Henrik Sjövall: En annan typ av bistånd

 

KRÖNIKA. I Nepal pågår ett initiativ för att starta en helt ny typ av universitet, där humaniora ska stärka studenternas grundvärderingar och ge dem incitament att stanna på den nepalesiska landsbygden, och därmed bidra till samhällets behov när de är färdigutbildade. Henrik Sjövall rapporterar från den workshop som blev startpunkten för projektet.

Jag blev erbjuden att hjälpa Nepal att bygga ett nytt universitet. Att jag blev indragen beror på min vänskap med professor Arjun Karki, som jag tidigare skrivit om i Akademiliv. Han har varit drivande i detta och eftersom jag delar de flesta av hans åsikter ville han ha med mig i arbetsgruppen – man ser nämligen den svenska modellen, med ett i sin helhet offentligfinansierat universitet som bygger på gemensamma värderingar och kritiskt tänkande, som ett slags målobjekt.

Arjun Karki, mannen som driver det här projektet, har bland annat startat en mycket välfungerande läkarutbildning i Kathmandu, Patan Academy (läs mer via länken i nästa stycke), som jag hade äran att inspektera för några år sedan. De fick högsta betyg!

Syftet med projektet är att få stopp på den utbredda korruptionen och kompetensflykten i landet, och strategin är att åstadkomma detta genom en bättre universitetsutbildning. I Nepal har utbildning blivit något av ett geschäft; de har exempelvis inte mindre än 19 medicinska högskolor! De flesta är privata, och kvaliteten varierar kraftigt. Allt är dock inte elände. För några år sedan granskade jag en nystartad läkarutbildning, PAHS, och blev mycket imponerad. Målet med just den utbildningen är att få studenterna att arbeta i glesbygd, men det börjar nu visa sig att detta är lättare sagt än gjort, många väljer i slutänden att jobba i Kathmandu eller att åka utomlands. Fenomenet är som bekant inte unikt för Nepal. Här i Sverige har vi ju också en anrikning av läkare i storstäderna och stora svårigheter att bemanna vårdcentraler i glesbygd.

Och det är i det sammanhanget som det nepalesiska universitetsinitiativet kommer in: Arjuns hypotes är nämligen att man genom att ge studenterna en rejäl dos ”fria konster” (på engelska liberal arts, ungefär det vi brukar klumpa ihop under begreppet humaniora) ska skapa ett etiskt ramverk som utmynnar i solidaritet med landsbygden. Om detta är verklighetsförankrat eller inte återstår att se. Arjun har iallafall formerat en projektgrupp och fått löfte om ett betydande stycke mark i Gaindakot, en idag underutnyttjad del av Nepal. Det mesta av Gaindakot är slättland men markområdet innefattar också delar av ”Himalayan foothills”, det vill säga bergsmiljöer av den typ som karakteriserar just Nepal.

Det första mötet med projektgruppen planerades in lägligt när jag ändå var i landet, i samband med en privat gruppresa till Sikkim, Bhutan och Nepal. Min fru åkte hem och jag stannade en extra vecka, dels för att delta i projektgruppsmötet, och dels för att besöka de fem läkarstudenter jag handleder för projektarbeten den här hösten.

Efter att ha vinkat av hustrun blev jag hämtad av en skranglig buss som skulle ta oss till Gaindakot (knappt tio mil). Resan tog nio timmar! Vägen mellan Kathmandu och Pokhara lär vara bland världens tio farligaste, folk kör om som galningar och frontalkrockar är vanliga. Just detta inträffade mycket riktigt, vilket gjorde att trafiken stod stilla i fyra timmar.

Vi kom iallafall fram till sist, knappt fyra timmar försenade, vilket gjorde att den planerade högtidliga invigningen med kommunpampar fick kortas rejält. Ceremonin hölls rimligt nog i huvudsak på nepalesiska, men entusiasmen för projektet bland de lokala politikerna var tydlig genom språkbarriären

Stället vi bodde på var mycket enkelt, men de gjorde så gott de kunde, invägt förutsättningarna – Gaindakot är ingen turistbygd. Det fanns en hel del ”fint folk” i gruppen (internationella experter, domare, höga politiker) men alla ställde glatt upp på detta enkla boende, utan att grymta – själv delade jag rum med Joachim, en tysk professor i arkitektur. Projektgruppen var tämligen brokig: där fanns en mycket erfaren projektledare som både startat universitet i Saudiarabien och jobbat för Påven och jesuitorden; där fanns en forskare med ursprung från Nepal som nu är internationell expert på luftföroreningar; där fanns  en mycket erfaren professor i agronomi; där fanns en tidigare ledamot av Nepals högsta domstol! Och så min rumskamrat, professorn i arkitektur från Berlin. Den svenska delegationen bestod av mig och Göran Kurlberg, som ju verkar vara Mr Goran med halva det nepalesiska folket och som talar flytande nepalesiska efter många års vistelse i landet.

Alltnog, efter en hygglig nattsömn var det dags att ta en titt på det förlovade landet. Jeepar med hög frigång och fyrhjulsdrift, förstås. Vi hade utlovats ett jättelikt landområde på 50 km2 så vi började med att titta på den del som låg närmast asfalterad väg. Där fanns redan några hyddor eller skjul, men detta ansågs inte vara något problem, de skulle ”be compensated”. Topografin var relativt gynnsam, vår arkitekturprofessor fastslog att byggande här inte skulle innebära några större tekniska problem.

Sedan bar det iväg upp i bergen, studsandes fram på fullständigt bedrövliga vägar – en av våra jeepar fastnade i gyttjan vilket hade det goda med sig att det skapade ett mycket bra informellt samtal medan vi väntade på bärgning. Vi stannade också på ett par ställen där det var litet plattare och våra värdar föreslog entusiastiskt att ”här ska staden ligga”. Realismen i detta kändes dock tveksam, inte med de vägarna! Vi besökte också en liten byskola som såg tämligen övergiven ut (barnen hade lov på grund av festival). Väggarna i skolan kändes kala, saknade de livfulla teckningar, ofta med miljöfokus, som jag sett i en motsvarande skola i Sikkim. Nog inte helt lätt att hålla den pedagogiska ångan uppe i dessa små bergssamhällen.

”Both shaken and stirred” kom vi så småningom tillbaka till Gaindakot för middag och reflektion. Hamnade vid ett bord med projektledaren, den tyska arkitekturprofessorn och en professor i engelska som var inbjuden som talesman för ”de fria konsterna”. Spänstig diskussion som pendlade mellan drömmar, visioner och praktikaliteter, det sistnämnda mest drivet av oss ”västerlänningar”.

Nästa morgon skulle själva workshopen börja. Jag skulle som andra punkt visa en inspelad intervju med Pam Fredman, vår före detta rektor och nu president i IAU, den internationella universitetsorganisationen. Det visade sig att de inte hade någon ljudanläggning i salen, så programmet fick stuvas om. Folk kom och gick litet hur som helst men vi fick till sist ihop ett mycket spännande smörgåsbord av presentationer på ömsom engelska och nepalesiska, med ämnen från nepalesisk glesbygdspolitik till behovet av undervisning i fria konster och vattentillgång. Entusiasmen var iallafall obestridlig och jag började sakta inse att de menar blodigt allvar med det här projektet.

Efter sedvanlig lunch (de äter i princip samma mat varje dag) fick jag äntligen visa min film där jag intervjuar Pam Fredman om hur hon ser på visionen att starta en ”demokratiskola” för morgondagens statsbärande skikt. Om det tyckte hon. Hon varnade dock för alltför mycket benchmarking (”do not try to copy, adapt to your local rules of the game”). Hon rekommenderade också att redan från början försöka få hela kedjan på plats, både grundläggande nivå, avancerad nivå och forskarnivå: ”Annars får ni inte dit högkvalificerade lärare”. Hon föreslog att man skulle försöka locka hem ”expatriates” och försöka skapa forskningsmiljöer relevanta för just Nepal, som till exempel inom hantering av miljöförstöring, hållbar utveckling, och folkhälsofrågor. Mitt intryck var att hennes tydliga stöd uppskattades mycket.

På eftermiddagen hade vi grupparbeten om olika delproblem, allt från stadsplanering, vattenförsörjning och vägnät till innehållsfrågor och val av pedagogisk metod. Min grupp hade ämnet ”faculty development” och vi diskuterade hur man ska kunna övertala kompetenta människor att satsa på detta riskprojekt. Jag ledde diskussionen och vi var eniga om att lärarrekrytering är en nyckelfråga. Det finns några ”fönster” i ett forskar/lärarliv där folk är rekryterbara, exempelvis när de just är färdiga med sin master eller när de just doktorerat. Det finns också en väldig massa postdocs som letar efter ”a real job”. För att locka till sig forskningsaktiva lärare måste man ha forskning värd namnet och detta tar tid att starta upp. Initial affiliering med etablerade grupper i Kathmandu kändes som en bra strategi, liksom val av forskningsprojekt med tydlig relevans för det lokala samhället. Man kan också försöka övertala etablerade forskare i höginkomstländer att åka dit på ”sabbaticals”, av delvis altruistiska skäl. Det måste också redan från början finnas ett system för kvalitetsgranskning, av den typ vi har, gärna med internationellt stöd. Rekryteringsprocesserna måste vara transparenta och meritbaserade, ingen nepotism. Vi enades också om fortsatt behov av internationellt stöd i form av ett internationellt advisory board, och gärna också återkoppling från det internationella universitetsnätverket (IAU) under resan.

På kvällen träffade jag och Göran två av våra svenska projektstudenter. Studenterna studerar ett intressant system för ”gräsrotshälsovård”, så kallade female community health volunteers (FCHVs), som är kvinnor ute i byarna med en basal hälsovårdsutbildning. Problemet är nu att sjukdomspanoramat skiftat från infektioner (tropikmedicin) till icke-smittsamma sjukdomar som till exempel infarkt, stroke och diabetes. Studenterna ska nu titta på hur detta har påverkat utbildningen av FCHVs. De hade fått ihop inte mindre än 80 enkäter och ett knappt dussin djupintervjuer och var mycket nöjda med den lokala handledningen. Det känns som det kan bli fler liknande projekt framöver med samma lokala handledarduo.

Nästa dag skulle trådarna i ”New university-projektet” nystas ihop. Sedvanlig omstuvning av programmet av diverse praktiska skäl, men helheten blev faktiskt rätt bra. Huvudbudskapet blev att detta är genomförbart, att projektet måste ha ett tydligt värde för det lokala samhället, att rekryteringsfrågorna måste tas på största allvar och att man tidigt ska anlita yrkesfolk för projektering. Fokus på humaniora/liberal arts debatterades också och efter en del muttrande om behov av ”vocational training” uppfattade jag att det blev acceptans för den där linjen.

Det hela avslutades med ett brandtal – på nepali eftersom det i första hand var riktat till närvarande politiker – som verkade landa väl. Sedan var det dags för fotografering, asiater älskar ju gruppfoton. I väntan på det där fick jag ett samtal med den tidigare domaren i högsta domstolen, som gav intrycket att vara en mycket omdömesgill person med hög integritet. På den raka frågan ”Do you believe in this project?” svarade hon (med emfas):

”Yes, otherwise I would not be here, would I?”

Vad kan vi nu lära oss av detta? Universiteten har alltid förväntats utgöra en bastion för intellektuell stringens och kritiskt tänkande, och det är den rollen man vill återuppliva och förtydliga. Att det fortfarande fungerar så bekräftas av att det första steget i införande av diktatur brukar vara att försöka släcka ned universiteten. I Nepal har den där rollen tonats ned, undervisningssystemet har istället kommersialiserats och drivits i riktning ren färdighetsutbildning.  Det högt ställda målet, att med en rejäl dos utbildning i fria konster/ liberal arts/humaniora råda bot på detta, är ett modigt försök att försöka få stopp på kunskapsflykten, bristen på tillit till staten och den utbredda korruptionen. Man ser med avund på det svenska, i sin helhet offentligfinansierade, utbildningssystemet och försöker nu ta till sig valda delar av detta.

Det är för mig självklart att vi ska hjälpa till så gott vi kan i den processen. Farväl, Nepal, för den här gången, vi kommer säkert att ses igen. Lycka till med det här projektet, jag kommer att aktivera de akademiska nätverk jag har och se till att ni får den hjälp vi kan ge er.

Namaste, see you again, and good luck!

TEXT OCH FOTO: HENRIK SJÖVALL