FORSKNINGSETIK. När opinionen mot djurförsök väcks är det viktigt att lärosätena utbildar både allmänhet och beslutsfattare om varför djurförsök fortfarande behövs. Genom information kan vi undvika att beslutsfattare stiftar lagar och regler som försvårar biomedicinsk forskning och försämrar möjligheterna att exempelvis hitta nya sätt att behandla sjukdomar. Christer Säfholm från Karolinska Institutet, som nyligen föreläste på inbjudan av Rådet för forskningsetik, uppmanade svenska lärosäten att bli mer proaktiva i sin kommunikation om djurförsök.
Ett 80-tal åhörare hade samlats i hörsal Arvid Carlsson för seminariet om försöksdjursbaserad forskning, och ytterligare åhörare följde seminariet i direktsändning på webben. Under sitt korta inledningsanförande konstaterade dekan Agneta Holmäng att djurförsök fortfarande är nödvändigt för många av forskningsområdena vid Sahlgrenska akademin, men att hon kunde se att metoderna både förbättrats och förfinats sedan hon själv började forska. Hon lyfte fram den så kallade 3R-principen, som just handlar om att forskarsamhället hela tiden ska sträva efter att minska och förbättra de försök som görs utan att äventyra forskningsresultaten.
Lärdomar av Parvo-smitta
Den inbjudna talaren Christer Säfholm är veterinär och toxikolog, och verksamhetschef vid Komparativ Medicin på Karolinska Institutet (KI). Han inledde med att beskriva hur den djurbaserade forskningen är organiserad vid KI, och delade med sig av lärdomar de dragit av det utbrott av Parvo-smitta som drabbade dem 2017. Nu har KI en handlingsplan i tre delar som hjälper organisationen att agera snabbt och fokuserat om smittan kommer tillbaka, och han rekommenderade att även Sahlgrenska akademin borde ha en liknande handlingsplan.
Lyft djurteknikerna
Djurteknikerna har en mycket viktig roll för den försöksdjursbaserade forskningen och för djurens välbefinnande, poängterade Christer Säfholm. Utöver de lagstadgade obligatoriska utbildningarna har KI valt att satsa mer på fortbildning och även skapat karriärvägar för sina djurtekniker, där de antingen kan bli chefer eller specialister exempelvis inom anestesi, vilket höjer djurteknikernas status och förbättrar samarbetet med forskarna:
– Det är inte vi och dem, utan ni måste jobba bra ihop och det gynnar båda kategorier. Djurteknikerna är vår främsta garant för ett gott djurskydd. De ser djuren varje dag och reagerar direkt när de ser de små nyansskillnader som signalerar att något är fel, sade Christer Säfholm.
En mycket stor del av forskningen på KI genomförs med djurförsök. En genomgång av publikationer under en period visade att 42 procent på något sätt var baserade på djur, och Christer Säfholm sade att Sahlgrenska akademin gissningsvis ligger på ungefär samma nivå.
– På KI ser vi inga mirakulösa nya metoder som drastiskt kommer minska behoven av djurförsök. Våra analyser tyder istället på att vi kommer att se en liten ökning de närmsta åren, sade Christer Säfholm.
Informera aktivt
När lärosäten kritiseras för de djurförsök som utförs blir vi ofta defensiva i vår kommunikation. Istället för att försvara dessa kritiserade försök gentemot grupper som aldrig kommer att tycka att djurförsök är berättigade, borde vi lägga mer energi på att proaktivt förklara för politiker och för den breda allmänheten varför det vore oetiskt att sluta med djurförsök, och hur det skulle kunna äventyra patientsäkerheten.
– Djurförsök är ett område där vi måste räkna med en viss politisk styrning, men mängden detaljer som politiker vill reglera bestäms helt och hållet av hur forskarsamhället kommunicerar och utbildar politikerna. Precis som alla andra människor är politiker rädda för det de inte känner till, sade Christer Säfholm och tillade att det också är viktigt att den stora krisen i reproducerbarhet åtgärdas:
– Svårigheterna med att reproducera resultat har påtalats sedan 2005, och är något som stör forskarsamhället och allmänhetens syn på forskning.
Som exempel på proaktiv kommunikation nämnde han möjligheten att till exempel bjuda in gymnasielärare i biologi för att dessa ska få veta mer om djurförsök, och även ge direktinformation till alla riksdagsledamöter i jordbruksutskottet och andra politiska nyckelpersoner.
– Vi behöver, ödmjukt men proaktivt, förklara att det vore omoraliskt att inte försöka behandla en viss sjukdom med forskning som baseras i djurförsök, självklart under beaktande av ett gott djurskydd. Vi måste också vara medvetna om att vi inte har något frikort där ändamålen helgar medlen. Vi ser ett nytt samhälle idag, där forskning och djurförsök ifrågasätts i högre utsträckning.
Möss och människor
Debatten om djurförsök är polariserad. I debatten framför lärosätena att djurförsök är nödvändigt för att få fram viss ny kunskap, och att djuren behandlas väl. Kritikerna å sin sida hävdar att forskare torterar djur till döds, och att de försök som utförs är helt meningslösa. Ur ett moralfilosofiskt perspektiv är kärnfrågan huruvida man själv tycker att vi människor har rätt att använda medlevande varelser för att få veta mer om sjukdomar som drabbar människan.
– Sug på den frågan en stund. Den är inte helt lätt att besvara. Vilken rätt har vi människor att använda andra djur på detta sätt? Här har människor olika grundsyn, konstaterade Christer Säfholm.
Var drar du gränsen?
För många är det syftet med forskningen som avgör huruvida man tycker att det är acceptabelt att använda djur i forskningen.
– När det gäller nya sätt att behandla sjukdomar som är livshotande för barn tycker de flesta att det går bra att använda djur i forskningen, och många tycker också att det är okej i forskning om allvarliga sjukdomar som drabbar många människor. Men ju längre ned vi kommer på listan desto fler är kritiska till djurförsök. Var vi drar vår egen gräns är individuellt, men någonstans drar vi den.
Även när det gäller vilka djur som är acceptabla att använda inom forskningen är olika människor av olika åsikt. Sällskapsdjur, som hundar och katter, betraktas ofta som gulliga familjemedlemmar, medan många har lättare att förlika sig med tanken på att gnagare används i forskningen.
– För att inte tala om odjur, som ju är någon slags motsats till djur. Om vi till exempel. behandlade forskningsdjur på samma sätt som skadedjur bekämpas skulle vi straffas enligt lag, sade Christer Säfholm.
Moraliskt ansvar
Under 60-talet ansågs sömnmedlet Neurosedyn vara säkrare än äldre läkemedel, och det gavs bland annat till gravida kvinnor. Det visade sig orsaka allvarliga fosterskador och läkemedelsskandalen var ett faktum. Neurosedyn-skandalen är kanske det mest kända exemplet där en studie på djur, exempelvis kanin, hade kunnat förhindra katastrofen. Utifrån erfarenheten och kunskapen från denna tragiska händelsemåste alla nya läkemedels effekter på reproduktionen studeras i två djurslag.
Det kommer att dröja många år innan vi kan acceptera studier gjorda in vitro och applicera dessa på människa utan att först ha gjort djurförsök. Vi har ett moraliskt ansvar att göra djurförsök när det krävs, menade Christer Säfholm, som berättade om ett annat läkemedel som till skillnad från Neurosedyn stoppades i tid:
– Ett läkemedel mot en svår njursjukdom testades på apor och på hundar för att undersöka hur ögat påverkades av läkemedlet. Det finns de som skulle säga att ett njurläkemedel inte har i ögat att göra, men en histologisk undersökning av makakens ögonbotten visar att ett encelligt lager av epitelceller förändrades. I försöken med hund fick hunden grå starr.
Han fortsatte:
– Låt oss säga att etiska nämnden inte godkände att det skulle göras försök på apa och hund, utan läkemedlet gick direkt från in vitro till människa, och människor hade blivit blinda. Vem hade då haft det moraliska ansvaret?
Seminariet var det andra i serien Forskningsetik i akademin – öppet fakultetsmöte, som arrangeras av Rådet för forskningsetik.
TEXT OCH FOTO: ELIN LINDSTRÖM
