AKADEMISKA SAMTAL. Vilket ansvar följer med den akademiska friheten? Det var temat för det första Vasaparksseminariet som hölls på eftermiddagen den 16 januari.
– Istället för att sopa under mattan vill vi bjuda på ett konstruktivt akademiskt samtal, öppet för alla som vill vara med, inledde vicerektor Torbjörn Lundh.
– Kanske blir det lite som Skavlan, förklarade kvällens moderator, Ulf Dalnäs, när han inför 75 deltagare bjöd upp den första paneldeltagaren, Mats Benner från Lunds universitet.
Mats Benner berättade att han tidigt intresserat sig för universitetens roll i skarven mellan två diskussioner: förhållandet till staten och förhållandet till marknaden.
– Uppsala universitet kom till för att tillhandahålla statens behov av präster, Göteborgs högskola uppstod istället för att tillfredsställa den egna stadens behov. Innan dess hade Chalmersska slöjdskolan etablerats, som var orienterad mot att skapa nytta.
Den svenska akademin upplevde en storhetstid på 1980-talet, berättade Mats Benner.
– Om man ska gå efter bibliometriska mått hamnade Sverige då på tredje plats i världen som forskningsnation, efter USA och Storbritannien; sedan dess har det gått utför. Förr fanns större tolerans för dilettanten, idag undviker man allt som kan leda fel. Det akademiska grunduppdraget sköts bättre men det blir färre genombrott inom forskningen.
Wyndhamn: ”Akademin ogillar självransakan”
Nästa paneldeltagare var pedagogen Anna-Karin Wyndhamn. Hon menade att en akademiker måste värna sin frihet, även om det innebär sämre karriärmöjligheter eller attacker på sociala medier.
– Tillsammans med journalisten Ivar Arpi publicerade jag för två år sedan Genusdoktrinen som är en granskning av högskolans jämställdhetsintegrering. Boken ansågs störa den politiska kampen och många lärosäten gjorde aktivt motstånd mot mig. Akademin ogillar självrannsakan och universitetsledningarna är synnerligen dåliga på att skydda kritiska forskare. Lärare som utan grund anmäls av studenter hamnar i en utredningsprocess som både är tärande och förödmjukande och som skickar tydliga signaler om hur vi lärare bör uppfatta vårt uppdrag.
Obekväma uppfattningar kan få konsekvenser
Den tredje paneldeltagaren, överläkaren och professorn Mikael Landén, har ägnat sig åt könsdysfori och transsexualitet sedan 1990-talet.
– Enligt en utredning av SBU finns ingen evidens när det gäller hormonbehandling av unga tonåringar, vilket fått mig att avråda från sådan behandling. Det har lett till att jag kallats transfob och är därmed inte värd att lyssna på.
Publiken bidrog med många inpass, bland annat om hur staten bestämmer vad lärosätena ska ägna sig åt och att forskarna enbart får bestämma hur det ska gå till.
– Jag tycker att det är rimligt att våra folkvalda vill ha svar på angelägna frågor men de ska vara breda, menade Mikael Landén. Nu utlyser exempelvis Vetenskapsrådet så kallade rådsprofessurer inom rättspsykiatri och tvångsvård. Varför inte utlysa tjänster inom stora fält, som hälsa eller vård av äldre?
Andra publikfrågor handlade om akademisk frihet och kvalitet, linjestyrning och kollegialitet, om det finns opolitisk forskning samt om vetenskapliga tabun.
Fler seminarier planeras
Detta var det första Vasaparksseminariet, och tanken är att det ska bli fler.
– Vi har ännu inte bestämt vilka teman vi ska ta upp i kommande seminarier, förklarade Torbjörn Lundh. Men intresserade får gärna komma med förslag.
- Vasaparksseminarierna är en ny seminarieserie vars syfte är att bjuda på konstruktiva akademiska samtal, öppna för alla intresserade. Initiativtagare är Torbjörn Lundh, vicerektor för samverkan och nyttiggörande vid Göteborgs universitet.
- Har du ett förslag på ett ämne som kan passa för ett Vasaparkseminare? Kontakta i så fall Jonas Martinsson, kommunikatör med ansvar för evenemang, på e-post: jonas.martinsson@gu.se eller telefon: 076–618 54 12.
