Avhandling: Rädsla ett hinder efter hälsenebristning

NY AVHANDLING. Hälseneruptur är en vanlig skada. Omkring 20 procent kommer inte tillbaka till samma nivå av fysisk aktivitet som de hade innan hälsenan brast. Unnur Sædís Jónsdóttir har studerat orsakerna – och funnit att rädsla är en begränsande faktor.

Vad är bakgrunden till din avhandling?

– De som drabbas av hälseneruptur är vanligtvis fysiskt aktiva människor, oftast män som är i 40–50-årsåldern och gillar aktiviteter som kräver snabba riktningsförändringar. Omkring 20 procent av dem kommer inte tillbaka till sin aktivitet. Mitt mål var att hitta orsaker till det, säger Unnur Jónsdóttir, som är fysioterapeut och bor i Reykjavik, Island.

Hon jobbar på en klinik som heter Gáski Sjúkraþjálfun och arbetar huvudsakligen med idrotts- och aktivitetsskador, rehabilitering och återgång till aktivitet.

Vad handlar din forskning om i korthet?

– Om förändringar i fotstruktur på den skadade och friska sidan efter hälseneruptur, hur uttröttning och rädsla för en reruptur påverkar biomekaniken i benet och foten efter hälseneruptur och vilka faktorer som har betydelse för återgång till fysisk aktivitet.

Vilka är de viktigaste fynden och vilken praktisk nytta kan dessa ge?

– Det finns tre delar som jag tycker är viktigast i min forskning. Den första är betydelsen av att diskutera behandling och rehabilitering med patienten så att hen får möjlighet att förstå processen. Den andra är att det är viktigt att stötta patienterna mentalt så att de inte är rädda för att använda benet och foten, säger Unnur Jónsdóttir, och fortsätter:

– Den tredje delen är betydelsen av styrketräning för hela kroppen efter hälseneruptur. En praktisk nytta av resultaten är att vårdpersonal kan använda de här lärdomarna som ett stöd i sitt arbete med patienter under rehabilitering.

Hälften avstod av rädsla

Unnur Jónsdóttirs avhandling visar att rädsla är en begränsande faktor hos patienter som tidigare har haft hälseneruptur. I en av studierna uppgav hälften av deltagarna att de har avstått från någon fysisk aktivitet för att de är rädda att skada hälsenan igen.

De som sagt sig vara rädda visade sig ha minskad kraftutveckling i fotleden (på den tidigare skadade sidan) när de hoppade på ett ben upp och ner från en 20 centimeter hög låda. De kompenserade detta med en ökad kraftutveckling i knäleden.

– De här resultaten väcker frågan om orsaken till denna skillnad är att styrkan i den skadade sidan generellt var svagare i ”rädslagruppen”, eller om patienterna helt enkelt inte vågade använda styrkan under enbenshoppet, säger Unnur Jónsdóttir, och tillägger:

– Asymmetri i kraftfördelning som vi såg i ”rädslagruppen” kan leda till en ökad risk för överansträngningsskador senare i livet.

Inställda Göteborgsresor

Vad har varit roligt med doktorandprojektet?

– Det är roligt och givande att vara del av sådant team som finns på labbet i R-huset på Mölndals sjukhus. Också att åka till konferenser och presentera sin forskning.

Och vad har varit svårt?

– Precis före covid flyttade jag tillbaka till Island men hade tänkt åka kanske två gånger per år till Göteborg för kurser och samarbete med mina medarbetare. Men på grund av pandemin var det inte möjligt så det blev mer kursar på zoom och zoommöte.

Att du valde att doktorera just på Göteborgs universitet, hänger det samman med din landsman Jón Karlsson som är professor här i ortopedi och idrottstraumatologi?

– Jag kom till Göteborg 2017 för att jobba på IFK-Kliniken Rehab. Där arbetade även Annelie Brorsson som nu är min huvudhandledare. När hon fick veta att jag var intresserad av forskning frågade hon om jag ville söka en doktorandtjänst på Göteborgs universitet. En av hennes ”selling points” var att islänningen Jón Karlsson också var där, och han blev också en av mina handledare. Allt funkade så bra att jag nu kommer att disputera i december.

AV: JAKOB LUNDBERG
Artikeln publicerades först av Institutionen för kliniska vetenskaper.