Uppåt och framåt för logopedin under fyrtio år

FOLK. I början av 1980-talet var professor Lena Hartelius en av de allra första logopederna att utbildas i Göteborg. När hon nu nästan fyrtio år senare går i pension kan hon konstatera att universitetsämnet logopedi haft en mycket stark utveckling, men inte helt utan motgångar.

När logopedprogrammet i Göteborg startades 1980 var Lena Hartelius en av de första studenterna att antas. Nu i juni 2022 går hon i pension, efter drygt fyrtio år inom logopedi vid Göteborgs universitet.

– Vi är många som kämpat för att programmet skulle kunna förlängas och utökas, och också för att stärka möjligheterna för logopedisk forskning. Det har i viss mån varit en bumpy road, konstaterar Lena Hartelius.

Hon fortsätter:

– I början var utbildningen treårig och första kursen hade bara tolv platser. Idag är programmet fyraårigt, och vi är på väg mot en antagning på trettio studenter per kurs. Då kommer vi att ha 120 studenter vid utbildningen samtidigt, vilket nog kan betraktas som en smärtgräns för att kunna ge en grundutbildning som bär sig ekonomiskt.

Olika neurologiska talstörningar

Nio av de första logopedstudenterna tog examen 1983, och Lena Hartelius var en av dem. Redan då var hon inställd på att fortsätta arbeta akademiskt inom logopedi. De första åren fick hon anställning som deltidsamanuens, och när forskarutbildningen i logopedi etablerades i slutet av 1980-talet blev hon doktorand. Hon disputerade 1997 på en avhandling om talstörningen vid MS och har sedan dess fortsatt sin forskning när det gäller hur neurologiska sjukdomar påverkar tal och kommunikation.

– Logopedin har alltid tillhört den Medicinska fakulteten, men det föreföll inte självklart att vi skulle kunna starta forskarutbildning. Detta komplicerades också av den dåvarande fördelningsmodellen när det gäller fakultetsmedel för forskning och forskarutbildning. Denna hade frusits i ett läge där den baserades på hur många professorer ämnet hade, och då hade vi ännu inga professorer, minns Lena Hartelius.

Under stor del av sin tid som lektor och sedermera professor i logopedi har hon kombinerat sin akademiska tjänst med arbete som logoped. Sedan 2017 arbetar hon vid Skaraborgs sjukhus i Skövde, där hon tillsammans med kollegorna bedriver klinik och patientnära forskning när det gäller patienter med olika neurologiska talstörningar, orsakade av exempelvis Parkinsons sjukdom, MS och stroke. Kombinationstjänster är en idealisk konstruktion för att kunna bibehålla kontakten med den kliniska verkligheten, vilket förstås gynnar både undervisning och forskning, framhåller Lena Hartelius.

Små segrar

Med facit i hand kan man konstatera att forskarutbildningen i logopedi slog väl ut. Totalt har 28 logopeder disputerat i Göteborg, varav åtta inom de närliggande ämnena lingvistik och öron-näsa-hals. Av de tjugo som disputerat specifikt inom logopedi har fem blivit professorer i ämnet.

– Jag tycker nog att Göteborg verkligen har bidragit inom vetenskapsfältet logopedi i Sverige, det finns ingen anledning att skämmas. Samtidigt är ämnet på många sätt fortfarande osynligt. Logopedi är exempelvis inte listat på en synlig nivå i den standard för den svenska indelningen av forskningsämnen som SCB ansvarar för, säger Lena Hartelius.

Hon ger bilden av hur envist arbete genom året lett till en rad segrar för den logopediska forskningen. Från att helt ha finansierats av externa bidrag från Vetenskapsrådet och andra finansiärer tilldelas ämnet idag även statsanslag.

Förändrar beteenden

Exempel på forskningsspår inom logopedi i Göteborg är tal, språk och kommunikation som kan uppstå hos barn med utvecklingsrelaterade tal- och språkstörningar, exempelvis genetiska syndrom, läpp-käk-gomspalt, stamning, autism eller flerfunktionshinder. När det gäller vuxna med olika typer av förvärvade tal-, språk- och kommunikationsproblem fokuserar vi nu på neurologiskt betingade förändringar att hitta ord och kommunicera i vardagen samt hur skrivförmågan påverkas. Här finns också forskning som anknyter till forskningsområdet personcentrerad vård.

Logopedisk forskning handlar mycket om att se hur kommunikations- och sväljproblem hör ihop med olika sjukdomar och tillstånd, och hur dessa problem förändras över tid för både den växande individen och för någon som drabbats av sjukdom. En stor utmaning för logopedisk forskning är att bedriva bra interventionsforskning som ger evidensbaserade behandlingsmetoder.

– Det är förstås något som forskare världen över är upptagna av, hur de ska kunna definiera effekt av behandling inom sitt område och utvärdera den, säger Lena Hartelius.

Logopedisk behandling syftar till att försöka stötta utveckling eller modifiera kommunikativa beteenden, skapa nya förhållningssätt och strategier hos den som drabbas.

– Alla patienter är olika, och det är väldigt svårt att skapa homogena grupper där behandling kan utvärderas genom randomiserade gruppstudier. Men vi är på god väg. Just nu pågår ett arbete med att skapa kliniska riktlinjer för neurologiskt betingade talstörningar och mängden systematiska översikter inger hopp, säger hon.

Brett område

När det gäller utbildning har logopedprogrammet över tid fått gehör för att utöka antalet platser och därmed de helårsstudenter (HST) som programmet får ersättning för. De senaste åren har programmet också anpassats kraftigt för att svara upp mot professionens utveckling – logopeder återfinns nu inte bara inom vården, utan kan också ta roller inom exempelvis kommun och skola. Pedagogiskt utvecklingsarbete av programmets lärare har resulterat i två tilldelningar av Sahlgrenska akademins pedagogiska pris: Charlotta Saldert 2015, samt Tove Lagerberg och Marja Öller Darelid 2021.

Vetenskapsfältet logopedi är flervetenskapligt och bygger på kunskaper i språkvetenskap, psykologi och medicin. De personer som logopeder hjälper i sitt yrke kan ha en lång rad olika sjukdomar och tillstånd som påverkar tal- och sväljförmåga, och patienternas åldrar spänner från vaggan till graven.

– Komplexiteten inom logopedin gör det svårt att hinna lära ut allt på fyra år. Under 2000-talet skedde ett stort arbete där alla lärosäten var eniga om ett förslag att utbildningen borde utökas med ett år till och bli femårig, men logopedernas professionsorganisation var emot en förlängning av utbildningen. Nu är frågan om en femårig logopedutbildning vilande. I andra länder, bland annat i Finland, är utbildningen dock femårig, berättar Lena Hartelius.

Master och specialistkompetens

Lösningen blev istället en helt ny logopedutbildning där de första studenterna examineras just den här våren. Programmet är fortfarande fyraårigt, men utbildningsplanen har gjorts om från grunden för att studenterna ska få alla de kunskaper de behöver. De studenter som vill har möjlighet att bygga på sin utbildning med en master inom logopedi, som kan ingå i en portfölj för att ansöka om specialistkompetens.

– När det gäller logopedins framtid i Göteborg så är jag inte orolig, avslutar Lena Hartelius. Det finns en helt ny generation av disputerade, kliniskt väl förankrade och mycket engagerade logopeder i kulisserna – det är viktigt att de får komma fram!

AV: ELIN LINDSTRÖM