Stortrivs som postdok i USA

– Ja, det var redan under min grundutbildning i kemisk biologi vid Linköpings Universitet som jag insåg att jag ville forska inom akademin. För att kunna etablera en självständig forskningslinje i Sverige behöver man erfarenhet från forskning utomlands. I Göteborg blev Madeleine Rådinger vid Krefting Research Centre min doktorandhandledare. Hon uppmuntrade mig tidigt att tänka på min framtida postdok och hjälpte mig att komma fram till ett strategiskt bra val.

Du valde inte i första hand att söka dig till ett visst lärosäte, utan siktade istället in dig på en specifik forskningsledare. Berätta om det!

– Mitt stora forskningsintresse är mikroRNA och det hade gjort mig nyfiken på forskningsledaren Mark Ansel, en pionjär inom området mikroRNA vid astma. Han var fortfarande mitt i karriären. Hos en forskningsledare som inte hunnit bli så väletablerad kan du som postdok spela en viktig roll för den personens karriär – du behöver din mentor och din mentor behöver dig. Hos en mer senior forskare är risken att hen är borta mycket och inte investerar tid och kraft i ditt projekt. Då kan du hamna i situationen att du blir tränad av en annan postdok i labbet i stället för av den faktiska experten.

– Mark har varit en otroligt bra mentor, jag har lärt mig väldigt mycket på kort tid och haft tillgång till verktyg som jag inte hade i Sverige. Det var också genom Mark som jag kom i kontakt med min andra mentor, astmaforskaren Prescott Woodruff. Prescott har hjälpt mig att vidga mitt nätverk och har framförallt visat hur man arbetar som forskare i kliniken och driver stora kliniska studier.

Vad är det bästa med att vara forskare i ett annat land?

– Det bästa är att du ser helt nya sätt att arbeta på och då kan du testa att kombinera olika metoder för att hitta ditt eget arbetssätt. Jag har fått arbeta i två olika forskargrupper, en vid avdelningen för medicin och en vid avdelningen för mikrobiologi och immunologi. I mina projekt har jag aldrig känt mig begränsad av budget och det är väldigt lyxigt. En bonus är att jag fått chansen att handleda studenter.

– UCSF är starkt präglat av tech-boomen i San Francisco och lockar till sig många duktiga forskare. Här finns läkare som arbetar kliniskt och samtidigt driver tung bioinformatisk forskning där de själva skriver kod till analyser av stora patientmaterial. Det är väldigt häftigt att få arbeta så tätt i team där kunskap från astmakliniken kombineras med bioinformatik, musmodeller och våtlabb.

Vilka andra erfarenheter tar du med dig?

– Den största skillnaden jämfört med Sverige är att tempot är väldigt högt. Alla jobbar hela tiden, väldigt få tar lång semester och vi fikar inte ens på jobbet, tyvärr. Hierarkier märks tydligare. På mitt jobb äter vi aldrig lunch med chefen, det gjorde jag nästan alltid i Sverige. Kontakten både med chefer och kolleger är mer formell, det är viktigt att hålla alla informerade och stämma av innan beslut tas. Det kan säkert låta tufft, ändå är det otroligt roligt att vara forskare i USA eftersom man får jobba med inspirerande, duktiga personer som brinner för sin forskning.

I januari 2021 återvänder du till Sverige. Vad hoppas du att din postdok ska leda till?

– Utifrån mina studier vid UCSF har jag skrivit ihop ett forskningsprogram med egen inriktning. Mitt mål är att etablera en självständig forskningslinje inom astmafältet i Sverige. På lång sikt hoppas jag att min forskning kan leda till viktiga upptäckter som kan göra skillnad för personer som lider av astma och allergi.

Du rekommenderar alla som kan att ta chansen att göra en postdok utomlands. Varför?

– Det är väldigt nyttigt att flytta utomlands när man är i 30-årsåldern. Du vidgar dina vyer både som forskare och på ett personligt plan. För mig var en postdok i San Francisco ett bra val också för att det fanns intressanta jobbmöjligheter för min man. Vi har delat det här äventyret. När allting har varit nytt runt omkring har vi känt oss ännu mer sammansvetsade.

– Att vara i USA under turbulenta tider med covid-19-pandemin, rekordstora skogsbränder i Kalifornien och politiska massprotester har gjort mig oerhört tacksam för vad jag har. Jag påminner mig om att inte ta någonting för givet. Det är härligt att känna sig modig och det tycker jag att man är när man åker iväg så här!

Nyfiken på en postdok utomlands?

Här är Kristina Johanssons 5 bästa tips:

• Börja planera i god tid – gärna 1-2 år innan du ska disputera. Sikta gärna in dig på en forskningsledare som inte är alltför väletablerad. Kontakta forskningsledaren för att ses, skriva forskningsprogram och söka medel.
• Besök forskargruppen före den långa vistelsen. Om gruppen verkar olycklig är det ganska liten chans att du kommer att vara den enda glada postdoken. I andra hand: Träffa forskningsledaren eller någon annan i gruppen på en konferens.
• Titta på hur mycket gruppen publicerar och om forskningsledaren ofta står sist eller ingår i samarbeten. Är det färre stora artiklar i prestigefulla tidskrifter? Då bör du vara inställd på att det kan ta tid att få ut ditt arbete. Publicerar gruppen en variation av mindre och större studier? Det kan ge dig större möjlighet att påverka hur en studie utformas och var den publiceras.
• Ta vara på allting som du tror är till hjälp för din framtida karriär. Gå på seminarier och på labbmöten hos andra forskargrupper. Testa instrument och metoder som du kanske inte har tillgång till i Sverige.
• Se till att själv göra det bästa av din vistelse, men be om hjälp om du behöver det. När du väl har ordnat med boende, bankkonto och allt praktiskt får du mer fritid. Ha ett öppet sinne, var nyfiken och ha mycket tålamod, särskilt i början!

TEXT: ANNA VÖRÖS
Artikeln publicerades först av institutionen för medicin.