FORSKNINGSETIK. Gert Helgesson, professor i medicinsk etik vid Karolinska Institutet, föreläste nyligen på Sahlgrenska akademin, inbjuden av Rådet för forskningsetik. Som erkänd expert inom publiceringsetik och forskningsetik är han en efterfrågad föreläsare, som ofta väckte muntra skratt i publiken under sitt föredrag, trots det allvarliga ämnet.
Här kan du se bilderna från Gert Helgessons presentation: https://gubox.box.com/s/f5ad5okwjb449vdmc0cmwbff34ijzqhj
Ett 80-tal åhörare hade samlats i hörsal Arvid Carlsson för seminariet om medförfattarskap, och nästan lika många åhörare följde seminariet i direktsändning på webben. Under sitt korta inledningsanförande konstaterade dekan Agneta Holmäng att det saknas en enhetlig definition av författarskap och medförfattarskap för vetenskapliga artiklar, där viljan ofta är stor att ta på sig författarskap men ibland inte lika stor när det gäller att ta ansvar:
– Medförfattarskap reser olika och inte sällan problematiska frågeställningar. Vilka kriterier bör gälla för att berättiga till medförfattarskap och hur ska ansvar utkrävas och fördelas vid eventuella oegentligheter? Vilket ansvar har medförfattaren för andra forskares insatser? Sade Agneta Holmäng bland annat.
En viktig fråga
Gert Helgesson konstaterade inledningsvis att publikationer är centrala i forskares CV, och att det är en mycket viktig fråga vem som får stå med som författare på artiklar, och varför de får göra det:
– Det finns mycket kritik mot tvivelaktig författarskapspraxis, inte minst inom det medicinska området. Och det finns också kritik mot centrala forskningsetiska riktlinjer om medförfattarskap.
Det faktum att man leder en forskargrupp eller stått för finansieringen av forskningen är inte tillräckligt för att man ska få vara medförfattare. Det räcker inte heller att man är den formella handledaren för doktoranden, eller att man arbetat med insamling av data utan att medverka i en kritisk revidering av artikeln.
Svårtolkade regler
Med utgångspunkt från de mest kända och inflytelserika riktlinjerna för hur författarskap ska hanteras, Vancouverreglerna, fortsatte han sedan sin presentation. Reglerna skrevs från början för medicinsk forskning men har fått spridning till andra fält, bland annat sociologi, naturvetenskap och datavetenskap. Reglerna kan sammanfattas kort och rakt, men är på flera sätt svårtolkade. Han valde att ta upp på originalspråket engelska, eftersom det lätt blir misstolkningar om man tar dessa regler på svenska:
– Ta regeln om att den som blir författare ska ha gjort ”a substantial contribution” till arbetet. Det kan vara svårt att tolka hur mycket arbete det egentligen är, men det är viktigt att komma ihåg att ”substantial” inte betyder substantiell, utan avsevärd.
Vancouverrregelernas författarskapskriterier (ICMJE Recommendations for the conduct, reporting, editing and publication of scholarly work in medical journals)
- Substantial contributions to the conception or design of the work; or the acquisition, analysis, or interpretation of data for the work
- Drafting the work or revising it critically for important intellectual content
- Final approval of the version to be published
- Agreement to be accountable for all aspects of the work in ensuring that questions related to the accuracy or integrity of any part of the work are appropriately investigated and resolved
Vaghet och otydlighet
Författarskapskriterierna innehåller två typer av oklarheter, vaghet och otydlighet, konstaterade Gert Helgesson:
– De begrepp som är vaga är de som saknar skarpa gränser för var de börjar och var de slutar. Hur mycket ska man ha bidragit för att bidraget ska anses vara ”substantial”? Ett exempel på ett tvetydligt begrepp som används är ”revise”, som både kan tolkas som att du måste ha gjort en betydande ändring i manuskriptet eller att du kritiskt ska ha granskat arbetet men inte måste ha gjort några ändringar.
Vancouverreglerna innebär att de som är författare till en artikel också ansvarar för den. Det finns dock olika uppfattningar om hur långt ansvaret sträcker sig. I Singapore Statement anges att alla ska hållas ansvariga för allt om det fuskas, om det inte tydligt framgår i artikeln vilken forskare som har gjort vad, så att den skyldige på så sätt kan identifieras. I praktiken är dessa formuleringar oftast för oprecisa för att kunna användas på det sättet, konstaterade Gert Helgesson.
– En annan uppfattning, som också är min uppfattning, är att medförfattare inte ska hållas ansvariga om de (1) inte varit personligen inblandade i fusket eller avvikelsen från god forskningssed, (2) inte uppmuntrade till ett sådant beteende och (3) inte kände till eller misstänkte det utan att vidta åtgärder, sade han och tillade att det också kan vara rimligt att tänka sig att ansvaret kan bero på vilken roll man haft i arbetet med den aktuella artikeln, där det är skillnad om man exempelvis är doktorand eller Principal Investigator.
Vanligt att Vancouverregler åsidosätts
2016 undersökte Gert Helgesson och hans kollegor vilken erfarenhet nydisputerade forskare inom medicin har i Sverige. Hur såg det då ut? Hälften (53 procent) av de som svarade på enkäten angav att Vancouverreglerna inte följdes i minst en av artiklarna i avhandlingen. Nästan alla av de svarande (97 procent) tyckte att det var viktigt att medförfattarskap hanteras korrekt, men bara 19 procent angav att deras institution har en klar och konsistent tillämpad policy i frågan.
Gert Helgesson avslutade sin presentation med några tankar kring forskningskultur, där han menade att detta är en viktig fråga för både medicinetiker och andra att ta itu med: hur skapar vi forskningsmiljöer där manipulerande och allmänt tricksande inte ingår som en naturlig del i arbetet?
– Där ingår att kartlägga vad det är som karakteriserar en god forskningskultur eller forskningsmiljö, och vad som karakteriserar de miljöer där det gått fel. Det är viktigt att försöka analysera ”bra forskningskultur” genom att bryta ned det i konkreta aspekter som det går att påverka.
TEXT OCH FOTO: ELIN LINDSTRÖM
