AVHANDLING. Benskörhet är ett underbehandlat tillstånd som hamnat än mer i skuggan under pandemin. ”Det är självklart att sjukast går först, men samtidigt angeläget att lyfta vikten av frakturprevention” säger Kristian Axelsson, nydisputerad vid Göteborgs universitet och läkare vid ortopedkliniken på Skaraborgs sjukhus Skövde.
Benskörhet är ett tillstånd som historiskt sett prioriterats lågt, med underdiagnostik och underbehandling som följd, pandemi eller inte. Årligen inträffar uppemot 100 000 frakturer i Sverige, en del med allvarliga konsekvenser: ökad sjuklighet, nedsatt funktionsförmåga, sämre livskvalitet och förtida död.
– Eftersom en stor andel av dessa frakturer går att förebygga är det synnerligen tråkigt att effektiva åtgärder inte används, säger Kristian Axelsson, och fortsätter:
– Mitt i den brinnande pandemin blir undanträngningseffekter och omprioriteringar tydliga inom alla områden, det vill säga patienter med andra och mindre akuta, men på sikt mycket allvarliga tillstånd, får vänta. Detta är vardag för patienter med benskörhet.
Bättre organisation och läkemedel
Flera resultat i Kristian Axelssons avhandling har uppmärksammats under doktorandtidens gång, bland annat en delstudie om hur man med tämligen enkla organisationsförändringar, så kallade frakturkedjor, kan hitta patienter med hög risk för fraktur, behandla med osteoporosläkemedel och därmed minska risken för ny fraktur. Detta sparar både lidande och pengar.
– Det är första gången som någon visat att man kan förebygga frakturer på detta sätt. Tyvärr sker det bara på några enstaka ställen i Sverige, vården är väldigt ojämlik i detta avseende, säger han.
Två andra delstudier handlade om benskörhetsmedicinen alendronats förmåga att förebygga den svåraste formen av fraktur, höftfraktur, hos riskgruppen äldre med tidigare fraktur, och äldre som behandlades med kortisonpreparatet prednisolon.
Hos de äldre var risken för höftfraktur hos alendronatbehandlade 38 procent lägre och resultaten tydde på att man bara behövde behandla 26 patienter i tre år för att förebygga en höftfraktur. Hos prednisolonpatienter som fick alendronat var risken för höftfraktur 65 procent lägre och endast 24 patienter behövde behandlas under två och ett halvt år för att förebygga en höftfraktur.
– Våra resultat tyder på att en enkel och mycket billig medicin kunde förebygga frakturer i högriskgrupperna äldre och patienter med kortisontablettbehandling, vilket ger ytterligare stöd för nyttan med alendronatbehandling i dessa grupper, säger Kristian Axelsson.
Ökad tydlighet om resurser och ansvar
Fokus i avhandlingen är just frakturprevention. Reflektionerna av hur pandemin påverkat den förebyggande vården på området gör Kristian Axelsson utifrån både sin forskning och kliniska roll, som läkare i ortopedi och ansvarig för frakturkedjan i Skaraborg.
Han har deltagit i arbetet med Socialstyrelsens nationella riktlinjer, som presenterades i våras, om rörelseorganens sjukdomar där osteoporos, benskörhet, ingår. Han har också bidragit till arbetet inom Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, där man parallellt utarbetat Personcentrerade Vårdförlopp för att tydliggöra för regionerna hur dessa processer ska fungera.
– Jag hoppas att beslutsfattarna i de olika regionerna tar till sig denna uppmaning från Myndighetssverige så att vården blir bättre på att förebygga frakturer, minskar lidande och på sikt frigör resurser till annan vård. Resultaten i min avhandling ger ju starkt stöd för denna åtgärd, säger Kristian Axelsson.
Titel: Aspects of fracture prevention – The role of fracture liaison services and alendronate; http://hdl.handle.net/2077/65466
TEXT: MARGARETA GUSTAFSSON KUBISTA
