NY PROFESSOR. I dag, fredag 12 maj, på Internationella sjuksköterskedagen, installeras Ewa-Lena Bratt som professor i omvårdnad vid Göteborgs universitet. Hon är den första professorn i omvårdnad som också är sjuksköterska på Drottning Silvias barnsjukhus och banar därmed väg för kollegor.
– Redan som liten var jag helt klar över att jag skulle bli barnmorska eller sjuksköterska – jag har nog inte ens funderat på något alternativ. Jag blev färdig sjuksköterska 1998 och började arbeta på Barnhjärtcentrum direkt, berättar Ewa-Lena Bratt.
2004 blev hon färdig med sin specialistutbildning med inriktning mot hälso- och sjukvård för barn och ungdomar – även kallat barnsjuksköterska. Hon blev involverad i ett forskningsprojekt på kliniken som ledde fram till att hon själv blev doktorand och 2011 disputerade hon. I december förra året, efter många års forskning, utnämndes hon till professor i omvårdnad vid Göteborgs universitet. I dag sker själva installationen.
– Det är en högtidning ceremoni där man installeras av rektorn. Det är långklänning och frack som gäller, så det är ganska tjusigt också, säger Ewa-Lena Bratt.
Läkare har kunnat erhålla den akademiska titeln professor i flera hundra år, men inte förrän 1987 blev sjuksköterskan Astrid Norberg Sveriges första professor i omvårdnad. I dag är flera läkare verksamma som professorer på Drottning Silvias barnsjukhus – men just nu är Ewa-Lena Bratt är den enda professorn i omvårdnad som arbetar där. Hon jobbar fortfarande som sjuksköterska på Barnhjärtcentrum en dag i veckan.
Sjuksköterskans yttersta ansvarsområde är omvårdnad. Du som är professor i ämnet – vad är egentligen omvårdnad?
– Det är ett komplext och brett begrepp som många har svårt att förstå – inte minst för att vi sjuksköterskor har en så stor arena att arbeta på. För mig, med min bakgrund inom akutsjukvård, har innebörden blivit särskilt påtaglig i akuta situationer, där patienten är kritiskt, allvarligt sjuk. Där behöver jag som sjuksköterska ha koll på de medicinska parametrarna, hur patienten mår och vilka åtgärder som ska vidtas – men också lyssna, hålla om och finnas där för de närstående. Som sjuksköterska har man ett helhetsansvar som absolut till viss del handlar om medicinska aspekter men också om det mer existentiella. Och ofta en samordnande, central roll som ser till helheten, oavsett vilken verksamhet man jobbar i.
Omvårdnadsforskning och medicinsk forskning går hand i hand, menar Ewa-Lena Bratt. Medicinska landvinningar gör att vården räddar fler än tidigare, men överlevarna behöver tas om hand och följas upp både som barn och vuxna.
– Det är fantastiskt att fler personer med kritiska och kroniska sjukdomar kan få effektiv behandling och i högre grad överleva, men vi behöver se till de unika behoven hos personerna som ska leva ett helt liv i spåren av det tillstånd de drabbades av. Precis det här handlar omvårdnadsforskning om – att se till att vi har tillförlitliga metoder för att ta hand om människor, att validera metoderna i studier, och se till att resultaten blir implementerade i vården. Det vi forskar på i dag ska bli morgondagens sjukvård.
De senaste åren har Ewa-Lena Bratt ägnat sig åt forskning som handlar om övergången mellan barn- och vuxensjukvård. Framför allt har hennes forskargrupp tagit fram, testat, validerat och nu börjat införa Sveriges första överföringsprogram mellan barn- och vuxensjukvård. Forskarna har testat programmet på flera olika hälsotillstånd, men längst har man kommit på det område som rör barn med medfödda hjärtfel. (LÄS MER om forskningen här – länk till tidigare artikel)
Forskningens frågeställningar bottnar i de erfarenheter Ewa-Lena Bratt har tillskansat sig under alla år på Barnhjärtcentrum.
– Forskning inom omvårdnad fokuserar på personer och närståendes upplevelser vid sjukdom och ohälsa samt undersöker nya metoder och omvårdnadsåtgärder för bästa effekt. För att forskningsresultat ska möta personers och närståendes behov behöver forskningsfrågor och problem växa fram ur den kliniska verksamheten, säger hon.
Vad är det roligaste med att ha blivit professor?
– Det är förstås att få vara med att bidra till att kunna förbättra och utveckla omvårdnaden genom forskning men också genom att få verka i min lärarroll där vi utbildar nya kollegor. Att dessutom få fungera som mentor för de yngre forskarna och förhoppningsvis vara en bra förebild är också väldigt roligt. Att finnas som stöd för dem och att se unga forskare växa och blomma. Vi är inte så många professorer i omvårdnad om man jämför med läkarna, men allt fler sjuksköterskor och barnmorskor går en akademisk väg. Vi har flera doktorander, disputerade och även docenter på barnsjukhuset nu. Det bådar gott för framtiden.
Kombinationen klinisk tjänstgöring, undervisning och forskning är ett upplägg Ewa-Lena Bratt håller varmt om hjärtat och inte tänker sluta med bara för att hon nu är professor.
– Jag behöver min kliniska dos och jag älskar att vara sjuksköterska. Jag tycker så mycket om att gå in och jobba som på avdelningen och möta patienter och familjer. Min kombination av olika tjänster är ett privilegium som gynnar alla involverade parter. Det gynnar mig som lärare, det gynnar forskningen som oftast är kliniknära, och jag tycker också att det gynnar kliniken eftersom forskningen blir mer integrerad i allas vardag.
Det måste ju hända att du jobbar tillsammans med yngre kollegor som du har undervisat på sjuksköterskeprogrammet?
– Ja, det är lika roligt varje gång. Det har hänt mer än en gång att jag har gått kvällstur och mött någon av studenterna inne på avdelningen. De brukar titta på mig lite stressat, och så har jag sagt ”det är ingen flygande examination, jag jobbar här som sjuksköterska”. Då brukar de andas ut…
AV: MAJA LARSSON
Artikeln publicerades först på sahlgrenskaliv.se
