NY AVHANDLING. Att mer aktivt försöka minska patienters vårdtider i respirator kan både skona patienterna och frigöra resurser inom intensivvården. Det visar en avhandling vid Göteborgs universitet.
Vård i respirator på en intensivvårdsavdelning är ofta nödvändigt för att upprätthålla liv, men längre vårdtider ökar också riskerna för svåra komplikationer och ökad dödlighet.
Avvecklingen av respiratorn för att kunna andas själv är vanligtvis okomplicerad men vid vårdtider över en vecka kan den så kallade urträningen ur respirator bli komplicerad. Processen kräver individuella strategier som ställer höga krav på specialistutbildade sjuksköterskor och vårdteamets kompetens.
I avhandlingen undersöks vården av vuxna patienter som kräver längre vårdtider än sju dygn i respirator, och därmed längre urträningstid. Författare är Carl-Johan Cederwall, disputerad inom vårdvetenskap och hälsa på Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och intensivvårdssjuksköterska på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
– Patienter som vårdas i respirator under lång tid är ofta män men också äldre med flera sjukdomar sedan tidigare. En ökande äldre befolkning är därför en utmaning för vården och kommer att kräva ökade intensivvårdsresurser i framtiden, konstaterar han.
Intensivvårdssjuksköterskan i nyckelroll
Avhandlingen bygger på bland annat insamlad data från Svenska Intensivvårdsregistret och enkäter som skickades ut till i stort sett alla svenska intensivvårdsavdelningar. Dessutom gjordes djupintervjuer med 19 intensivvårdssjuksköterskor.
Resultatet visade att vårdtillfällen i respirator på sju dygn eller mer utgjorde 5 procent av alla vårdtillfällen på IVA, men upptog 32 procent av antalet intensivvårdsdygn.
Syftet med avhandlingen var också att identifiera patientgruppen, vårdrutiner och förekomst av personcentrerad vård under långvarig respiratorurträning. Vården var vanligtvis individuellt planerad och vårdbeslut togs gemensamt i vårdteamet.
– Intensivvårdssjuksköterskan spelade en nyckelroll när det gällde att skapa ett fungerande teamarbete och när det gällde att prioritera, initiera och driva urträningsprocessen framåt, menar Carl-Johan Cederwall.
Stor effekt på resurserna
Flertalet undersökta avdelningar saknade vårdrutiner baserade på personcentrerad vård och patientmedverkan var låg. Ändå fanns det personcentrerade arbetssättet med under urträningsprocessen. Hinder som identifierades var bristande teamarbete och bristande personalresurser.
Att korta patienters vårdtider i respirator, med effektivare vård, skulle ha betydande effekt på de akuta intensivvårdsresurserna. Samtidigt skulle den långvariga urträningen, som kräver väl fungerande teamarbete, troligen underlättas om den bedrevs separerad från akut intensivvård, i en vårdmiljö med resurser för långsiktig vård, menar Carl-Johan Cederwall.
– Ökad personcentrering under långvarig respiratorvård skulle kunna öppna upp för ytterligare individualisering, och patientmedverkan, för att minska vårdtiden och riskerna för allvarligare komplikationer, avslutar han.
AV: MARGARETA GUSTAFSSON KUBISTA
