BIDRAG. Professor Ann Hellström, överläkare och professor i pediatrisk oftalmologi, har utsetts till Wallenberg Clinical Scholar. Hennes forskning rör barn som föds extremt tidigt, och hon kartlägger vad som krävs för att barnens organ ska fortsätta att växa normalt även efter födseln.
2014 utlyste Knut och Alice Wallebergs stiftelse (KAW) programmet Wallenberg Clinical Scholars. Under de tio år som programmet löper får 25 kliniska forskare15 miljoner kronor i forskningsanslag under en femårsperiod, med möjlighet till förlängning i ytterligare fem år. KAW vill med programmet stärka svensk klinisk forskning och ge de bästa kliniska forskarna förbättrade möjligheter att nå resultat som är viktiga både för forskningen och för vården.
Idag, tisdag 26 mars, tillkännagav KAW att professor Ann Hellström är en av de fem som 2019 utses till Wallenberg Clinical Scholar.
– Anslaget ger arbetsro. Jag har fått ägna mycket tid åt att beskriva min forskning i olika ansökningar. Nu får jag istället möjlighet att bedriva min forskning. För mig och för min forskargrupp är det fantastiskt. Och det är fantastiskt för barnen vi hoppas kunna hjälpa, säger Ann Hellström.
Nya forskningsutmaningar när fler prematura barn överlever
Tack vare en förbättrad neonatalvård överlever fler barn en extremt för tidig födsel. Men barnen går miste om flera av de månader de skulle ha legat i sin mammas mage och växt till sig. Det leder till att många får synskador och problem med inlärning, beteende, andning och matsmältning.
En orsak till skadorna är att nervvävnad och blodkärl inte hunnit utvecklas normalt. Genom sin tidigare forskning har Ann Hellström och hennes kollegor i Göteborg, Lund, Stockholm och Boston bland annat visat att synskadorna är kopplade till att barnen har en allt för låg nivå av tillväxthormonet IGF-1. Nu pågår därför studier för att ta reda på om barnets utveckling förbättras genom att ge barnen ett tillskott av tillväxtfaktorn.
Rätt sammansättning på blodet viktigt för prematurer
Ann Hellström är ögonläkare och professor i oftalmologi, men med sitt fokus på att ge prematura barn så bra chanser i livet som möjligt har hon på senare år även forskat inom områden som inte bara förknippas med ögonen. Hon har idag flera studier på gång där blodet står i centrum.
En hypotes som Ann Hellström ska testa är om barnen blir hjälpta av att få blod som är mer likt det egna blodet. Majoriteten av för tidigt födda behöver blodtransfusioner, och får i genomsnitt hela sju transfusioner under sin vårdperiod. Detta är problematiskt eftersom blod från vuxna blodgivare inte har samma sammansättning av komponenter som blod hos bebisar.
Navelsträngsblod kan vara en väg framåt
Hon kommer därför att genomföra en studie där blod från navelsträngsbanken används. Från donerat navelsträngsblod tas stamceller som används vid cancerbehandlingar tillvara. Men det blod som blir kvar har det tidigare inte funnits någon användning för och det har därför slängts. I det kasserade blodet finns röda fetala blodkroppar och plasma, precis det de extremt för tidigt födda behöver.
– Så istället för att detta slängs hoppas vi kunna ta tillvara på det som skänkts så att det kommer till nytta för de prematura barnen.
Andra studier som har med blodet att göra är att studera om användande av mikrometoder, där det bara behövs minimalt med blod för att genomföra analyser, minskar sjuklighet hos de allra minsta. Hon undersöker också vilken roll blodplättarna spelar för barnets utveckling och om ett tillskott av fettsyrorna omega-3 och omega-6 kan vara positiv för barnens utveckling.
Ann Hellström har ett långsiktigt mål med sin forskning.
– Jag vill ge de barn som föds extremt tidigt så goda förutsättningar som möjligt att utvecklas på samma vis som de barn som får ligga kvar i magen tills de är fullgångna.
FAKTA: Samtliga Wallenberg Clinical Scholars vid Göteborgs universitet
2019 Ann Hellström, överläkare och professor i pediatrisk oftalmologi med inriktning mot tillväxtfaktorer
2018 Mats Brännström, överläkare och professor i obstetrik och gynekologi
2016 Claes Ohlsson, överläkare och professor i hormonell reglering av benmetabolism och tillväxt
TEXT: ULRIKA LUNDIN