Sverige ligger långt fram internationellt när det gäller att möjliggöra införandet av personcentrerad vård. Samtidigt upplever den svenska hälso- och sjukvården brister i statlig och regional styrning, vilket inte underlättar implementeringsarbetet. Nya forskningsrön från GPCC presenterades på och debatterades på ett digitalt Almedalswebbinarium måndag 5/7.
En samordnad vård som utgår från patientens resurser förespråkas internationellt av bland andra WHO. Samtidigt som svensk hälso- och sjukvård kritiseras för brister i bemötande och samordning, har kunskapen om och intresset för personcentrerad vård de senaste åren växt sig stark även i Sverige. En ny studie från GPCC visar att Sverige är ett av de länder i Europa som har bra förutsättningar för att införa personcentrerad vård. En annan ny GPCC-studie, utförd vid Uppsala universitet, visar att alla landets regioner är positiva till att börja arbeta personcentrerat. Men samma studie visar också att regionerna upplever att det saknas konkreta stöd för att möjliggöra detta. Under ett digitalt Almedalswebbinarium 5/7 beskrev två GPCC-forskare, Eric Carlström och Ulrika Winblad, hur omständigheterna för införande av personcentrerad vård ser ut i Europa och i Sverige.
Struktur, hälso- och sjukvårdsttyp, politiska beslut och kultur påverkar möjligheterna att införa personcentrerad vård i olika Europeiska system
Fyra faktorer som påverkar möjligheten till införande av personcentrerad vård lyftes av Eric Carlström i hans presentation av projektet Personcentrerad vård i 27 Europeiska länder, där man har studerat hur personcentrerad vård sprider sig i Europa. 27 olika länder har kartlagts, och de har valts ut för att representera olika delar av Europa, men även olika typer av sjukvårdssystem. I studien framkom det att när det gäller struktur, finns bäst förutsättningar för införande av personcentrerad vård i de länder som har skattefinansierade hälso- och sjukvårdssystem. Denna modell, som kallas ”beveridge”, finns i Sverige och Skandinavien, Storbritannien och Spanien. Sämre förutsättningar för införande finns bland annat i de länder som har det s.k. ”Bismarcksystemet” med privata och valbara sjukvårdsförsäkringar. Gällande den andra faktorn, hälso- och sjukvårdsttyp, finns det bäst förutsättningar för införande av ett personcentrerat arbetssätt inom s.k. ”långsam vård”, d.v.s. geriatrik, psykiatri och pediatrik, i motsats till ”snabb vård” som akutsjukvård. Stark statlig styrning med tydliga politiska beslut inriktade på patientinflytande, med policydokument för införande av personcentrerad vård, som t.ex. inom NHS i Storbritannien, är den tredje framgångsfaktorn. Kulturen påverkar också; särskilt s.k. ”power distance”, d.v.s den allmänna acceptansen av hur makt distribueras i samhället. I vissa kulturer är det allmänt accepterat att ”doktorn vet bäst”, och det är inte ens roll som patient att ifrågasätta medicinska beslut, medan i andra kulturer, till exempel vår egen, ses delaktighet och delat beslutsfattande som något positivt. Även starka professionella intressen och linjära och okoordinerade arbetssystem, samt korruption i vissa länder påverkar negativt.
Styrning mot personcentrerad vård i Sverige: vilka förutsättningar skapar staten och regionerna?
Att Sverige har ett skattefinansierat system ger alltså en stor fördel när det gäller införande av personcentrerad vård, medan den mjuka styrning som präglar Sverige, kan försvåra införandet.
Om detta pratade sedan Ulrika Winblad när hon presenterade utvecklingen i Sverige. Studien Styrning mot personcentrerad vård i Sverige: vilka förutsättningar skapar staten och regionerna?, som utfördes 2015-2021, är baserad på kvalitativ dokumentanalys i alla regioner och 33 intervjuer med centrala företrädare på myndigheter, SKR, och i ett antal regioner. I studien framkom det att det under senare år finns ett allt tydligare fokus på personcentrerad vård i olika policydokument, där det företrädesvis lyfts upp som ett förhållningssätt eller en etik. Främst lutar sig regionerna på definitioner från GPCC, Vårdanalys eller God och nära vård-utredningen. Man har en väldigt tydlig idé på regional ledningsnivå att personcentrerad vård behöver utvecklas, men däremot är det inte så tydligt hur det ska ske. Personcentrerad vård sammankopplas i dessa dokument allt mer med den pågående omställningen till en god och nära vård, och främst till införandet av patientkontrakt och fast läkarkontakt. Generellt finns det i Sverige en ökad enighet kring att vården behöver bli mer personcentrerad, men olika regionala initiativ gör det svårt att få en överblick vad som görs. Införandet inom regionerna sker nämligen främst i olika enskilda verksamheter, vilket leder till en splittrad och ojämn bild. Det finns också en avsaknad av tydlig uppföljning, som upplevs som problematisk av regionerna. Den vaga och delvis otydliga statliga och regionala styrningen är en effekt av den svenska flernivåmodellen, som bygger på självständiga regioner. Omställning mot en god och nära vård kan bli en hjälp att konkretisera personcentrerad vård, men riskerar också att leda till en förenklad och för snäv bild av vad personcentrering är.
Om webbinariet
Webbinariet Sverige är redo att bli ett föregångsland för personcentrerad vård, men finns rätt stöd på plats? modererades av Inger Ros, ordförande i Riksförbundet Hjärt/Lung och nybliven ledamot i GPCCs personråd för patienter och närstående. Hon introducerade Eric Carlström, professor i vårdvetenskap, ledarskap och organisation vid Sahlgrenska akademin och Ulrika Winblad, professor i hälso- och sjukvårdsforskning vid Uppsala universitet som kort presenterade nya rön från sina respektive GPCC-studier. Sedan ställde hon frågor till panelen som bestod av Anna Nergårdh, regeringens f.d. utredare för God och nära vård, Brita Winsa, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Västerbotten, samt Lisbeth Löpare-Johansson, samordnare för Nära vård på SKR.
