FOLK. Redan som nyutexaminerad läkare i början av 90-talet förstod Ola Bratt att forskningen och kliniken måste gå hand i hand. Nu är han en väletablerad forskare inom prostatacancerområdet, med fokus på epidemiologi, diagnostik och behandling. Susanne LJ Westergren, kommunikatör på institutionen för kliniska vetenskaper har intervjuat honom.
Förändringar sker snabbt och en läkares vardag ser annorlunda ut idag än för bara några år sedan. Ola Bratt, fortfarande verksam läkare, lyfter vikten av den kliniska förankringen i det nya jobbet som professor. Bara en sådan sak som journalsystemen, som idag upptar rätt mycket tid och behöver skötas korrekt. Sedan finns diagnos- och registerhantering, samt olika behandlingar och medicinsk teknik som tillkommer och utvecklas.
– Utan förankring i den dagliga vården vet man inte vilka forskningsfrågor som är mest relevanta, inte heller hur resultaten bäst implementeras. Jag är dessutom ordförande för den nationella vårdprogramsgruppen för prostatacancer, och om man ska ha legitimitet att skriva riktlinjer om hur sjukvården ska utföras måste man ju också verka i den, säger Ola Bratt.
Så för honom var det viktigt att den nya anställningen innebar tid för såväl klinik ( 30 procent) som för forskning och utbildning av doktorander ( 70 procent), men också för nationella uppdrag. Tjänst delfinansieras av Västra Götalandsregionen (VGR) och Regionalt Cancercentrum Väst (RCC Väst1) och innefattar även uppdraget som examinator och ansvarig för Kliniska forskarskolan2.
En påg med båda fötterna i myllan
Ola Bratt är född och uppvuxen i Lund, i en färgstark och pedagogiskt sinnad familj. Hans farfar var folkskollärare, far var gymnasielärare i filosofi och matematik, mor blev docent i pedagogik och även systern blev lärare. Nu är han glad att äntligen kunna axla den traditionen, som alldeles pinfärsk professor från den 1 februari i år.
– Naturvetenskap var huvudintresset i grundskolan och under gymnasiet, men efter sjukvårdsutbildning i militärtjänsten tänkte jag bli vårdlärare, gick en kompletteringskurs till undersköterska och jobbade två år som det innan jag kände att det var läkare jag faktiskt ville bli. Men erfarenheten av undersköterskejobbet, av den arbetsgemenskap som finns på en vårdavdelning och på operation, har varit värdefull att ha med mig som läkare. Att alla pusselbitar behöver sitta ihop för att en verksamhet skall kunna fungera med kvalitet och effektivitet, det lärde jag mig där och då.
Som den sanne skåning han är, gick han sin läkarutbildning i Lund, disputerade vid Lunds Universitet 1999, blev docent där 2003 och jobbade som läkare i Lund och Helsingborg fram till 2014.
– Jag blev faktiskt klar läkare för exakt 30 år sedan nu i juni, jösses vad tiden gått fort, säger han på sin gemytliga skånska och med ett leende som hörs genom mobilen.
Han fortsätter:
– Jag fick med en gång ett vikariat på urologkliniken i Lund, och kände att både cancersjukvården och kirurgin passade mig bra. Hoppade på ett projekt om prostatacancer 1991 och skrev mitt första arbete kring detta innan min AT i Helsingborg.
Genom att vara på rätt plats vid rätt tid, fick han under sin AT en forskarförfrågan med en otroligt förmånlig finansiering. Det kom från den forskargrupp i Lund, som han tidigare jobbat med. Det var en donation vars kravspecifikation stämde väl överens med Olas profil, på hans dåvarande pinnhål på den akademiska stegen.
– Så där stod jag med anslag, men utan projekt eller handledare. Det enda jag visste var att anslaget gavs till förmån för forskning inom prostatacancer. Det var en mycket märklig situation. Det var min väg in på detta spår.
Tre år i Oxford och Cambridge
Som den anglofil han är, och med en dröm han närt länge om att få vistas under en period i England, så kunde han inte motstå möjligheten att forska vid universitetet i Oxford, närmare bestämt hos professor Freddie Hamdy vid Nuffield Department of Surgical Sciences, när den gavs.
– När jag väl var i Oxford som ”visiting professor”, blev det efter ett halvår en vakant tjänst som prostatacancerkirurg på NHS Cambridge University Hospital. Då sökte jag och fick den. Tjänsten var en kombination med 70 procent klinik och 30 procent forskning. Både jag och min före detta fru, som arbetade som intensivvårdssjuksköterska där, trivdes mycket bra i Cambridge.
När det kändes dags att vända hem igen, hösten 2016, var det inte lika självklart att det var just till Lund han skulle. Han blev erbjuden en professur i Köpenhamn och ett lektorat vid Lunds universitet, men valde istället tjänsten som adjungerad professor vid Göteborgs universitet. Han hade även kunnat stanna kvar på sin tjänst i Cambridge.
– Det som gjorde att jag valde just Göteborg var att den kliniska prostatacancerforskningen här är en av de ledande i Europa och nog bäst i Sverige. Det fanns också långt gångna planer på att starta ett prostatacancercentrum här, vilket också påverkade mitt val så klart.
Han trivs nu över förväntan i Göteborg som stad, en stor stad i ett behändigt format. Han har gångavstånd till jobbet och samtidigt naturen, kulturen och restaurang- och kafélivet in på knutarna.
Ligger efter bröstcancerforskningen
– Inom prostatacancervården så träffar du dina patienter under en lång tid, något jag tilltalades av redan som ung blivande urolog på 90-talet. Jag fick följa patienterna under många år, lära känna deras familjer och genom dem uppleva sjukdoms alla faser; det blev en källa till kunskap och fördjupad förståelse.
Så att tjänsten som professor nu kombineras med en 30 procent överläkartjänst vid Prostatacancercentrum på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, är som sagt en utmärkt kombo tycker han.
– Det fanns inte så mycket klinisk prostatacancerforskning i Sverige när jag började inom det forskningsfältet. Vi var långt, långt efter bröstcancerforskningen, det fanns till exempel nästan inga randomiserade studier att basera behandlingen på. Vi ligger än idag långt efter. Bröstcancergalan och Rosa bandet-insamlingarna har genererat betydligt mer forskningsmedel till bröstcancerforskningen. Mustaschkampen är relativt ny och drar bara in en bråkdel av pengarna och uppmärksamheten.
Att det är på det viset menar Ola Bratt delvis beror på att prostatan är ett litet organ som inte syns och inte är något man gärna pratar om vid middagsbordet. Åldern på dem som drabbas gör säkert sitt till, det är ju övervägande äldre män. De är inte lika engagerande att ”visa upp” i annonser och på sociala medier som en ung kvinna som opererat bort ett bröst. Många vet inte ens vad prostatan egentligen är för något, medan alla kan relatera till ett kvinnobröst.
– Medianåldern vid diagnos av prostatacancer var 75 år när jag började, idag är vi nere i 69 år. Det beror inte på att sjukdomen har blivit vanligare, utan på att vi blivit bättre på att upptäcka den i ett tidigare skede. De flesta vi opererar i dag är mellan 55 och 65 år.
Register för organiserad prostatacancertestning
Foto: Johanna Ewald.
Ola Bratt är ordförande för såväl den nationella vårdprogramsgruppen för prostatacancer som för den nationella arbetsgruppen för organiserad prostatacancertestning, och är sedan 2004 medlem i styrgruppen för det nationella prostatacancerregistret (NPCR).
I mer än 15 år har han även haft uppdrag som expert för Socialstyrelsen: i arbetet med att ta fram nationella riktlinjer för prostatacancersjukvården, i utarbetandet av nuvarande principer för bedömning av nationella screeningprogram och som ordförande för den sakkunniggrupp som 2016 – 2018 utredde förutsättningarna för ett nationellt screeningprogram för prostatacancer.
– Regionala kvalitetsregister för organiserad prostatacancertestning har hittills enbart startat i Skåne och Västra Götalandsregionen, men fler regioner kommer att följa. Och vi ligger även i startgroparna med ett nationellt kvalitetsregister för organiserad prostatacancertestning. Med största sannolikhet kommer det lokaliseras till Regionalt Cancercentrum Väst här i Göteborg med mig som dess registerhållare.
Han tror att Socialstyrelsen kommer fatta beslut om ett nationellt screeningprogram för prostatacancer om bara tre eller fyra år.
– Det kommer ta många år att få igång ett screeningprogram i alla regioner och åldersgrupper, det tog till exempel 10 år att få igång bröstcancerscreeningen. Men tack vare den organisation vi redan har byggt upp i den nationella arbetsgruppen för organiserad prostatacancertestning och i de regionala projekten, så har vi redan från början möjlighet att göra allting rätt. Vi hade från dag 1 ett administrativt system för automatiska kallelser, som kommunicerar direkt med kvalitetsregistret på INCA-databasen3. Alla relevanta uppgifter matas in – från mannens första blodprovsresultat, fram till uppföljning efter avslutad cancerbehandling.
Med det menar han att de snabbare kommer kunna utvärdera, kvalitetssäkra, forska och utvinna ny kunskap, än vad bröst- och cervixscreeningsprogrammen kunde när de introducerades – där har man först nu startat upp nationella kvalitetsregister.
– Att få en professur i klinisk cancerepidemiologi här i Göteborg är som handen i handsken för den som verkar för att införa en register- och evidensbaserad screeningverksamhet.
Många synergier
Ola Bratt är huvudprövare för en randomiserad multicenterstudie om aktiv monitorering vid lokaliserad prostatacancer, SAMS4 och medlem i styrgruppen för två andra randomiserade multicenterstudier (SPCG-17 & PROPER). Han är också med i styrgruppen för PCBaSe, en forskningsdatabas som utgår från det nationella prostatacancerregistret, och NPCC, en liknande, norsk forskningsdatabas (Norwegian Prostate Cancer Concortium). Projekten har anslag från bland annat Vetenskapsrådet, Cancerfonden, European Association of Urology och Västra Götalandsregionen (ALF-medel).
Man kan undra hur Ola Bratt som är engagerad på så många håll får tiden att gå ihop.
– Jag räknar absolut med att kunna fortsätta med de nationella uppdragen. De passar bra ihop med professurens inriktning och anknytning till Regionalt Cancercentrum Väst. Men det blir lite mindre tid till annat – att välja är att avstå.
Han tror att detta blir en vinna-vinna situation, att professuren ger honom en plattform som stärker hans möjligheter att agera på nationella arenan för prostatacancersjukvården, i synnerhet för en registerbaserad framtida prostatacancerscreening. Och omvänt, att registerarbetet ger underlag för att bygga upp en stark forskargrupp vid Sahlgrenska akademin.
Kliniska forskarskolan
Ola Bratt har gedigen erfarenhet av akademisk undervisning på grundutbildnings- och forskarutbildningsnivå. Professuren i klinisk cancerepidemiologi omfattar uppdraget som examinator för Kliniska forskarskolan2, en forskarskola för kliniskt orienterade doktorander vid Sahlgrenska akademin. Den omfattar sammanlagt 20 veckor heltidsstudier (30 hp), fördelat på fyra 5-veckorskurser om vardera 7,5 hp och pågår under två år. Den drivs av Sahlgrenska akademin i samarbete med Regionalt cancercentrum väst och finansieras av Västra Götalandsregionen.
– Den kliniska forskarskolan är något jag verkligen ser fram emot. Den har väldigt gott rykte och var en viktig anledning till att jag sökte den här tjänsten. Jag var kursansvarig för något liknande vid Lund universitet 2009–2014. Det var väldigt stimulerande och jag har verkligen saknat mitt tidigare engagemang i forskarutbildningen. Att få undervisa på doktorandnivå igen, det skall så klart bli jätteroligt.
En ny kull doktorander börjar i forskarskolan nu i mars, men på grund av rådande pandemin innebär det tyvärr att de måste ha både introduktionen och de första kursveckorna webbaserade.
– Även om vi kan göra de pedagogiska delarna av undervisningen nästan lika bra, så missar vi allt det som händer mellan människorna i rummet – de otvungna frågorna och de oplanerade diskussionerna i pauserna. Den där vikänslan som uppstår i fysiska möten. Förhoppningsvis har läget förändrats till hösten, tack vare covid-19-vaccinationerna och en ökad immunitet, så att den andra omgången kursveckor blir på plats på campus.
Maria Hedelin, studierektor för den kliniska forskarskolan, och Thomas Björk-Eriksson, verksamhetschef vid RCC Väst, välkomnar varmt professor Ola Bratt och den värdefulla förankringen till akademisk och klinisk verksamhet som han utgör till förmån för en fortsatt utveckling av den kliniska forskarskolan.
AV: SUSANNE LJ WESTERGREN
