Avhandling om svåra beslut i livets slutskede på IVA

NY AVHANDLING. Intensvivårdsläkare måste ibland ta ställning till om man ska avstå från att ge livsuppehållande behandling till en svårt sjuk patient, eller fatta beslutet att det är dags att avsluta behandlingen. Läkarna upplever dessa beslut som extremt viktiga, men också svåra och komplexa. Det visar en avhandling från Sahlgrenska akademin.

På en intensivvårdsavdelning vårdas de allra sjukaste patienterna, med svikt i vitala funktioner såsom andning och cirkulation. I de fall patienten inte kan anses ha någon nytta av en så invasiv behandling måste läkare ta ställning till om man ska avstå eller avbryta livsuppehållande behandling. Ofta är patienten nedsövd, för att minska obehag och smärta eller är så medtagen, att kommunikation direkt med patienten inte är möjligt. Synpunkter, önskemål och vilja när det gäller patientens behandling måste då stämmas av med de närmast anhöriga.

– Jag har studerat beslut om behandlingsstrategi inom svensk intensivvård, vilket betyder att sätta mål för patientens vård, säger Alma Nordenskjöld Syrous, som är specialistläkare i anestesi- och intensivvård och just nu arbetar som allmänläkare för att bli dubbelspecialist.

Dessa beslut är komplexa eftersom de baseras på medicinska prognoser, etiska samt juridiska aspekter. I avhandlingen har registerdata och journalgranskningar kring vårdbegränsningsbeslut granskats, även intervjuer har gjorts för att undersöka intensivvårdläkares erfarenheter och upplevelser av att fatta dessa beslut.

Variabler som påverkade

Högre ålder, svårare sjukdom vid inläggning på intensivvårdsavdelning och kvinnligt kön visade sig vara oberoende variabler som ökade sannolikheten för att få ett beslut om behandlingsbegränsning i den första studie som är baserad på data från Svenska Intensivvårdsregistret (SIR) med syfte att identifiera oberoende variabler som ökar chanserna att få ett beslut om att avbryta eller dra tillbaka behandling. Totalt analyserades 97 095 intensivvårdsinläggningar.

– Intervjuer med intensivvårdsläkare på sjukhus runtom i Sverige visade att läkarna upplever dessa beslut som extremt viktiga, men också svåra och komplexa. Mer tid önskades för att samla så mycket information som det bara går om patientens tidigare sjukdomar och funktionsnivå och den aktuella sjukdomens inverkan på detta.

Studien visade även att det finns utrymme för förbättrat samarbete och bättre kommunikation med andra specialister på sjukhuset, då perspektiven mellan olika specialister kan variera.

Risk för fördröjda beslut

Vidare lyfts att bristande läkarkontinuitet kan leda till fördröjda beslut och därmed förlängt lidande. Intressant var att svenska intensivvårdsläkare bekräftar, och accepterar, att det förekommer en variation kring beslut om behandlingsbegränsningar.

– Att det skiljer sig så i besluten om behandlingsbegränsning på svenska intensivvårdsavdelningar är delvis relaterade till intensivvårdsläkarens egna värderingar och egenskaper, men beror också på att olika läkare gör olika bedömningar gällande prognos och vad som är ett acceptabelt resultat av vårdinsatserna.

COVID-19 pandemin

Den sista studien är en observationsstudie där syftet var att undersöka om beslut om behandlingsbegränsningar skiljde sig mellan intensivvårdspatienter som behandlades till följd av infektion med Sars-Corona-Virus 2 (COVID-19) och patienter som behandlades på intensivvården på grund av annan orsak.

Det fanns ett samband även i denna studie mellan högre ålder och allvarligare sjukdom och beslut om behandlingsbegränsning hos patienter som behandlas på intensivvårdsavdelning av andra anledningar än COVID-19.

– Däremot fanns det inget signifikant samband mellan ålder och sjuklighetsgrad och beslut om begränsningar för patienter som behandlades på IVA till följd av COVID-19. För intensivvårdskrävande COVID-19 patienter var det däremot ett signifikant samband mellan patientens samsjuklighet såsom diabetes och hjärt-kärlsjukdom och beslut om behandlingsbegränsningar.

Studien visade även att tid till beslut var längre för patienter som vårdades för COVID-19, vilket kan indikera att läkare upplevde det svårare att prediktera prognos för patienter med intensivvårdskrävande COVID-19.

Sammantaget bidrar ovanstående resultat till ökad förståelse för de utmaningar och svårigheter som beslut om behandlingsbegränsningar fortfarande utgör.

AV: SUSANNE LJ WESTERGREN