FORSKARPORTRÄTT. Han var en medioker student och väldigt naiv som vikarierande underläkare. Så beskriver professor John Paoli sig själv som ung. ”Vi var 120 studenter i min klass. Jag tror inte att någon av dem hade gissat att jag skulle göra akademisk karriär.”
John Paoli är ämnesföreträdare för dermatologi och venereologi vid Institutionen för kliniska vetenskaper.
– Om man räknar ihop alla typer av hudcancer så är det den överlägset vanligaste cancerformen och dessutom den med snabbast ökande förekomst. Vi har ju en epidemi av hudcancer, och vi måste hitta smarta sätt att hantera den här ökningen, säger John Paoli.
Det är hans drivkraft. Att forska fram nya metoder för att hjälpa fler hudcancerpatienter på ett bättre sätt. Att minska lidandet och öka överlevnaden samtidigt som sjukvårdens resurser används optimalt.
Foto: Jakob Lundberg
Det handlar exempelvis om att ta hjälp av AI, att skapa praktiska digitala lösningar, att utbilda både patienter och vårdpersonal. Och att på sikt skapa ett paradigmskifte i behandlingen av melanom. Målet är att fler melanom upptäcks i tidigt skede när de ännu är tunna och botbara, och att antalet operationer för dessa halveras.
– Mitt stora projekt som nu ligger i pipeline har fokus på smartare kirurgisk behandling av tunna melanom. Det blir det största och bästa jag kommer att ha gjort.
”Ingen hade gissat på mig”
Att just John Paoli skulle växa upp och bli professor och forska på att hjälpa samhället att hantera västvärldens största cancerepidemi, det var inget som han själv eller någon av de 120 studiekamraterna på läkarutbildningen kunde föreställa sig.
– Om man hade frågat mina klasskamrater ”nämn tio personer i klassen som du tror kommer att gå långt akademiskt i sina karriärer”, så hade ingen gissat på mig. Men jag tror att jag är den enda som är professor nu. Man behöver inte vara bäst i klassen i början. Man har hela livet på sig.
Varför var det så otippat att du skulle bli professor?
– Jag var verkligen medioker. Och väldigt naiv som student och vikarierande underläkare. Du vet hur killar är. Vi mognar lite sent.
Blev forskare av en slump
Vad var det som gjorde att du ändå blev forskare?
– Det kom lite av en slump när jag var ST-läkare. Jag fick helt enkelt frågan om jag skulle vilja forska. Och så fick jag ett färdigpaketerat projekt av Ann-Marie Wennberg, som senare skulle bli sjukhusdirektör. Hon blev min huvudhandledare när jag var doktorand. Det var först då som jag fattade att forskning är väldigt spännande.
Sedan gick karriären snabbt för John Paoli. Samtidigt som han jobbade heltid kliniskt genomförde han doktorandprojektet på fyra och ett halvt år. Han disputerade 2009, blev docent 2012 och professor 2021.
När du var doktorand, vad såg du framför dig som du ville uppnå?
– Jag hade inga direkta visioner. Det har kommit på senare år. Den där speglar väl mig som person lite grann, säger han och pekar på en stor röd målning på väggen i sitt luftiga kontor.
Den föreställer Musse Pigg.
– Jag ska inte snacka skit om Musse Pigg, men jag har väl varit omogen och naiv. Jag fattade liksom inte. Jag tog bara ett projekt i taget. Men sen har det ju vuxit fram mål, visioner och större koncept med tiden. Det har främst kommit under de sista sex-sju åren.
”Lite av en perfektionist”
Men uppenbarligen har det gått bra för dig att forska utan att ha en vision långt bort. Att ta varje projekt för sig, det var väl inte naivt
– Nej, det kanske det inte var. Det kanske var ett moget sätt att arbeta. Ett steg i taget. Men det fanns liksom ingen plan då. När jag hörde talas om människor som hade jobbat på samma ställe i 20-30 år så lät det väldigt konstigt. Och nu är jag här själv.
Vad är det för egenskaper du har som gör att du passar som forskare?
Foto: Jakob Lundberg.
– Jag är nyfiken. Jag är lite av en perfektionist, vilket kan ha fördelar och nackdelar. Och målmedveten. Jag visste inte att jag var det, men det har utvecklats. Sen är jag bra på att koordinera människor och projekt. Att få saker att fungera, säger John Paoli och lägger till:
– Jag är flexibel. Och öppen. Det är kanske det som gör en bra forskare. Att vara öppen för att misstag begås, och man får erkänna när man inte har gjort rätt.
Har du erkänt dina misstag?
– Eh… jag hjälper andra att försöka erkänna att de har gjort fel, säger han och ler.
Vad snällt av dig!
– Haha… och jag är också absolut beredd att blicka tillbaka och erkänna att det jag höll på med då inte var så bra.
Kan du ge exempel?
– För några månader sedan höll jag tal för Eva Backman på hennes disputationsfest. Jag var huvudhandledare och väldigt stolt och glad över hennes forskning. Då pratade jag om att jag insåg att hennes avhandling var så mycket bättre än min. Och det är väl att erkänna att man inte är så jävla bra, säger John Paoli och fortsätter:
– Jag har ju blivit bättre med tiden. Doktorandutbildningen är till för att lära sig att forska. Och det gjorde jag. Sen fick jag vidareutveckla det. Jag vet inte om jag är en bra forskare, men jag är klart bättre nu. Jag tror det är bra att ha den insikten, att man aldrig blir fullärd och det är okej att göra misstag på vägen.
AV: JAKOB LUNDBERG
Artikeln publicerades först av Institutionen för kliniska vetenskaper.
Skriv en kommentar