Lars Kölby om sin disputation: ”Jag minns smaken av undergång”

FORSKARPORTRÄTT. Han minns skräcken. ”Jag leddes in i rummet som ett slaktfärdigt djur. Jag tänkte: Nu kommer jag att avslöjas som en total bluff, förnedra mig själv, min familj och min handledare.” Halvvägs in i disputationen vände allt för Lars Kölby. Till en eufori som höll i sig i en månad.

Han är professor i plastikkirurgi och ämnesföreträdare. Lars Kölbys forskning handlar om kraniofacial kirurgi och innovativa 3D-utskrifter av vävnad.

En del av jobbet är att handleda doktorander.

– Jag tycker det är fruktansvärt roligt. Det är särskilt en grej som är själva belöningen för mig som handledare. Och det upprepar sig gång på gång, säger Lars Kölby, och fortsätter:

– Det är någon månad före disputationen. Då brukar doktoranderna tända till på alla cylindrar. De springer in och ut ur mitt rum. Med den ena referensartikeln efter den andra. ”Titta här Lars! De har gjort så. De fattar ju ingenting. Och titta här. De har gjort så här. Det är helt fel! Men vi har gjort så här. Det är ju mycket bättre!”

Vad känner du då?

– Du vet, att se hur doktoranderna bara exploderar under den sista tiden. Det är själva njutningen. Det är fantastiskt. Då förstår jag att jag har bidragit till att höja dem från en nivå till en annan.

”En totalkick, som ett rus”

Hur minns du själv den där sista tiden av ditt eget doktorandprojekt?

– Det var en totalkick. Som ett rus. Och det ruset bestod av två delar. Det första kom när jag var i slutet av arbetet med avhandlingen. Jag bodde i Trollhättan då och pendlade. Jag satt uppe sent där hemma och skrev.

Lars Kölby berättar vidare:

– Frun och barnen hade gått och lagt sig för längesen. Klockan var kanske ett på natten. Jag satt där och plitade. Till slut orkade jag ju inte mer. Då gick jag och ställde mig i duschen.

När det varma vattnet strilade mot honom hände något.

– Nyss hade jag varit helt slut när jag satt vid datorn, knappt orkat ställa mig upp. Men nu började det bara spruta ut bra idéer, den ena efter den andra. Vad jag skulle göra med texten. Och nya experiment. Jag bara stod kvar i duschen. Det var väldigt behagligt. Det bara matade i skallen.

”Jag får hitta ett annat jobb”

Så kom dagen för Lars Kölbys disputation, i december 1999.

– De sista timmarna före hade jag katastrofkänsla. Jag kan fortfarande känna smaken. Smaken av undergång. ”Jag kommer inte att klara mig.” Jag funderade helt seriöst på vad jag skulle göra sen, om jag inte kan fortsätta. ”Det får vi väl lösa. Jag får försöka hitta ett annat jobb nånstans.”

Han minns känslan och tankarna när han skulle gå in i patologens aula.

– När vi gick mot dörren, det var något helt förfärligt. Jag leddes in i rummet som ett slaktfärdigt djur. Jag tänkte: ”Jag kommer att avslöjas. Som en total bluff. Jag kommer att förnedra mig själv, min familj, min mor och far, min handledare. Hela Göteborgs universitet kommer att dras i smutsen av det som kommer att hända nu.”

Känslornas förvandling

Men hade du inte självförtroende av att du visste att du hade gjort ett bra arbete?

– Det är inget fel på mitt självförtroende. Jag hade förberett mig rätt så väl. Jag hade gått igenom alla tänkbara frågor jag kunde få. Intellektuellt visste jag ju det. Men inte känslomässigt. Det var en sådan anspänning.

Det var särskilt en fråga som Lars Kölby hade förberett sig extra mycket för. Som han hoppades få av opponenten.

– Om den frågan kom visste jag precis vad jag skulle svara. Då skulle jag få chansen att knyta ihop alla mina delarbeten. Jag hade tänkt: ”Om han ställer den frågan får han skylla sig själv! För då kör jag loppet, då tar jag det långa svaret.”

Kom den där frågan?

– Ja. Den frågan kom. Kanske halvvägs in i disputationen.

Då kickade det igång. Känslornas förvandling. Först i fötterna.

– Det var totalt fysiskt. Jag backade ut stolen för att titta på fötterna om man såg något. Hade de svullnat upp? Eller spruckit? Det var som en våg som sakta spred sig. Efter några minuter hade den där känslan gått upp i vaderna. Och efter det i knäna. Sen i låren, och så magen. Det var väldigt konstigt. Så hoppade det till i bröstet. Till slut kom det upp i huvudet. Bing! Andra hälften av disputationen var som en triumfmarsch, säger Lars Kölby, och förtydligar:

– Alltså min känsla var triumf. Men jag var säkert ganska dålig. Det sannolika är att jag gjorde en högst medioker disputation.

Överlycklig i en månad

Hur kände du efteråt?

– Folk hade sagt att man skulle vara så nedstämd efter sin disputation. Jag var helt överlycklig en månad i sträck. Dygnet om. Det var mycket märkligt.

Minnet av de där känslorna får Lars Kölby att återknyta till doktoranderna som han handleder.

– När de kommer till mig i slutfasen inför disputationen, när de kommer upp i varv. När de går på fullt blås, överallt, jobbar dag och natt. Det är så… Det är så fantastiskt. Och detta gör i princip alla. Annars är det meningslöst.

AV: JAKOB LUNDBERG
Artikeln publicerades först av Institutionen för kliniska vetenskaper.