MINNESORD. Thomas Nilsson, Susanna Radovic och övriga arbetskamrater vid Centrum för etik, juridik och mental hälsa, Göteborgs universitet, låter oss ta del av detta minnesord för Henrik Anckarsäter.
Professor Henrik Anckarsäter, Göteborg, har gått bort vid en ålder av 54 år. Närmast anhörig är maken Rolf Anckarsäter. Sin korta levnadstid till trots hann han sätta sin prägel på svensk rättspsykiatrisk forskning, disputera ett stort antal doktorander samt grunda och driva det tvärvetenskapliga centrumet för etik, juridik och mental hälsa vid Göteborgs universitet.
Nya infallsvinklar på vedertagen kunskap
Henrik var en sann renässansmänniska som kombinerade sitt stora intresse för bland annat filosofi, litteraturvetenskap och klassiska språk med studier till läkare. Han visade redan under studietiden sin förmåga att använda sin bildning till att reflektera kring och ge nya infallsvinklar på vedertagen kunskap. Med sin humanistiska bakgrund var steget inte heller långt till att specialisera sig inom området psykiatri med dess fokus på mänskligt beteende. Här kunde han smälta samman sina intressen på ett fruktbart sätt, vilket blev tydligt när han 2002 disputerade på en avhandling om neuropsykiatriska bakgrundsfaktorer till våldsbrott.
Han utnämndes till docent vid Lunds universitet 2005 och tillträdde en professur i rättspsykiatri vid Göteborgs universitet 2008. Dessutom var han under tiden 2006 – 2007 gästprofessor vid Université de Paris XII och från 2009 till 2015 vid Lunds universitet, institutionen för kliniska vetenskaper, Malmö.
Sant tvärdisciplinär i sin kunskap och gärning
Efter disputationen inledde Henrik ett tålmodigt arbete med att föra samman forskare och intressenter inom det rättspsykiatriska området till ett västsydsvenskt nätverk. Här kombinerades hans starka tvärvetenskapliga intressen med förmågan att sammanföra individer från vitt skilda ämnesområden, vilket utgjorde grund för de forskargrupper han bildade i Göteborg och Lund. Redan från början präglades verksamheten av Henriks övertygelse om att det rättspsykiatriska vetenskapliga arbetet måste bygga på samarbeten mellan olika vetenskapliga discipliner, men även rent praktiskt mellan regioner, myndigheter, och lärosäten. För Henrik var det naturligt att involvera många medarbetare i sin entusiasm kring forsknings- och livsfrågor, såsom ansvar och fri vilja, rättslig särbehandling och psykiatriska diagnosers gränser och giltighet. Han var sant tvärdisciplinär i sin kunskap och gärning och ödmjuk inför forskningsområdets komplexitet. Samtidigt hade han en säregen förmåga att förmedla ett allvar och en seriositet inför både forskning och klinik som gav allt han rörde vid den tyngd och betydelse som det verkligen förtjänade. Ett litet ämnesområde som rättspsykiatri kom i ljuset av detta att ses i relation till de konsekvenser det har för berörda individer. Den centrumbildning vid Göteborgs universitet som så småningom blev resultatet av Henriks vision har alltjämt dessa värden som grundstenar och den verkar för att föra hans vetenskapliga arv vidare.
Öppenhet, allvar och entusiasm
De projekt Henrik initierade vid Göteborgs och Lunds universitet har fortsatt att bidra till ny kunskap inom det rättspsykiatriska området. Flertalet doktorander som han handledde till disputation har fortsatt på den akademiska banan och idag blivit självständiga forskare och docenter. Det nätverk han bildade spelar därigenom en grundläggande roll vad gäller den fortsatta utvecklingen av svensk rättspsykiatri.
Henrik tog sig an det kliniska arbetet med samma öppenhet, allvar och entusiasm som det som präglade hans vetenskapliga gärning. Han hade en förmåga att sätta patienten i centrum och möta var och en utifrån deras egna förutsättningar. Den delikata uppgift som kännetecknar det rättspsykiatriska arbetet som både ska möta patientens behov och samhällets skyddsbehov, hanterade han utifrån en tydlig förankring i vetenskapen där han inte hemföll till eftergifter eller interventioner som han inte hade sakligt och beprövat belägg för. Han månade om patientens bästa, motverkade stigmatisering och stod upp mot krav och föreställningar som uppkommit i kölvattnet av enskilda händelser, med en rakryggad hållning som präglades av omtanke om de (rätts)psykiatriska patienternas bästa. Det var i synnerhet barn och ungdomar med neuropsykiatrisk problematik och beteendeproblem som kom att bli föremål för hans kliniska engagemang, där det är många som under årens lopp blivit hjälpta genom Henriks försorg.
Intensivt arbete präglad av lustfylld glädje
Hans unika personlighet kännetecknad av öppenhet, prestigelöshet och acceptans bidrog till att det alltid var stimulerande och utvecklande att samverka med honom, såväl i arbete som under lediga stunder. Henrik förmådde förena intensivt arbete präglad av lustfylld glädje inför nya framsteg med utrymme för samkväm och umgänge. Hans tänkande och handledarskap sträckte sig från vetenskapliga frågeställningar till livsfrågorna där han inte väjde för de svåra frågorna kring mening och mål. Denna hållning behöll han in till livets slutskede. På så sätt kom han inte att bara vara en vetenskaplig förbild för oss kollegor, utan också en tröstande vägvisare som hjälpte oss att fördra och försona oss med livets skiftningar. Henrik är outsägligt saknad, men hans anda och verk lever med oss i vårt dagliga arbete där spåren av hans insatser sporrar oss att fortsätta på den linje han stakade ut.
Thomas Nilsson, Susanna Radovic och övriga arbetskamrater
Centrum för etik, juridik och mental hälsa, Göteborgs universitet
