Vi lever i en extraordinär situation, där vi inte vet när livet kan återgå till det normala igen. Jag ser och uppskattar det fantastiska engagemanget bland våra medarbetare för att upprätthålla kvalitet i utbildningen och är också mycket tacksam för våra lärares hårda arbete.
Nu pågår planering och bokning av lokaler inför höstens undervisning. Vi hoppas att vi då kommer kunna vara tillbaka och ge campusundervisning igen. Men eftersom det är så svårt att förutse när vi kan få grönt ljus är det bra att redan nu fundera på vad som kan behöva lösas om kurser måste ges på distans under ännu en period efter sommaren.
Våra forskare bidrar också starkt till samhällets strävan att ta sig förbi pandemin, som experter inom smittspridning, virologi och infektionssjukdomar. Folkhälsomyndigheten inrättar nu en rådgivande referensgrupp, bestående av sex forskare och specialister från olika lärosäten och regioner. Från Sahlgrenska akademin är vi glada och stolta över att professorerna Tomas Bergström och Magnus Lindh ingår i denna grupp.
När vårens ansökningsperiod stängde i förra veckan hade antalet sökande till våra utbildningar ökat kraftigt. Det var glädjande, men inte oväntat. Universitetet som helhet förbereder sig nu för att bygga ut antalet utbildningsplatser, men vår fakultet påverkas inte av denna utbyggnad. Vi har framfört att det inte är möjligt att utöka kurserna och samtidigt ha bevarad kvalitet inom den verksamhetsförlagda utbildningen.
Nu gäller det att samla krafterna och vara uthållig. Passa på att njuta av det fina vårvädret – med ett säkert avstånd till varandra, naturligtvis.
Med förhoppning om att ni alla får hålla er friska,
Agneta Holmäng
Som professor vid Sahlgrenska akademin skäms jag för fösta gången över min egen fakultet. Corona-epidemin dödar gamla och sköra, sjukvården sliter för fullt, mängder med människor förlorar sina jobb och både deras och vårt lands ekonomi riskerar att haverera. Söktrycket på våra vårdutbildningar ökar lavinartat. Staten erbjuder nu ökad finansiering mot att vi ökar studentantalet på våra utbildningsprogram för hälsoprofessioner. Skulle vi då, vi priviligierade universitetsanställda, välja att INTE hjälpa till, trots att det är brist på många hälsoprofessioner? Skulle vi svika de arbetslösa? Svika Sverige? Svika sjukvården? Jag skäms över blotta tanken.