra dem, någon annan är bra på något annat, säger Henriette.

Hittar lösningar

Att försöka hitta lösningar är lite av en röd tråd i Henriettes yrkesliv. Från att ha utvecklat utbildningar som inte ens funnits från början till att engagera sig i mat och miljö på flera olika sätt. När dietistprogrammet flyttade in i lokalerna på Medicinarberget fanns det inget riktigt dietistkök att tillgå för studenterna och då började Henriette fundera på hur det kunde lösas. Längst ned i byggnaden stod två fina labb som egentligen var för Apotekarprogrammets studenter, men som för det mesta stod tomma.

– Vi tjatade allihop om att vi behövde ett kök, men då var det väldigt viktigt att de där labben fanns. Jag gjorde min hemläxa och visade ledningen hur mycket vi skulle använda det och hur lite det användes och då byggde Sahlgrenska akademin om labben till kök till oss. Idag har vi två fina dietistlabb som är handikappanpassade med höj – och sänkbara skåp och bord, säger hon.

Firade kök med mini-semlor

För att visa hur fina köken blev och hur de jobbade i dem, så bakade studenterna mini-semlor och bjöd in till mingel. Helt i linje med det icke-professionella lärandet som går ut på att samverka och få en inblick i hur andra avdelningar fungerar och jobbar. Ytterligare en tradition i samma anda är Luciafirandet. Förstaårsstudenterna ordnar själva luciatåget medan tredjeårsstudenterna bakar lussebullar och bjuder på kaffe.

– De internationella studenterna blir inbjudna att få uppleva en svensk tradition och kansliet och andra avdelningar får se vår verksamhet. Det blir teambulding på lite större nivå och en chans att se varandra och det är målet med både luciafirandet och det interprofessionella lärandet, säger Henriette.

Säkerhetsfrågor på agendan

Byggnaden där dietisterna utbildar sig är byggd på 2008 och har en imponerande ljusgård som sträcker sig från bottenplan till högsta våningen. Henriette Philipson håller med om att den är imponerande, men kanske inte så praktisk.

– Det är svårt att värma upp en byggnad med en så stor ljusgård i mitten, jag får ofta höra att det är kallt i lokalerna, säger hon.

Det är i hennes roll som skyddsombud hon tar emot sådana typer av frågor, men det kan också röra sämjan mellan kollegor, vem som ska ansvara för skåpen i korridorerna eller sopsorteringen på fakulteten. Det mest aktuella just nu är förstås ombyggnationer av lokaler på Medicinareberget och bygget av den nya bygganden för den Naturvetenskapliga fakulteten, och i och med det, en del säkerhetsfrågor.

Även här vill hon gärna tänka bredare och utanför boxen.

– Vi måste idag förhålla oss till en ny verklighet och det handlar om alla de här fruktansvärda skolskjutningarna runt om i världen. Också vi måste vara medvetna om att det kan hända hos oss och därmed måste vi se över säkerheten på ett annat sätt. Till exempel finns det inte lås på alla dörrar, vilket behövs om någon tar sig in i byggnaden och skjuter. Då måste vi kunna stänga in oss och komma bort från gärningspersonen, säger Henriette Philipson.

Det är en pågående diskussion som kommer att ta tid att lösa, eftersom det är en helt ny situation som vi i Sverige inte är vana vid. Men enligt Henriette måste den upp på dagordningen.

Minska svinnet

För dietister är förändringsarbete viktigt främst för att man vill förändra människors beteende vad gäller kost och motion – och numera också vad gäller miljö och hållbarhet. Henriette har i många år jobbat för att få in ett sådant tänk i utbildningen och nu finns det på plats. Tidigt i utbildningen ger man studenterna i uppdrag att göra ett personligt hållbarhetsprojekt som de sedan får utvärdera.

– Det kan vara att sluta dricka kaffe och räkna på hur mycket vatten man sparar eller ta cykeln istället för att åka bil till skolan. Vissa projekt är genomförbara och vissa klarar man inte att hålla fast vid, men då har man provat, berättar Henriette.

Från idé till genomförande

För drygt ett år sedan startade hon själv upp ett projekt tillsammans med kökschefen på restaurang Lyktan. Istället för att slänga överbliven mat ville Henriette att personalen fick möjlighet att köpa med sig den hem.

– Den överblivna maten är både god och näringsrik. Maten är lagad från grunden av råvaror som är närproducerade, ekologiska eller säsongsanpassade. Det är fin mat, även dagen efter den lagats. Vi svenskar slänger i genomsnitt 28 kilo mat per person och år. Det är få som är medvetna om att det är så många kilo och vad det betyder för miljön, säger Henriette Philipson.

Men det var inte helt enkelt och det tog ungefär ett år från idé till genomförande. Det krävdes maskiner som kunde förpacka maten, innehållsdeklarationer på matlådorna och ett fungerande betalningssystem för dem.

– Förr så tog man tillvara på maten på ett annat sätt och vi tittar lite för mycket på den där bäst-före-dagen som står på all mat. Det finns varor som nästan aldrig blir gammal och ändå har en sådan, som salt till exempel, säger Henriette.

Våga fråga

Idag finns systemet med matlådorna på plats och det är en uppskattad succé bland de anställda. Henriette poängterar att om man vill få något gjort måste man våga ställa frågan, fundera över vad som är möjligt och som hon själv säger, tänka utanför boxen.

– Jag tror ingenting är omöjligt och ibland är det kanske omöjligt på ett vis, men då får man tänka om. Det finns alltid lösningar. Visst har jag också misslyckats, men jag har i alla fall försökt och då tänker jag att de människorna som aldrig gjort något misstag, de har aldrig ens försökt. Då utvecklas man inte som människa och sådan vill inte jag vara, säger Henriette.

TEXT OCH FOTO: JESSIKA DEVERT / FRILANSJOURNALIST