Emma Aneheim fick tjänst från Cancerfonden

BIDRAG. Tillsammans med sina kollegor arbetar hon med utvecklingen av en behandling baserad på målsökande strålterapi, som kanske kan förbättra möjligheterna att förebygga återfall vid äggstockscancer. Nu har Emma Aneheim, forskare på avdelningen för radiofysik, fått en tjänst inom Cancerfondens utlysning Fellowship in ovarian cancer research.

Äggstockscancer behandlas vanligen med kirurgi, följt av cytostatika. Eftersom sjukdomen ofta hunnit sprida sig i bukhålan när den upptäcks är det svårt att helt utrota cancercellerna och många får återfall. Det projekt som Emma Aneheim medverkar i handlar om att länka samman den radioaktiva alfastrålande isotopen astat-211 med antikroppar.

– Vi ser stor potential att forskningen kan leda till en lokal behandling som applicerad ”up front” efter operation och kemoterapi ska kunna öka bot hos patienter med annars dålig prognos, säger Emma, som nu får sin tjänst finansierad under tre år tack vare bidraget från Cancerfonden.

Utvecklar kliniskt protokoll

Forskargruppen ligger i startgroparna för att genomföra en fas I-studie, där en mindre grupp ovarialcancerpatienter ska få antikroppar med astat-211, framför allt för att undersöka att behandlingen är säker. En del av Emmas arbete innebär att hon ska utveckla kliniska protokoll för den kemiska tillverkningen av de  radioaktiva antikroppskonjugat som patienterna ska få i kommande studier.

– Det kliniska protokollet för fas I-studien ska omfatta alla radiokemiska produktionssteg, allt material och alla kemikalier ska valideras, det radioaktiva läkemedelsproduktionssystemet  ska godkännas och den astat-211-märkta antikroppen behöver valideras kliniskt.

Gruppen laddar också för framtida fas II och fas III-studier som med stor sannolikhet kommer genomföras i samarbete mellan flera universitetssjukhus, vilket kommer att kräva automatiserad produktion av det radioaktiva läkemedlet.

– Vårt prototypsystem behöver utvecklas vidare rent tekniskt, och behöver också överföras till ett CE-märkt kliniskt system. Dessutom behöver den radioaktiva läkemedelsprodukten från det kliniska systemet valideras

Automatiserar tillverkningen

Den kemiska processen där astat-211 utvinns och länkas till antikropparna är både besvärlig och kräver specialistkunskap, men det finns en metod att automatisera tillverkningen, som Sture Lindgren och Emma Aneheim utvecklat tillsammans. Än så länge är maskinen en prototyp, och en del av Emmas jobb blir alltså att få prototypen kliniskt validerad, så att de kan utveckla tekniken och förbereda för mer storskaliga studier. När jag besöker laboratoriet håller maskinen på att förberedas för nästa sändning av astat-211 från Rigshospitalet i Köpenhamn. Tillverkningen av isotopen kräver nämligen en maffigare cyklotron än den som numera finns på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Astat är världens mest sällsynta grundämne, och existerar bara i radioaktiv form med kort halveringstid. Bland cancerforskare finns ett brett intresse för isotopen astat-211, eftersom den till skillnad från jod-131 som idag används flitigt i sjukvården, kan utstråla alfapartiklar som har en mycket begränsad räckvidd i vävnad och därmed skulle kunna användas för en form av riktad strålbehandling. Arbetet för att utveckla en ny behandling vid äggstockscancer baserad på antikroppar och astat-211 har pågått under många år i Göteborg, och det har också genomförts andra tidiga kliniska prövningar.

Sönderfallande isotoper

– Det var en fas I-studie som undersökte doseskalering och toxicitet. Resultatet pekade inte på något som talar emot den fas I-studie vi nu ska göra. Vi har goda förutsättningar för att det ska gå bra, säger Emma.

Emma Aneheim disputerade inom kärnkemi på Chalmers, där hon blev intresserad av att arbeta med medicinsk implementering i samband med att Sture gav en gästföreläsning på Chalmers. Efter disputationen bytte hon därför spår och blev postdoktor på avdelningen för radiofysik:

– Steget från kärnkemi är inte så stort som det kanske kan låta. För mig är den största skillnaden att halveringstiderna för de ämnen som jag nu arbetar med är så otroligt mycket kortare. Jag har fått lära mig arbeta på helt andra sätt för att isotoperna faller sönder så fort, säger Emma.

TEXT OCH FOTO: ELIN LINDSTRÖM CLAESSEN