Ola Rolfson: ”Här finns unika möjligheter för ortopedisk forskning”

FORSKARPORTRÄTT. Ola Rolfson är professor och ämnesföreträdare i ortopedi. Här berättar han om de unika möjligheterna för ortopedisk forskning i Göteborg. Och om ett problem med ledprotesoperationer som han söker lösningen på.

För 20 år sedan var Ola Rolfson ST-läkare i ortopedi på Kungälvs sjukhus och hade en mentor som hette Lennart Gustafsson.

– Lennart hade en fantastisk förmåga att entusiasmera människor. Tidigt i min karriär sa han till mig: ”Ola, du som är så duktig och har talang, du ska inte förspilla ditt liv här på en landsortsklinik. Du måste forska!” Genom Lennarts nätverk på Sahlgrenska kom jag i kontakt med registerforskning om höftproteser. Jag tyckte att det verkade spännande och satte i gång ett doktorandprojekt, säger Ola Rolfson.

Nya vyer i kliniskt arbete

Forskarutbildningen och forskandet gjorde att han växte som läkare.

– Redan ganska tidigt i doktorandprojektet öppnades nya vyer för mig. Från det att jag hade varit på Kungälvs sjukhus och trott att man bara kunde göra ortopedi på ett sätt, så såg jag och lärde mig massor av saker som jag hade nytta av i mitt kliniska arbete.

Vad lärde du dig?

– Genom att komma in i forskningen kunde jag ta mig an en forskningsrapport på ett helt annat sätt. Jag kunde läsa en studie med helt andra ögon och applicera det. Jag lärde mig att göra bedömningar av vetenskapliga resultat, som jag då kunde använda mig av i det kliniska arbetet, säger Ola Rolfson och utvecklar:

– För att kunna hjälpa patienterna på ett bättre sätt är det viktigt att man kan granska forskningen kritiskt och göra ställningstaganden. Att se vad som verkar välgjort och har en hög extern validitet, och förstå vad vi kan applicera. Och även se vilka studier som har lägre kvalitet.

Vad är det som gör Göteborgs universitet till en attraktiv miljö för forskare inom ortopedi?

– Vi har en stor bredd, både kliniskt och forskningsmässigt. Samarbetet mellan akademin och den kliniska verksamheten är i stort sett sömlöst. Det finns mycket goda förutsättningar att bedriva klinisk forskning med en verksamhetsledning som prioriteter forskning och utveckling, säger Ola Rolfson och fortsätter:

– Ortopedin har en egen forskningsenhet med en stab på över 20 medarbetare som stöttar i forskningsprojekt. Vi har massor av forskningslabb och lokaler samlade på ett ställe. Vi är sannolikt den största producenten av ortopedisk forskning i Norden.

Världsledande på registerforskning

Ämnesområdet ortopedi har i dag närmare 70 doktorander.

– Dessutom är vi världsledande inom registerforskning. Både ledprotesregistret, som jag ansvarar för, och frakturregistret har säte i Göteborg. Med hjälp av dessa nationella kvalitetsregister har vi kunnat göra unik forskning och skapat många nationella och internationella forskningssamarbeten.

Ola Rolfson forskar framför allt på ledproteser. Genom åren har forskningen inom detta område bidragit till stora förbättringar och nya arbetssätt.

– Vi använder andra implantat nu. Exempelvis har vi successivt gått över till nya typer av plast på ledytor som gör att det blir mycket färre komplikationer på grund av slitage.

Hela omhändertagandet av patienter i samband med operationer har också revolutionerats, tack vare influenser från forskning inom den kirurgiska disciplinen där man var först med moderna protokoll för att underlätta återhämtningen efter operation.

– När jag började inom ortopedin låg man på sjukhus i fem eller sex dagar efter en planerad ledprotesoperation. Patienterna fick inte kliva ur sängen förrän tidigast dagen efter operationen. Alla hade kateter, massor av infarter och fick mängder med läkemedel. Idag går patienterna hem samma dag eller dagen efter operation.

Hur har ni kunnat förkorta vårdtiden så mycket?

– Vi skräddarsyr omhändertagandet och gör inte patienten sjuk på det sätt som gjordes tidigare. Vi ger en mindre mängd och skonsammare läkemedel. Vi lägger snälla ryggmärgsbedövningar som verkar under två timmar i stället för tio. Patienterna får dricka fram till två timmar före operationen. Och efteråt ser vi till att de kommer upp snabbt och får äta. Vi stör inte fysiologin genom att bädda ner dem i sängen.

Men det finns en sak med ledprotesoperationer som forskningen än så länge inte har kunnat förbättra.

– Infektioner är det enda vi inte har blivit bättre på. Trots att vi hade ett stort projekt i Sverige som hette Priss, Protestrelaterade infektioner ska stoppas, så har vi inte fått ner infektionsfrekvensen. Fortfarande blir ungefär 1,5 procent av alla ledproteser infekterade.

1,5 procent låter ändå inte så mycket…

– Nej, men varje gång det händer blir det ett jättestort problem. Patienten blir kvar länge på sjukhus och måste som regel opereras om. Man behöver öppna och spola ur. Och om det inte funkar kan det bli ett påföljande ingrepp där hela protesen måste bytas ut.

Vad skulle du vilja uppnå med din forskning som kan hjälpa de här patienterna?

– Förbättra diagnostik och behandling i de fall där det uppstår infektioner. Så att man bättre ska förstå vilka antibiotika man ska ge och hur vi ska göra för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för att läka ut infektionen.

AV: JAKOB LUNDBERG
Artikeln publicerades först av Institutionen för kliniska vetenskaper