Möt Karin Sundfeldt – professor med kvinnohälsa i fokus

FOLK. Hon är cancerforskare och gynekolog, och vurmar för samverkan och den translationell forskningen. Genom åren har detta visat sig vara extra gynnsamt och framgångsrikt. Susanne Ljungman Westergren, kommunikatör på institutionen för kliniska vetenskaper, har intervjuat Karin Sundfeldt, professor i obstetrik och gynekologi.

Karin Sundfeldt är uppvuxen i Stockholm med drömmar om ett kreativt teater- eller journalistyrke, men det blev till slut det brinnande intresset för naturen och biologin som vann och hon blev antagen på läkarprogrammet i Göteborg 1985. En stad hon inte hade någon som helst relation till egentligen. Här blev hon kvar och gjorde karriär. 2011 adjungerades hon som professor i obstetrik och gynekologi vid Göteborgs universitet. Och 2019 erhöll hon, i konkurrens, den professuren förenad med en anställning inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Själv skulle hon beskriva sig som extremt nyfiken och envis, en ibland rätt tidskrävande men bra kombo för en forskare.

– Nyfikenheten gör att du funderar på hur saker ligger till och vill starta nya projekt för att få svar på det. Och envisheten gör att jag avslutar det jag har påbörjat. Detta har varit bra egenskaper även i min roll som professor, säger Karin Sundfeldt.

Kvinnors hormonsystem påverkar hela deras livscykel

Tidigt under läkarutbildningen blev hon fascinerad av reproduktionsfysiologi och kvinnors hormonsystem som så starkt påverkar hela deras liv. Och vägen till att bli gynekolog påbörjades när hon blev doktorand, på avdelningen för endokrinologi, institutionen för fysiologi vid Sahlgrenska akademin. Forskningsområdet var hur äggstocken fungerar, men inte på den organ-nivå som hon först tänkte, utan på molekylärbiologisk nivå, och med fokus på cell-celladhesion, det vill säga de proteiner som håller ihop celler och vad som reglerar dessa proteiner i samband med ägglossning.

– Jag lade till en 5-årig forskarutbildning inom molekylärbiologi och ovariefysiologi utanpå min läkarutbildning, och det var så spännande och roligt. Vi använde oss av de allra nyaste molekylärbiologiska teknikerna som fanns på 90-talet för att studera ägglossning, utvecklingen av äggblåsan och gulekroppen, och tittade på vad som styrde uttrycket av de enskilda proteiner som håller ihop cellerna.

Cancerceller ändrar form för att lättare sprida sig

Sedan fortsatte hon att titta på miljön även utanför cellerna och det var så hennes intresse för cancer fördjupades. För när cancercellerna utvecklas och sedan metastaserar då förändras cell-cellbindningarna och intilliggande stödjevävnad kan invaderas.

Samtidigt med att hon vidareutbildade sig till gynekolog, efter sin disputation, så attraherade hon egna pengar och kunde ta emot egna doktorander. Tillsammans utforskade de hur cancercellerna ändrar form för att lättare kunna ge sig i väg till andra delar av kroppen och börja växa till där och hur det skiljer sig från den friska cellen. Nya tekniska framsteg och därmed ny metodik gjorde det sedan möjligt att leta efter nya mätbara biomarkörer för att upptäcka cancer. Och därmed blev uppbyggnaden av biobanker, också en viktig källa till nya forskning, vilket Karin varit mycket engagerad i.

– Genom att både använda våra välfungerande cancerregister och hålla biobankerna i tipptopp med hög kvalitet, kan vi göra stora framsteg lokalt men också ingå i större nätverk och samarbeten nationellt och internationellt för att öka takten och svara snabbare på våra frågeställningar.

Äggstockscancer är svårupptäckt – och screeningmetod saknas ännu

Hon fortsatte forska på framför allt äggstockscancer och var med när Sahlgrenska Centrum för Cancerforskning byggdes upp 2010. Äggstockscancer är en cancerform som drabbar cirka 700 kvinnor om året bara i Sverige, och är den dödligaste av de gynekologiska cancerformerna.

Livmoderhalscancer upptäcks ofta tidigt via det screeningprogram som finns sen 70-talet. För äggstockscancer finns ingen screeningmetod ännu, och sjukdomen ger i regel symtom först i sent skede, då den redan spritt sig vilket gör den svårare att bota. Och när man väl upptäcker oklara förändringar på äggstockarna vid ett ultraljud, så blir många opererade ”för säkerhets skull”, cirka fem kvinnor för att upptäcka ett cancerfall. Detta innebär en onödig kirurgisk risk för dessa kvinnor men också hormonförlust om äggstockarna tas bort.

– Vi behöver bli mer träffsäkra i vår diagnostik. Det finns ett stort behov av ett enkelt blodprov som skiljer ut oklara fall från kvinnor med cancer. Och i en nyligen publicerad studie har vi tillsammans med forskare i Uppsala tagit fram ett biomarkörtest med elva proteiner, som skiljer sig mellan friska och sjuka. Vi vill ju operera rätt kvinnor och samtidigt inte missa någon med tumörsjukdom.

Tidig upptäckt av äggstockscancer med hjälp av nanopartiklar

Med samma frågeställning så samarbetar hon med forskare i Finland för att göra etablerade biomarkörer mer känsliga.

– Med en ny typ av nanopartikel-assisterad analys av enskilda sockerarter på cancerantigen 125 (CA125) kan vi med stor säkerhet hitta äggstockscancer redan i tidiga stadier.

– Vi har också varit med och visat att de prov som kvinnan tar vid livmoderhalsscreening, en typ av vätskebiopsi, också kan visa spår av cancermutationer från livmoder och äggstockscancer. Tumörens celler och DNA har då transporterats genom äggledaren och livmodern till livmoderhalsen och kan där detekteras i mycket små mängder genom utveckling av nya hyperkänsliga RNA och DNA baserade sekvenserings tekniker.

Karin har precis blivit tilldelad 4 miljoner kronor av Sjöbergstiftelsen för att kunna öka takten i utvecklingen av den här analystekniken och valideringen av dess diagnostiska säkerhet.

– Även om samtliga ovanstående framsteg måste utvärderas i nya studier så tycker jag att ovanstående är tre fantastiska exempel på bra translationell forskning som snabbt kan få betydelse i den kliniska vardagen.

Möjligheten att påverka arbetsdagen – positivt för forskningsframgångarna

– Nu har jag hunnit arbeta som professor i tio år. I början var det inte så stor skillnad, men möjligheten att ha mer avsatt tid för att tänka och skriva har varit avgörande för att kunna sammanställa och publicera våra resultat och med det följer möjligheten att söka och attrahera mer forskningsanslag så att min grupp kan växa.

– I det kliniska arbetet vet du var du ska befinna dig varje timme under dagen, medan forskningsarbetets dagar och intensitet styrs av mig själv. En stor ”frihet under ansvar” som passar mig.

Karin har trots sin professur ändå fortsatt att arbeta kliniskt, cirka 50–60 procent på mottagning och operation, men 2019 gick hon ner till 30 procent. Hon menar att det kliniska arbetet är en viktig del av hennes yrke som läkare och gynekolog, och att det även skapar balans och verklighetsförankring för den forskning hon bedriver.

Förtroende och bidrag för utvecklingen framåt

Att jobba translationellt har under åren visat sig vara extra gynnsamt och framgångsrikt, säger Karin Sundfeldt. För när frågeställningar från den kliniska sjukhusmiljön möter grundforskningen uppstår nya intressanta vinklar på teserna och de nya metoderna som kan lösa frågorna. Men hon vill också lyfta fram att det behövs förtroenden och bidrag.

– Jag har fått många bidrag genom åren och alltid känt att någon litat på mina idéer och på det som jag har velat bygga upp. Detta har känts viktigt. När jag föreläser för den unga forskarskolan, brukar jag prata om vikten av att ha roligt på jobbet, alltid vara nyfiken men också uthållig. Särskilt viktigt är att envist fortsätta publicera sig, visa sin forskning, bli sedd och kunna ansöka om pengar. Att få pengar är det enda sättet att bli självständig och fortsätta göra forskning du själv tror på.

Vad har du för planer framöver?

– Förutom att fortsätta kämpa för bättre diagnostik och screening av gynekologisk cancer, så kommer vi i januari 2021, inom ramen för Socialstyrelsens Nationell högspecialiserad vård, att få starta en nod för svår endometrioskirurgi, en av fyra enheter i Sverige.

Det innebär inte bara centraliserad och god kirurgisk behandling för den enskilda kvinnan med svår endometrios, utan här får dom nu en unik möjlighet att stärka forskningen runt den här svåra sjukdomen.

Och inom akademin har hon sedan något år tillbaka fått ett större ansvar för undervisningsfrågor. En ny utmaning som även påverkats av pandemin.

– Förutom Covid-19, som inneburit stora omställningar till digital undervisning och digitala moment, har jag de senaste åren arbetat men att planera och förbereda inför den nya legitimerande 6-åriga läkarutbildningen.

TEXT: SUSANNE LJUNGMAN WESTERGREN