FORSKNINGSETIK. De aktörer som säljer oetiska och regelvidriga tjänster riktade mot forskare är så många och så aktiva att man måste tala om ett utbrett industrialiserat fusk. Det framförde docent Stefan Eriksson under sitt seminarium om publiceringsetik och medförfattarskap, som drog stor publik i sällskapsrum Birgit Thilander i tisdags.
Här kan du se Stefan Erikssons presentationsbilder från seminariet: https://gubox.box.com/s/2pl9wcmjfedie7f8yvov5evl546gs0kn
Det första seminariet i serien Forskningsetik i akademin – öppet fakultetsmöte fick god uppslutning, med över hundra åhörare. Prodekan Henrik Hagberg inledde mötet med att framföra fakultetsledningens uppskattning för ledamöternas arbete i Rådet för forskningsetik. Rådets ordförande Björn Rydevik välkomnade sedan dagens talare Stefan Eriksson, som är docent i forskningsetik och dessutom rektorsråd för god forskningssed vid Uppsala universitet.
Industrialiserat fusk
Ett pressklipp från den pakistanska veckotidningen the News on Sunday, med rubriken ”The dark side of academic publishing” fick illustrera att publiceringsetik inte bara är ett ämne som diskuteras inom akademin, utan även i samhället i stort:
– Många är intresserade av hur vetenskaplig publicering sker, vilket inte är svårt att förstå med tanke på att vi lever i en era av fake news. Vetenskapen ska gå att lita på, där ska vi få veta hur saker och ting faktiskt är, sade Stefan Eriksson.
Enligt ALLEA, den europeiska federationen för akademier, vilar god forskningssed på fyra grundvärden. Dessa värden kan sammanfattas som tillförlitlighet, ärlighet, respekt och ansvar för forskningen. Men forskningsseden riskerar att undergrävas genom utmaningar på två plan, menar Stefan Eriksson: dels av de svårigheter som hänger samman med författarskap, och dels av det industrialiserade fusket, där en rad aktörer försöker tjäna pengar på att sälja oetiska tjänster till forskare eller genom rena bedrägerier riktade mot forskare. Under sin föreläsning visade Stefan Eriksson flera exempel på företag och websidor som vänder sig till forskare i hela världen, som säljer författarskap, som erbjuder sig att spökskriva både rapporter och doktorsavhandlingar eller att tvätta bort spår av plagiat i texter eller som säljer citeringar.
– Det finns en hel industri som försöker göra pengar på vetenskaplig publicering. Det kan kallas en industriell verksamhet eftersom den har så stort omfång, sade Stefan Eriksson.
Det förekommer också att kriminella personer sätter upp falska websidor som är svåra att skilja från högt ansedda tidskrifters, och som lurar forskare att betala falska publiceringsavgifter.
Rövare utan granskning
Stefan Eriksson ägnade en del av sin föreläsning åt rövartidskrifter (också kallade rovdjurstidskrifter, eller ’predatory journals’). Han berättade att han själv får mellan 30 och 40 spammejl per dag från sådana tidskrifter:
– Det finns många exempel på underhållande sting operations, som illustrerar hur dessa tidskrifter inte gör någon som helst granskning av det material som de publicerar, sade Stefan Eriksson, och nämnde ett känt exempel där Burkhard Morgenstern som är professor i bioinfomatik i tyska Göttingen, skickade in en ansökan att bli redaktör:
– Hela det CV han åberopade hade ett tema hämtat från tv-serien Bröderna Cartwright. Han påstod sig vara Dr Hoss Cartwright, som gjort postdoc i County Jail och på Silver Dollar Saloon och nu var verksam vid Ponderosa Institute, berättade Stefan Eriksson och tillade:
– Trots detta suspekta CV blev han snart redaktör för Journal of Primatology.
Ett annat känt exempel på en sting operation är den artikel som 2014 publicerades i tidskriften the International Journal of Advanced Computer Technology, med titeln ”Get me off your fucking mailing list” (’stryk mig från er jävla mailinglista’), där denna mening upprepades genom hela artikeln, sida upp och sida ner, under tio sidor. Även bilderna i artikeln utgjordes av denna uppmaning.
På webben finns en mängd liknande berättelser samlade i e-boken Stinging the Predators: A collection of papers that should never have been published, som Stefan Eriksson tipsade om som underhållande läsning. Boken finns tillgänglig helt gratis: https://figshare.com/articles/Stinging_the_Predators_A_collection_of_papers_that_should_never_have_been_published/5248264
Tips: om du funderar på funderingar val av tidskrift, oseriösa förlag eller APC-avgifter, kontakta gärna universitetsbiblioteket, forskarservice@ub.gu.se eller se http://www.ub.gu.se/publicera/openaccess/.
Fler anges som författare
Stefan Eriksson konstaterade att forskares kapacitet inte ökat – dagens forskare är inte mer produktiva idag än för hundra år sedan – men antalet författare per artikel har blivit fler och enskilda forskares publiceringslistor har därmed blivit betydligt längre. 1984 var det i genomsnitt fyra författare per artikel, men 2014 var det i genomsnitt nio personer som listades som författare. Stefan Eriksson hänvisar till lundaforskaren Mats Alvesson, som menar forskare generellt idag tappat fotfästet och arbetar för ’return of investment’:
– Forskare anpassar sig till systemet där det är viktigt att ha många publiceringar. En undersökning som gjordes i Kina i höstas visade att forskare inte skriver artiklar för att de har något att säga, utan för att få artiklar. Forskare skriver mer för att meritera sig än för att bidra till forskarsamhället, sade Stefan Eriksson.
De forskare inom medicin som förekommer som författare på flest artiklar kommer ut med en ny artikel var tionde dag. Inom exempelvis området diabetes står 0,8 procent av författarna för 33 procent av alla artiklar, och nästan alla dessa författare kommer från fyra länder. 91 procent av dem är sponsrade av ett läkemedelsföretag.
Vancouverreglerna baklänges
Stefan Eriksson slog ett slag för Vancouverreglerna, och menade att alla borde sluta upp bakom dem. Vancouverreglerna är rekommendationer som formulerades av en grupp redaktörer för medicinska tidskrifter, som anger att fyra kriterier ska vara uppfyllda för författarskap: http://www.icmje.org/
- Författaren har gjort ett substantiellt bidrag till idé och design, insamling av data eller analys och tolkning.
- Författaren har gjort ett intellektuellt bidrag under skrivprocessen med artikeln
- Författaren ska ha godkänt den slutliga versionen av artikeln inför publicering.
- Författaren accepterar ansvar för artikeln.
Se reglerna i sin helhet på engelska på www.icmje.org.
Genom att vända på reglerna, och läsa dem i omvänd ordning, tydliggjorde Stefan Eriksson det sunda förnuft som Vancouverreglerna vilar på:
– Det är viktigt att vi har människor som tar ansvar för forskningen och står bakom den, och som rättar till problem om de uppstår. Denna person måste acceptera den version av artikeln som skickas in och förstå vad den säger, och det kan man bara göra om man deltagit substantiellt i skrivandet av artikeln. Och för att kunna skriva måste man också ha deltagit i det första steget av Vancouverreglerna.
Kom överens från början
Konflikter om vem som ska stå främst bland de forskare som bidragit till arbetet är mycket vanliga och kan få allvarliga konsekvenser. Det kan uppstå problem i arbetsmiljön, samarbeten kan brytas och forskargrupper splittras.
– Det finns exempel på artiklar som har fem medförfattare, där två av dem delar på förstaförfattarskapet, två av dem är delade sisteförfattare och den sista är corresponding author. Man tror att man undviker konflikter, men i själva verket undergräver man meriteringssystemet, säger Stefan Eriksson och delar med sig av ett gott råd:
– Redan ifrån början, när vi inleder samarbeten i ett projekt, borde forskarna komma överens om hur artikeln ska skrivas och vem det är som publicerar den.
Engagerad publik
Seminariet avslutades med frågor och kommentarer från auditoriet.
– Rövartidskrifterna är något av en sanitär angelägenhet och jag får säkert tio sådana påstötningar varje dag. Vad möts man av om man klickar på länken och går vidare med nästa steg? Undrade Ralph Peeker.
– De har ofta mycket professionella hemsidor, och listar ofta många personer som redaktörer, sade Stefan Eriksson.
Det finns många framgångsrika forskare som inte skriver sina artiklar själva, men som står för den data som artikeln baseras på, konstaterade Claes Dahlgren:
– Många anlitar Science Editors som gör bilder och grafik så att det ser snyggt ut, och detta gör det lättare att publicera i bra tidskrifter. Problemet är när folk tar hjälp av andra att skriva forskningsplaner när de söker pengar, för det gör det svårare för bedömare att förstå vad det handlar om.
Åsa Torinsson Naluai ville höra vad Stefan Eriksson tyckte om öppen review, där artiklar publiceras direkt till en lägre kostnad, exempelvis genom F1000 (https://f1000.com). Han svarade att brittiska Welcome Trust är en stor supporter av F1000, som menar att öppen review är en jättebra idé, och det höll han själv också med om:
– Vi ser ju att det finns tidskrifter som påstår att de har peer review men där sting operations avslöjar att de inte har det. I de fall jag gjort en review har jag alltid skrivit under med mitt namn helt öppet, eftersom jag tycker det bara är positivt att stå för det jag gör, svarade han bland annat.
TEXT OCH FOTO: ELIN LINDSTRÖM CLAESSEN
