Internationell postdoc – ger skjuts åt karriären och den vetenskapliga självständigheten

UNGA FORSKARE. Fler yrkesverksamma kliniker borde göra postdoc, och gärna utomlands. Få ny input, inspireras av andra forskningskluster, nya tekniker och stärka sin vetenskapliga självständighet. Det är budskapet från Magdalena Claeson, forskare inom malignt melanom och keratoakantom, en ovanligt snabbväxande hudtumör. Susanne LJ Westergren, kommunikatör på Institutionen för kliniska vetenskaper, har intervjuat Magdalena.

– Just den här specialiteten med huden i fokus har allt tycker jag. Här möter du människor i alla åldrar och kön, och det finns en stor variation av sjukdomar. Digital teknik med bland annat teledermatologi och de nya biologiska läkemedlen har också förbättrat våra möjligheter till både diagnos och behandling, säger Magdalena Claeson, forskare vid Institutionen för kliniska vetenskaper, och även kliniskt verksam som överläkare på hudkliniken på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Hon upplever att hon verkligen har möjlighet att förbättra människors livskvalitet, samtidigt som hon fortsätter utvecklas inom sin profession.

– Efter min avhandling 2017, som handlade om förekomsten av malignt hudmelanom i Västra Götalandsregionen, kände jag att jag ville komma ut i världen och göra min postdoktorala utbildning. Så 2018 fick jag tjänstledigt och gav mig iväg till Australien för en postdoc på 3 år, inom hudcancerepidemiologi på Queensland Institute of Medical Research (QIMR) Berghofer i Brisbane ^(1).

Där fick hon möjligheten att studera dels tunna melanom och även keratoakantom, en variant av skivepitelcancer som tillväxer nästan explosionsartat i huden på ett par veckor. I båda fallen är Australien den ultimata delen av jorden att studera detta på, eftersom tumörförekomsten är stor och forskningen håller hög internationell nivå.

Starta tidigt

– Fler kliniker borde göra postdoc och gärna utomlands. Få ny input, inspireras av andra forskningskluster och nya tekniker. Få stå på egna vetenskapliga ben utan sina handledare från doktorandtiden, men ändå ha förträfflig vägledning från en rutinerad senior forskare i postdocgruppen. För mig gjorde åren i Australien också att jag blev bättre på att skriva projektplaner, jobba självständigt med statistik och handleda studenter. Postdoctiden bidrog inte bara till en större vetenskaplig självständighet utan även med kunskap om mig själv som person och ett fantastiskt breddat nätverk. Dessutom hade familjen, som följde med mig, en oförglömlig tid.

Men att komma iväg på en postdoc visade sig inte vara helt enkelt. Det fanns ingen upptrampad stig på Göteborgs universitet för dom som vill utomlands.

– Jag hittade i alla fall ingen tydlig instans att vända mig till med alla de frågor som dök upp om anställningsvillkor, sjukförsäkringar, tjänstledighet, regler kring användandet av de forskningsanslag jag fått, boende, skolor för barnen, visum-ärenden, vaccinationer etc. Men jag hade chefer på både sjukhuset och universitet som insåg vikten av forskning utomlands och tyckte det var bra att jag åkte – och sedan kom tillbaka!

Universitetet borde vara bättre på att supporta sina disputerade forskare ut i världen, menar hon. Det saknas en sammanhållande instans som kan stötta och vägleda. Det är så mycket praktiska detaljer som behöver falla på plats för att man ska våga ta steget och för att vistelsen utomlands skall fungera bra även för eventuell livspartner och barn som följer med. Ja, just den sociala gemenskapen är viktigare än man tror under tiden man är borta och något hon också vill lyfta.

– När man sedan återvänder hem kan universitetet och sjukhuset dra nytta av ens nyvunna kompetens, erfarenheter och kontaktnät. Det behövs absolut ett ”kunskapscentrum” för just detta för att främja internationaliseringen vid Sahlgrenska akademin. Det kan bara bli en winwin-situation här tycker jag.

Och allt tar tid när du vill utforska möjligheterna att söka olika forskningsanslag, se över vart i världen du vill komma, vilka möjligheter det finns att ta med familjen mm. Och allt detta görs oftast samtidigt som du jobbar kliniskt, kanske avslutar din avhandling och bildar familj. För Magdalena tog det över två år från start till mål, och detta är ingen ovanlig tidsram.

– Min plan var att jag, i samband med en konferens till Australien, passade på att boka in möten med ett antal professorer och handledare som jag sett ut. Sedan pratade jag med andra forskare som kände handledarna, men som inte var i beroendeställning till dom. Allt för att vaska fram bästa möjliga mentor och en forskningsmiljö som både var kompetent, givande och trivsam. Och då var det många som pekade på just QIMR Berghofer och professor David Whiteman på Department of Population Health ⁽²⁾.

När hon så träffade David Whiteman fick hon ett varmt mottagande och fyra olika projekt att välja mellan. Hon valde ett samarbetsprojekt mellan QIMR Berghofer och University of Queensland som gick ut på att försöka identifiera prognostiska markörer för tunna melanom. Projektet låg sedan till grund för hennes anslagsansökningar.

Lönar sig med en riktigt bra ansökan

För den som vill lära sig skriva ett framgångsrikt anslag att söka finansiering med så tipsar Magdalena om att gå en kurs. Det räcker inte att ha en intressant forskningsidé, man måste kunna beskriva idén på ett enkelt sätt för de som ska läsa ansökan också. Själv gick hon universitetskursen Grant writing under 2016, och det är den mest användbara kurs hon gått. Liknande kurser erbjuds i dag via Forsknings- och innovationskontorets (FIK) seminarium/kurs ⁽³⁾. FIK hjälpte också till och läste hennes ansökningar.

– Sedan valde jag att kontakta olika anslagsgivare och frågade vad deras beviljandegrad var, så jag kunde göra smarta val och lägga mest tid på de ansökningar där jag hade störst chans att få pengar. Jag fick anslag från SSMF, Göteborgs läkaresällskap, Svenska läkaresällskapet, Hudfonden och Sahlgrenska Universitetssjukhusets fonder vilket var en grundförutsättning för att jag alls kom i väg ⁽⁴⁾. Naturligtvis finns det flera andra goda sätt att planera och genomföra sin postdoc på.

Det vanligaste är att en postdoc antingen är en befintlig tjänst du söker med en klar finansiering, eller så väljer du ut en plats själv och fixar en egen finansiering via forskningsanslag. Vill du samtidigt arbeta kliniskt med patienter på ett sjukhus så behöver en sådan anställning arrangeras också, även om Magdalena valde bort det.

Vanligt med melanom i Australien

Varje år opereras cirka 400 000 personer i Australien på grund av hudcancer, 15 000 av dessa har malignt melanom och 1 700 dör årligen ⁽⁵⁾. I Sverige drabbades (år 2020) 4 307 personer av malignt melanom i huden och 538 avled ⁽⁶⁾. Men det är inte bara den starka solen och de många soltimmarna per år som orsakar hudcancer hos befolkningen, forskarna letar också efter andra bakomliggande faktorer.

– Jag hade två forskarmiljöer jag pendlade mellan, dels QIMR Berghofer som ligger i Brisbane. Den forskningsmiljö jag deltog i där jobbade med folkhälsa och hudcancer och mycket med hjälp av registerforskning. I forskargruppen ingick personer från hela världen med mycket differentierad erfarenhet, vilket varit guld värt. Labanalyserna i projektet gjordes på University of Queensland hos professor Kiarash Khosrotehrani som var min handledare där. Han leder gruppen Experimental Dermatology som sysslar med translationell forskning och biomarkörer ⁽⁷⁾.

Tunna melanom på skalpen är farligast

Tunna melanom är den vanligaste melanomformen i Australien och 95 procent av dom som drabbas och behandlas överlever mer än 20 år, vilket är väldigt bra. Men eftersom patientgruppen är så stor, så är det paradoxalt nog vanligast att de som dör av melanom hade just ett tunt melanom från början, som sedan metastaserat.

– När de tunna melanomen uppstår, det vill säga de ≤1 mm, så sprider det sig både i bredd på hudytan och på djupet. Det är tjockleken på djupet som är viktigast och den påverkar allvarlighetsgraden och utgången. Det är därför som tidig upptäckt och diagnos är så viktigt.  Frågeställningen i projektet var: Hur identifierar vi redan vid diagnos de patienter med tunna melanom som inte kommer att överleva?”

Att kunna identifiera just dessa individer redan vid diagnos gör att man kanske kan sätta in adjuvant behandling (tilläggsbehandling) och ha längre uppföljningsprogram. För de övriga som kommer klara sig bra kan man istället avdramatisera det hela och kanske inte följa alls.

– Vi började med en registerstudie, där över 27 000 patienter med melanom på ≤1 mm, inkluderades. Uppgifterna kom från cancerregistret i Queensland åren 1995–2014. Av dessa hade drygt 400 personer dött och det vi kunde se som den i särklass mest utmärkande riskfaktorn var att deras melanom satt på skalpen.

Och varför det är så vet man fortfarande inte riktigt, men melanom på huvudet gav alltså en 6 gånger så hög risk att dö i cancern, som om ett melanom av samma tjocklek hade suttit någon annanstans på kroppen. Magdalena arbetar nu vidare och en kommande studie handlar om i fall mutationsanalyser av tunna melanom kan identifiera prognostiska markörer.

Vulkanlik tumör med central hornplugg

Den andra tumörtypen hon studerade var keratoakantom, en mycket snabbväxande, relativt vanlig hudtumör. Den orsakar vanligtvis inte dödsfall men kan vara svår att skilja från skivepitelcancer både med blotta ögat och även i mikroskop. Keratoakantom kan beskrivas som en 1–2 cm stor vulkanlik tumör med central hornplugg, den kan gå i spontan regression efter flera månader, men det finns fall med fortsatt växt och även metastasering beskrivna.

– När det gällde keratoakantom fick jag möjlighet att jobba med en riktigt stor studie, QSkin Sun and Health Study ⁽⁵⁾, som är en kohortstudie från Queensland med över 40 000 personer. Den startade 2010 och är den största prospektiva hudcancerstudien som genomförts i världen.

Forskningsdata bygger på en enkät som varje person inledningsvis fick fylla i med data om sig själv, dessa länkandes sedan under åren ihop med lab-svar från olika vårdinrättningar och hälso- och sjukhusvårdsdatabaser om/när någon insjuknade i hudcancer. Sedan samlade man även in genetiska data via salivprov på deltagarna. Det vaskades fram 596 personer med just keratoakantom.

– Det vi tittade på var riskfaktorer, för där finns det inte så mycket dokumenterat, även om tumörtypen varit känd i över 100 år. De vi hittade var att det är vanligare hos män och äldre, vid ljus hudtyp och fräknar, hos dom som har svårt att bli bruna i solen, och dom som bränt sig i solen som barn, samt om man haft annan hudcancer tidigare.

Rökning och alkohol riskfaktorer

Resultaten var inte förvånade, men vad som var nytt var att rökning och alkohol också ökade risken ⁽⁸⁾ . Ett faktum som media i Australien nappade på ^(9) (10). När det gällde alkohol ökade risken vid en konsumtion på mer än 14 standarddrinkar per vecka, en gräns som Australien satt för ohälsosamt drickande. Gällande tobakskonsumtion så ökade risken om forskningspersonen var aktiv rökare.

I framtida studier kommer hon nu undersöka varför denna tumörtyp faktiskt kan gå i regress och försvinna utan behandling.

– Självklart är det så att vi opererar bort keratoakantom, eftersom dom är så svåra att skilja från skivepitelcancer som kan metastasera. Men det händer emellan åt att patienter kommer till oss för sin operation men att tumören då har gått i regress och försvunnit. Vi har börjat fundera på om det är någon form av immunrespons hos patienten som kickar igång. Detta kommer min fortsatta forskning inrikta sig på och då bland annat tillsammans med forskarteamet i Australien.

Så vad gav allt jobb och alla förberedelser?
Nyligen fick hon en ALF-tjänst på halvtid vilket gör det lättare för henne att fokusera på forskningen framöver. De projekt som ingick i hennes ALF-ansökan hör hemma i samarbetet hon etablerade tack vara sin postdoc i Australien och hon leder nu projekten från Göteborg. Och även om det var utmanande på många sätt, slitit och jobbigt många gånger, så gav åren som postdoc även en viktig internationell syn på forskarsamhället och ett bra flyt på engelskan, inte att förakta.

– Jag har kvar min affiliering till QIMR Berghofer, min dator står kvar på kontoret där, och genom att logga in via VPN-tunnel når jag fortfarande all forskningsdata och kan lugnt jobba vidare. Svårare än så är det inte.

AV: SUSANNE LJ WESTERGREN