TILL MINNE. Under nästan trettio år var Sören Lundberg anställd som forskningsingenjör på Institutionen för kliniska vetenskaper, där han arbetade med både experimentell utrustning och datorprogram. Hans kollegor minns honom med värme, och delar här med sig av ett minnesord.
Tisdag 21 november var en vanlig dag tills vi fick veta att vår vän och kollega Sören Lundberg hastigt och oväntat hade avlidit dagen innan. Sedan dess har vi försökt förstå det ofattbara, att Sören inte finns mer. Att han inte kommer att sitta i sitt vanliga hörn i soffan och dricka kaffe, han kommer inte att stå vid sitt märkliga skrivbord och jobba och han kommer inte komma gående i korridoren.
Sören var anställd som forskningsingenjör, men kallade sig själv signalfysiker. Han anställdes 1994 på Fysiologen via Lars Fändriks. Omkring år 2000 flyttade labbet från Fysiologen ned till Gastlab på Kirurgen II och Avdelningen för Gastroforskning bildades. Ja, Sören följde förstås med i flytten. Han konstruerade datorprogram till den experimentella utrustningen, en del unikt utvecklat på Fysiologen, en del kliniskt utvecklade. Sören gjorde också insamlingsprogram för enkäter och kopplade dessa till avancerad statistiska analyser och mycket annat.
Allteftersom datoriseringen ökade blev Sören mer engagerad i att leverera nya datorer till i första hand den egna avdelningen, sedan till institutionen i stort. Av detta följde att lab-programmeringsuppgifterna blev färre och istället ökade datorleveranserna respektive konsultjobb för att utbilda doktorander och andra forskare i exemeplvis statistiska program. Sörens anställning ändrades så småningom till att gälla hela institutionen, men han behöll alltid sitt rum på hos oss på Gastlab/Forskningsmottagning Kirurgi.
Sören var en lågmäld, principfast och godhjärtad person och alla som träffade honom vittnar om hans stora hjälpsamhet. De fina hälsningarna i minnesboken är ett bevis på hur många personer han berörde på olika sätt. ”Sören, det var inte så här det skulle sluta. Vi hade inte diskuterat, fikat eller skrattat färdigt. Nu är det för sent.”
Sören – du fattas oss, och då har vi inte förstått vidden av att du är borta.
Tack för allt!
Vänner och kollegor
genom Anna Casselbrant, Lasse Fändriks, My Engström och Tina Biörserud
Djup sorg, han var en mycket fin människa.