PEER-REVIEW. Fler forskare behöver bli sakkunniggranskare för vetenskapliga tidskrifter, enligt Sam Polesie, läkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, adjungerad universitetslektor på Institutionen för kliniska vetenskaper och redaktör för tidskriften Acta DV. ”Det är notoriskt svårt att få tag i granskare, samtidigt bygger hela systemet på detta”, säger han.
Sakkunniggranskning, det som på engelska heter peer review, utgör en viktig, men ofta bortglömd, del av en forskares vardag. I korthet innebär det att vetenskapliga manus bedöms och granskas av experter innan de kan bli aktuella för publikation i en vetenskaplig tidskrift. Det övergripande syftet är att säkerställa forskningens kvalitet.
Men Sam Polesie, som själv forskar inom dermatologi och ofta söker efter sakkunniggranskare i sin roll som redaktör, märker att många drar sig för att tacka ja.
– Många kan känna sig osäkra på sin kompetens och kanske tackar nej till att granska ett manus som inte faller inom deras specifika specialområde. Men peer review handlar faktiskt just om det här – det ger dig möjlighet att utöka din kunskap inom ett ämne. Din kunskap och input är värdefull även om det manuskript du granskar rör ett närliggande område, påpekar han.
Fundamentalt i den vetenskapliga traditionen
Sakkunniggranskning handlar om att ge återkoppling på ett manus. Forskaren som skickat in det får sedan chans att korrigera och utveckla, för att i bästa fall sedan få sin artikel publicerad i tidskriften.
Ett system som är fundamentalt i vår vetenskapliga tradition. Forskningen är också en grundpelare för universitetssjukvården, säger Sam Polesie.
– Peer review är en förutsättning för att forskare ska kunna få sina manus publicerade. Vi vill gärna att vår egen forskning ska bli granskad och publicerad, och då måste vi såklart vara öppna för att ställa upp som sakkunniggranskare och på så vis ge tillbaka till systemet.
Även för doktorander
Varje artikel som publiceras har generellt granskats av åtminstone två forskare, berättar han. Den som vill kan med fördel ställa upp som sakkunniggranskare redan under doktorandstudierna, och känner man sig minsta osäker kan man söka stöd av en mentor eller handledare som är mer senior inom fältet. Det går även att be om återkoppling från en redaktör på tidskriften för att ta chansen att förbättra sina rapporter.
Att delta i peer review-systemet som sakkunniggranskare är oerhört lärorikt – men är även meriterande, säger Sam Polesie:
– Vid exempelvis ansökan om docentur ingår det att visa vilka tidskrifter du varit sakkunniggranskare för. Detta skickar ett starkt signalvärde att du tar ansvar, vill ge tillbaka och visar naturligtvis också på ditt engagemang inom fältet.
Hur lång tid tar det ungefär att göra en sån här granskning?
– De första gångerna tar bedömningen av ett manus såklart längre tid. Men efter att du utarbetat din mall för arbetet samt hittat din metodik och stil tar det oftast en till två timmar per manus du granskar.
Vilka är de största fördelarna med att vara sakkunniggranskare?
– Det ger en utmärkt insyn i vad som händer inom ditt fält, eller inom angränsande områden. Idéer som puttrar just nu kan också ge dig inspiration till din egen forskning. Du lär dig också att kommunicera på ett konstruktivt och respektfullt sätt genom att skriva en bra rapport. Som sakkunniggranskare skapar du den ton som du vill ska råda inom ditt fält. Det kan nog vara extra viktigt att tänka på i tider med sociala medier och troll, vi är medmänniskor och ska hjälpa varandra framåt även inom forskningen, säger Sam Polesie.
AV: SAHLGRENSKALIV
Håller helt med om att vi måste hjälpas åt med att granska arbeten. Att det tar 1-2 timmar att granska ett manus har jag mkt sällan erfarit. Många tar 3-4 timmar. Större arbeten kan ta en dag i anspråk, ibland ännu mer, och då har jag ändå mer än 40 års erfarenhet.
Det jag sett i internationella forum är att många börjat tycka det är fel att tidskrifter använder gratis granskare samtidigt som de tar ut hutlösa priser för prenumeration eller publicering. Lösningen som framförs brukar dock inte vara ekonomisk ersättning för sakkunniggransking utan rimliga avgifter till tidskrifter alternativt nya tidskrifter, kanske utgående från lärosäten, där forskare har mer kontroll över publiceringsprocessen.
Dessutom kan det vara svårt för yngre forskare att veta vad som är en seriös tidskrift respektive tveksam/oseriös (t ex MDPI, vissa av Frontiers tidskrifter).