KRÖNIKA. Det är verksamhetens behov som ska styra utvecklingen när det gäller Sahlgrenska akademins lokaler, skriver dekan Agneta Holmäng i en krönika. När Sahlgrenska akademin ska bestämma hur vi vill tillgodose våra lokalbehov ska enskilda forskargrupper i så hög grad som möjligt själva få avgöra vilken miljö de vill befinna sig i.
När Sahlgrenska akademin nästa år firar sitt 20-årsjubileum finns det anledning att glädja sig åt att var och en av de verksamheter som en gång fördes samman i denna konstruktion har varit forskningsmässigt mycket framgångsrik. Både inom odontologisk forskning och vårdforskning är vi nationellt och i vissa avseenden internationellt ledande. Och detsamma gäller de olika delarna av vår medicinska forskning – den kliniska, den mer grundvetenskapliga och den epidemiologiska. Vi har därför goda skäl att vara stolta över vår fakultet, och hysa ömsesidig respekt för de olika verksamheter den rymmer. Och vi kan tillsammans konstatera att det experiemnet som tillskapandet av Sahlgrenska akademin utgjorde utföll lyckosamt.
Inom den före detta medicinska fakulteten diskuterades förr inte sällan vilken medicinsk forskning som är den viktigaste. Är det den prekliniska eller den kliniska forskningen vi bör satsa på? Eller bör alla medicinska forskningsprojekt vara både prekliniska eller kliniska – det vill säga translationella – för att vara relevanta? Under senare tid tycker jag dock att de motsättningar mellan fakultetens olika delar som tidigare förekom i hög grad har försvunnit, vilket vi ska vara glada för.
Syftet med all medicinsk forskning – liksom forskning inom odontologi och vård – är ju att den i slutändan ska öka chanserna att förebygga, behandla eller lindra sjukdom. Utan den kliniska forskningen skulle resultaten från den prekliniska forskningen inte komma till nytta. Och å andra sidan bygger de flesta stora kliniska genombrott på resultat från prekliniska studier. Den medicinska forskningen kan därför inte vara utan något av sina två ben, och det finns inte skäl att hävda att det ena är viktigare än det andra. Det avgörande är inte om ett forskningsprojekt är kliniskt, prekliniskt eller translationellt, utan att det levererar intressanta resultat.
Vi kan räkna två nobelpristagare bland fakultetens tidigare professorer
Dessutom har vi i Göteborg alltid haft goda skäl att vara lika stolta över våra olika typer av medicinsk forskning. Den kliniska forskningen har en helt lysande tradition – minns till exempel de många innovativa läkemedel som Hässle utvecklade under 70- och 80-talen genom nära samverkan med framstående kliniska forskare vid Sahlgrenska – och vi är fortfarande världsledande inom flera områden. Inom den epidemiologiska forskningen har vi också varit exceptionellt framgångsrika, med en lång tradition inom till exempel kardiovaskulär epidemiologi och longitudinella populationsstudier. Och detsamma kan sägas om vår mer grundvetenskapliga forskning, där vi kan räkna två nobelpristagare bland fakultetens tidigare professorer, och där vi alltjämt skördar betydande framgångar. För att inte tala om vilken betydelse de göteborgska titanimplantaten haft för både odontologin och ortopedin.
Framgångsrik forskning kan bedrivas på många olika sätt. Ibland kan det vara en fördel om kliniska och prekliniska forskare samverkar inom samma gruppering eller forskningsmiljö, där de kan utbyta kunskaper och idéer – Wallenberglaboratoriet och Sahlgrenska Cancer Center kan ses som lyckade exempel på detta. Samtidigt har forskningen blivit alltmer internationell, vilket innebär att den optimala samarbetspartnern i ett translationellt samarbete inte alltid råkar finnas just i Göteborg utan någon annanstans i världen. Och man bör dessutom betänka att forskare ju ständigt kommunicerar med varandra genom att publicera sina resultat – det innebär att en preklinisk observation i Ottawa utgöra incitament till en klinisk studie i Odense. Och en klinisk observation i Grenoble kan påverka inriktningen på ett prekliniskt projekt i Göteborg. Alla stegen i den translationella kedjan, från grundvetenskaplig upptäckt till klinisk implementering, sker ju sällan inom en och samma forskargrupp.
Medan vi alltså med fördel kan lägga frågan om vilken typ av forskning som är viktigast bakom oss, behöver vi snart fatta beslut om hur våra aktuella och framtida lokalbehov ska tillgodoses. Ska vi omorganisera fakulteten så att vi får mer av translationella miljöer där kliniska och prekliniska forskare samverkar? Eller är det mer ändamålsenligt att se till att vi har fungerande lokaler för klinisk forskning i mer omedelbar närhet till patienterna, och bibehålla starka grundvetenskapliga miljöer i längan på Medicinareberget? Och hur viktigt är det att de forskande lärarna befinner sig i närheten av undervisningslokaler och studenter?
Akademiledningens överordnade svar på dessa frågor är att de enskilda forskargrupperna i så hög grad som möjligt måste få avgöra i vilken miljö de vill befinna sig. Inom vissa områden kan tillskapandet av translationella miljöer vara rätt väg att gå, i andra fall kan vi behöva förstärka lokalsituationen för mer renodlat kliniska eller prekliniska verksamheter med bevarande av nuvarande ämnesbaserade struktur. Men det bör vara verksamhetens önskemål snarare än fakultetsledningen som styr utvecklingen.
Lokalfrågorna berör såväl medicin som odontologi och vård, och såväl verksamheterna kring Per Dubbsgatan som dem på Östra och i Mölndal. Sjukvården planerar omfattande nybyggnationer för avancerad forskning inom ramen för Sahlgrenska Life-projektet, och också den ambitiösa satsningen på ett Life Science-kluster nära Astra Zeneca – GoCo-projektet – innebär intressanta möjligheter för forskare vid akademin. Och samtidigt kommer forsknings- och undervisningslokaler på Östra att rustas upp och byggas om.
Det bör vara verksamhetens önskemål snarare än fakultetsledningen som styr utvecklingen
Nybyggnationer med moderna laboratorier kan i vissa fall krävas för att vi ska värna vår vetenskapliga konkurrenskraft. Men från fakultetens sida måste vi samtidigt kartlägga om de lokaler vi redan disponerar används på ett optimalt sätt, och överväga om renovering eller omflyttning av vissa verksamheter kan lösa delar av vårt lokalbehov på ett mer kostnadseffektivt sätt. Det finns här skäl att dra lärdom av de erfarenheter som gjorts vid andra lärosäten, där expansiva nybyggnationer i vissa fall lett till så höga hyror att forskargrupper haft svårt att klara sin ekonomi. Vi har här ett ansvar inte minst mot de yngre forskarna, och de framtida, som kommer att få stå för notan när eventuella nybyggen en dag står klara. Och vi bör också beakta att våra lokaler måste fungera även i framtiden, när dagens nätverk och konstellationer av forskare, och dagens forskningsinriktningar, har ersatts av andra.
Det är mot denna bakgrund som akademin under våren avser att upprätta en lokalförsörjningsplan. Detta arbete leds av Anders Oldfors, tidigare prefekt för institutionen för biomedicin, och kommer att omfatta intervjuer med ledningar för institutioner och Core Facilities. Den omfattar också en enkät till forskargrupperna, där frågorna kommer att gälla om man är nöjd med sin nuvarande lokalsituation, vart man annars helst skulle vilja flytta sin verksamhet och i vad mån man skulle kunna acceptera den hyreshöjning eller förtätning som nybyggnationer eventuellt skulle komma att medföra. Parallellt med denna process har GU:s rektor dessutom givit KI:s tidigare rektor Harriet Wallberg i uppdrag att göra en översyn över universitets övergripande inriktning inom Life Science-området med särskilt fokus på vår viktiga samverkan med VGR och andra aktörer. När dessa processer kort efter sommaren är avslutade har vi förhoppningsvis det underlag vi behöver för att fatta beslut om eventuella bygg-, renoverings- och flyttprojekt.
Agneta Holmäng
Tycker det var väldigt bra att lyfta de stora kostnaderna med de stora nybyggen som diskuteras och att det behöver styras av behov. Precis som det står behöver vi tänka på vilka det är som får betala (de unga som skall ta över).
Men en viktig sak som inte är med och som också handlar om framtid är miljön. Hörde riksarkitekt Helena Bjarnegård tala om detta. Vad jag förstår är det mest miljövänliga vi kan göra när det gäller byggen att INTE riva och bygga nytt utan lägga pengarna på att ta hand om de byggnader vi redan har. Tydligen finns det mycket man kan göra för att göra gamla hus miljövänliga. Tänk om SA kunde vara i framkant miljömässigt med att INTE göra stora dyra nybyggen utan lägga pengar, fokus och energi på själva forskningen och utbildningen! Det skulle vara hållbar utveckling både ekonomiskt, socioekonomiskt och miljömässigt. Precis I linje med GUs fokus på hållbar utveckling.