Gunnar Tobin: Internationalisering – Från ett pådyvlat påfund till en erkänd del av verksamheten 

SVANESÅNG. Efter ett mångårigt engagemang för internationalisering vid Sahlgrenska akademin har nu Gunnar Tobin beviljats entledigande från sitt uppdrag som International Director. Här ger han oss nu sin svanesång*, där han konstaterar att fakultetens  internationaliseringsarbete varit beroende av handfull eldsjälar som insett värdet av det globala perspektivet i verksamheten.

Under de sista åren av det föregående seklet var internationalisering ett tämligen obekant begrepp. Men det fanns framsynta personer vid akademin som redan då insåg värdet av att ha globala perspektiv i utbildningen. Professor Lotta Mellander var en sådan unik person. Lotta Mellander var vid denna tid universitetslektor vid barnkliniken och organiserade utbyten för läkarstudenter i Tanzania. Vid den tiden var jag ansvarig för examensarbeteskursen vid det biovetenskapliga läkemedelsprogrammet och Lotta Mellander bjöds in för att presentera sin syn på hur internationaliseringsaspekten skulle kunna vara en väsentlig del av läkemedelsprogrammet. Det var starten. Jag blev sedermera inbjuden till den något informella grupp av internationaliseringsintresserade lärare som regelbundet sammanträffade.

internationalisering som ett onödigt påfund pådyvlat universiteten och fakulteter

Vid sekelskiftet (00!) anställdes den första personen vid kansliet som skulle fungera som administrativt stöd för internationaliseringsverksamheten vid akademin, vilket i sig bidrog till att katalysera aktiviteten. Men tidigt visade det sig att Lotta Mellanders framsynthet inte gick i takt med ledningens insikt i internationaliseringens betydelse och fakultetsledningen utsåg undertecknad till ordförande i den internationaliseringskommitté som inrättades. Troligtvis i tron att desavouera initiativen. Men jag hoppas man i dag säger att tji fick man.

Fortfarande sågs dock internationalisering som ett onödigt påfund pådyvlat universiteten och fakulteter i diverse uppifrån kommande direktiv såsom regleringsbrev och universitetsgenerade dokument. Men vi som såg ett värde av att inkludera globala perspektiv i akademins verksamhet gnetade på.

bygga upp en medicinsk fakultet på den ockuperade Västbanken

Ett ur min synvinkel mycket betydelsefullt projekt för utvecklingen av internationaliseringen vid akademin var när vår blivande prodekanus Eric Hanse involverades i vårt samarbete med Al Quds-universitetet i Palestina. I början av 90-talet hade professor Kurt Ahrén pensionerats och arbetade vid Eastman-institutet i Israel. Tillsammans med en kollega fick de då idén att bygga upp en medicinsk fakultet på den ockuperade Västbanken och man startade den första läkarutbildningen i Palestina. Som en del i att stärka den akademiska verksamheten vid den nystartade fakulteten ingick att fakultetens lärare skulle stimuleras till doktorandstudier utanför Palestina, och för dessa doktorander ordnades årligen studiebesök vid Sahlgrenska akademin. I början av 00-talet kom jag att bli inkluderad i denna verksamhet. Vid ett av mina besök vid Al Quds-universitetet kontaktades jag av dekanus, professor Hani Abdeen, som förklarade att man stod utan lärarkrafter vid fysiologikursen vid sitt läkarprogram. Han frågade om Sahlgrenska akademin skulle kunna ansvara för kursen som sträckte över ett år; 08/09. Jag sa ja. Det var i maj 2008. Jag sov dåligt under en lång tid. Till dess Ove Lundgren, Mats Jodal, Mats Sandberg och Eric Hanse sa att de ställde upp. Tillsammans gav vi kursen!

akademin har en mycket bättre internationaliseringsverksamhet än den förtjänar

En ur internationaliseringshänseende framstående person sa en gång att akademin har en mycket bättre internationaliseringsverksamhet än den förtjänar. Det var några år sedan så undertecknad kan betraktas som oskyldig i både det ena och det andra hänseendet. Men det signalerar ändå hur verksamheten har växt – ur individers patos. Här kan nämnas dåvarande vicedekanus Börje Haraldsson som kontaktade undertecknad för att vi skulle ansöka om SIDA-medel för Rwanda-samarbetet, Göran Bondjers engagemang för att akademins samarbete för doktorandutbildning i Afrika, och Gunilla Krantz och Rune Anderssons omfattande engagemang i global hälsa-frågor.

Vid våra besök hos de flesta internationella partners möttes vi nästan alltid av en professionell och väldefinierad organisation vad gällde samarbeten. Varför hade inte Sahlgrenska akademin det? Tja, när vi var på landsbygden i Tjeckien kände vi igen oss. Här sa man – Nja samarbeten kan vi ju ha. På sommaren. För vi kan ju inte tillgodoräkna något. Det är ju bara här vi undervisar tillräckligt bra.

Kände man igen sig? Och inte hade de någon organisation för internationella samarbeten heller! Det är konstigt att man överallt i världen enbart ger adekvat undervisning vid sitt eget lärosäte.

en erkänd del av verksamheten

2014 är ett märkesår! Då inrättades rådet för internationalisering och Sahlgrenska Academy International Office, SAIO. Under tolv år hade vi varit en friflygande kommitté, men nu blev vi en erkänd del av verksamheten. Vi hade närmat oss hur det ser ut i övriga världen! I tillskapandet av vår infrastruktur arbetade vi hela tiden efter principen bottom-up, det vill säga verksamhetens efterfrågan och styrning skulle avgöra våra stödinsatser.

Även om tillskapandet av en infrastruktur bara är första steget så är det viktigt. Utan det första kommer inte det andra steget. Arbetet som görs av våra koordinatorer vid SAIO görs ibland i det fördolda, men årligen hanteras hundratals in- och utresande studenter. Och de som kommer i kontakt med våra koordinatorer imponeras hur exekutiva och professionella de är. Vårt arbete har alltid syftat till att stödja hela verksamheten – från student, PhD till administratörer, lärare och forskare.

nu är det dags för det andra steget

Jag är glad över att jag tillsammans med andra varit med om att skapa vår struktur, men också till exempel inrättat dubbel examen för doktorander, sökbara medel för våra lärare, certificate of international merits, gästprofessorsprogrammet, internationaliseringsansvariga lärare vid programmen, och det nationella priset för internationaliseringsinsatser. Det sistnämnda gladde mig speciellt när Camilla Hesse var den första att erhålla utmärkelsen.

Sist men inte minst vill jag lyfta fram den ledning jag har haft förmånen att arbeta tillsammans med. Atmosfären har kännetecknats av en vilja att verka för akademins bästa, och erkännande av medarbetares bidrag – inte av centralstyrning, detaljkontroll och inga ”fake news”. Men nu är det dags för det andra steget – att vidareutveckla internationaliseringen och nyttja uppbyggda strukturer till att i enlighet med regeringens nya direktiv inkludera internationaliseringsaspekterna i undervisningen och utvidga möjligheterna för våra studenter att studera utomlands, och utländska att komma hit, dvs vi blir ett internationellt campus. Underlätta, inte försvåra. Grundat på den kompetens som krävs inom området. Men som vi tack och lov har vid SAIO!

Tack för mig! Om ett år styr jag mot horisonten. Kryss hellre än slör.

*Red. anm: begreppet ”svanesång” refererar till en gammal förställning om att knölsvanen, efter att ha varit stum hela livet, sjunger en oerhört vacker sång precis innan den dör. Att detta inte stämmer konstaterades redan under antiken, men begreppet svanesång lever kvar.