PENSION. GPCC, Centrum för personcentrerad vård, uppmärksammar Lars-Eric Olsson som nu går i pension. Lars-Eric är sjuksköterska, docent och en viktig förgrundsgestalt för den framgångsrika forskningen om personcentrerad vård i Göteborg. GPCC:s skribent Jeanette Tenggren Durkan har intervjuat honom.
– De första åren på ortopeden när jag sade på vårdavdelningen att man skulle involvera patienterna, då himlade de med ögonen. Det var ju otänkbart att fråga en gammal tant på 85 år med höftfraktur vad hon vill och tänker, säger Lars-Eric Olsson och fortsätter:
– Allting jag har gjort är ju kopplat till personcentrerad vård, även om GPCC inte fanns från början. Jag ser mig lite som någon som har öppnat dörren till den personcentrerade forskningen. Jag har visat att det är möjligt, att det är en framkomlig väg.
Såg resurser hos äldre med höftfraktur
Det började när Lars-Eric, med en bakgrund inom varvsindustrin, började som sjuksköterska på ortopeden i Uddevalla i början på 80-talet. Där såg han att vården lämnade mycket övrigt att önska för de svagare patienterna. Han observerade att inom varje klinik fanns det en typ av rangordning bland patienter och diagnoser, och att de äldre patienterna och även de vanligast förekommande diagnoserna, som exempelvis patienter med höftfraktur, låg längst ner i hierarkin.
– Läkarna visade inget intresse för dessa patienter och då gjorde sjuksköterskorna inte det heller, utan man satsade på att stöka undan så att man kunde flytta dem någonstans. Kunde man hitta en plats på ett sjukhem så ansågs det vara toppen, för då gällde bara de medicinska kraven om att de var stabila, rehabiliteringen fick bli som den blev. Jag insåg att detta inte på något sätt utgick utifrån patienternas bästa. Jag tyckte att det var ett märkligt sätt att se på vården, att de som behövde den mest och de det gick att göra mest för var man inte intresserade av.
Inget större gehör
– Någon gång försökte vi hitta något strukturerat sätt att vårda de äldre patienterna med höftfraktur, för att det skulle bli mer enhetligt och ge ett bättre resultat. Man gjorde så på den tiden att man delade upp vården i dag ett, dag två och dag tre… Man utgick från arbetets innehåll och struktur och inte från patientens förmåga och behov. Men det sågs att det inte fungerade så bra på de här patienterna, för de var ju så olika. Dag ett kanske jag kan göra vissa saker för den ena patienten, men det kanske inte gick för den andra, och dag tre skulle man göra något för en annan patient som kunde ha gjorts redan dag ett. Då förstod jag att det här ju handlade om hur de är som personer och vad de har för egna resurser, även om jag inte hade formulerat det just så i tanken ännu. Jag tänkte att det måste gå att hitta någon sorts struktur, fast inte på det sättet som gjordes. Så jag jobbade mycket med de tankarna hit och dit, men jag lyckades inte engagera kollegorna eftersom det var ett så annorlunda sätt att tänka.
Utbildning gav nya idéer
I sin grundutbildning hade Lars-Eric knappt läst någon omvårdnad. Han gick istället halvfartsutbildningar vid sidan av och hans intresse för ämnet växte, allt medan han hade patienter med höftfraktur i tanken. Han gick även en kurs i kvalitetsutveckling och fick då uppslag om hur man skulle kunna göra för att hitta någon struktur för vården av dessa patienter. Sedan skrev han en c-uppsats baserad på intervjuer med tretton nyopererade patienter som just hade opererats för en höftfraktur, för att försöka förstå patienternas tankar inför sin rehabilitering som är en svår och arbetsam process. Han upptäckte då hur olika de tänkte och hur man skulle kunna använda sig av det vid rehabiliteringen.
Som en hal tvål
En intresserad handledare rekommenderade att han gick magisterutbildningen, och satte honom i kontakt med Inger Ekman, som idag är professor i vårdvetenskap på Sahlgrenska akademin och centrumföreståndare för GPCC och Jon Karlsson, idag professor och överläkare i ortopedi på Sahlgrenska akademin. Detta ledde till att Lars-Eric fick en tjänst som avdelningslärare på Östra sjukhuset i Göteborg och kunde gå sin forskarutbildning i början av 2000-talet.
– Inger, Jon och jag hade en arbetslunch på Östra, där de ville att jag skulle förklara vad jag egentligen skulle göra i mitt avhandlingsarbete. Jag inser ju nu i efterhand att jag då inte hade särskilt strukturerade tankar, och jag har många gånger undrat hur de uppfattade detta. Jag visste själv klart vad jag ville, men jag kunde inte riktigt förklara det. Det tog faktiskt många år. Det är det här med det personcentrerade, det är som att försöka greppa en hal tvål. Det är fortfarande inte helt enkelt när man ska komma ner på djupet i det. Men de godkände mina planer och jag fick genomföra studien.
Remisser i papperskorgen
Lars-Eric tycker att det är märkligt att det gick så bra att genomföra studien då han arbetade halvtid och var helt ensam i sitt forskningsarbete och själv axlade hela bördan med att försöka få kollegorna att följa konceptet. Han hade fått det sanktionerat att under interventionsfasen när patienter med höftfraktur kom till avdelningen så skulle de vårdas färdigt där, men läkarna och kollegorna ville väldigt gärna remittera dem till geriatriken, som de var vana att göra. De skrev därför remisser som de brukade i alla fall, så Lars-Eric fick springa till remisslådan stup i kvarten och titta efter remisserna, som han tog och rev utan att säga nåt.
– Många var arga över detta, men det värsta var att någon startade ett rykte att vi inte längre skulle vårda dessa patienter utan bara skicka hem dem. Detta blev en stor kontrovers mellan sjukhuset och kommundelarna som ledde till att jag själv fick åka runt till varje stadsdel i Göteborg och reda ut det hela. Detta visade sig vara jättebra, för när de fick det förklarat för sig vad vi gjorde och hur det egentligen skulle gå till så blev de jättepositiva allihop och ville gärna vara med.
Utifrån den här studien skrev han tre artiklar, som lades till den tidigare gjorda intervjustudien, vilket sammanslaget blev Lars-Erics avhandling.
År 2005 flyttades ortopediverksamheten till Mölndal, och Lars-Eric hade kvar avdelningslärartjänsten. Efter att han hade disputerat skulle han gå tillbaka på heltid, men det tyckte han inte kändes så roligt, då han tyckte att det var en total oordning i verksamheten efter flytten och omvårdnaden saknades till stor del.
– Det var faktiskt deprimerande och gick så långt att jag kände att jag ville sluta. Då fick jag ett erbjudande av dåvarande prefekten Inger Ekman att bli gästlärare på institutionen för vårdvetenskap och hälsa, så då hoppade jag på det, och sedan har det tåget rullat på, och jag har både undervisat och forskat sedan dess.
Grunden till GPCC
År 2007 tog Inger Ekman tag i de mycket positiva resultaten från Lars-Erics avhandlingsstudie. Men frågan var hur de skulle gå vidare. Han och Inger lade ner mycket arbete på det som de då kallade patientstyrd vård, baserat på att det var patienten och hens förutsättningar som skulle styra. Detta blev senare grunden till skapandet av GPCC. Många ansökningar skrevs för att försöka få medel för att jobba vidare. Under denna tid designade och genomförde Inger och Lars-Eric bland annat en studie om patienter med hjärtsvikt (PICAP- HF).
– Sedan kände vi att vi hade mycket på fötterna efter två studier med två tunga diagnosgrupper som visade på bra resultat om man involverade patienterna i vården och använde sig av det de faktiskt själva sade. Det visade att då måste ju detta vara ett fungerande koncept. Det kunde man inte tro från början. De första åren på ortopeden när jag sade på vårdavdelningen att man skulle involvera patienterna, då himlade de med ögonen. Det var ju otänkbart att fråga en gammal tant på 85 år med höftfraktur vad hon vill och tänker. Men man såg ju på gamla som att de, någon gång efter pensioneringen, över en natt blir någon annan. Oavsett hur duktiga de har varit innan dess, så blir man ingenting, man begriper ingenting och man har inte rätt att ställa några krav. Efter min egen intervjustudie, och efter att ha läst andra typer av resultat så insåg jag ju hur kapabla dessa patienter egentligen är. De visste vad de ville, men de flesta vågade inte säga någonting.
– Patienterna själva och alla närstående var glada att patienterna hade överlevt, men de trodde att de aldrig skulle kunna klara sig själva igen. Alla var inställda på att ”det här var slutet på självständigheten”. Jag ville hitta ett sätt att göra dem medvetna, att de skulle kunna förvänta sig något bättre och sedan kunna säga till när det inte blev så. De borde kunna ställa krav på hur vi utför vårt arbete. Jag ville faktiskt att vi skulle publicera en text på vår hemsida där vi beskrev ett vårdförlopp och med detta skapa möjlighet för patienter/närstående att ställa krav.
Framhåller sjuksköterskans roll
Den delstudie i Lars-Erics avhandling som han påpekar har fått minst uppmärksamhet men som han själv tycker är viktigast är delstudie tre. Den behandlar sjuksköterskans roll i den personcentrerade arbetsprocessen och det var den som till stor del drev honom att genomföra studien. Anestesin och operationsmetoderna var väl utvecklade och mycket bra och möjligheterna att söva patienterna fungerade optimalt, men vad var omvårdnadens roll i denna vårdprocess?
– Det som är viktigt är det som sker framför allt de första dagarna efter operationen, och där har sjuksköterskorna en enorm uppgift att, tillsammans med läkare och, för en del patienter, fysioterapeuter och arbetsterapeuter, se till att patienterna inte identifierar sig med sitt sjuka jag och blir passiviserade. Att man hjälper dem upp ur sängen helst samma dag, att de är uppe utifrån sin förmåga, att de inte immobiliseras med hjälp av urinkateter och dropp och så vidare. I ett första steg kan de sitta på en stol vid sängen och äta, i nästa steg vid bordet på rummet och som ett tredje steg går de ut i matsalen och sedan går de hem. Då hinner de inte utveckla och identifiera sig med det sjuka jaget utan blir kvar i den kapabla personen som de var innan de skadade sig. I detta kan just sjuksköterskorna och undersköterskorna göra en fantastisk insats. Man kan tydligt se hur dessa åtgärder får en sådan fantastisk påverkan på rehabiliteringsresultatet, och att redan vid utskrivningen så har de nästan återtagit sin tidigare funktionsförmåga.
Detta är, menar Lars-Eric, en nästan lika revolutionerande utveckling som har skett inom operations- och sövningsmetoder, men det ges inte samma status.
Organisationen central
Lars-Eric tycker att man borde arbeta mer med organisationen av vårdförloppet och på ett bättre sätt tydliggöra vem ska göra vad när. Han anser att det finns en enorm kompetens i vården, men att vi måste kunna ta till vara de resurser som finns på ett bättre sätt. Han anser att varje yrkeskategori är jättebra inom sitt kompetensområde och om vi bara utnyttjar dem på bästa sätt så behövs inte mer personal i vården. Problemet ligger i att vi inte gör rätt saker vid rätt tillfälle.
– Det tycker jag att man kan utläsa i min avhandling, att om man planerar utifrån patientens vilja och förmåga och arbetar strukturerat så hamnar man inte i tidsnöd, och vårdtiden blir kortare. Det problem som uppstår om bara en enstaka avdelning jobbar så här personcentrerat och strukturerat är att den då blir så effektiv att den blir överöst med patienter, men det problemet skulle ju inte uppstå om alla arbetade så här. Vi får ju inte fler patienter totalt. Jag hade redan tidigt utvecklat och testat en sådan vårdstruktur i Uddevalla och det fungerade där. Resultatet blev att den vårdavdelningen producerade mer vård än vad fyra vårdavdelningar hade gjort innan. Alla var förundrade över detta, men ingen frågade hur det gick till.
Trots att arbetet med att införa ett personcentrerat arbetssätt i hela Västra Götalandsregionen nu pågår har Lars-Eric inte hört att det har nått någon av regionens ortopedkliniker. Han tror att ett införande av detta arbetssätt skulle stöta på stort motstånd bland läkarna.
– Den medicinska vården på de här avdelningarna är jättebra, men när man inte är intresserad av att samordna kompetensen och vården i övrigt så blir resultaten inte det de mycket väl skulle kunna bli, och framför allt så hinner vi ju inte med. Vårdköerna växer och man måste köpa in vård. Jag har visat på samma goda resultat för patienter som byter sina höfter, men det är de inte intresserade av heller.
Nu, när du snart ska pensioneras, om du ser tillbaka vad är du mest nöjd med gällande din forskning, och vad är du minst nöjd med?
– Minst nöjd är jag med att det inte fått det genomslag jag hade hoppats inom ortopediverksamheten, men jag är otroligt nöjd med att ha kunnat visa att de här äldre patienterna är så kapabla, och även med det genomslag den personcentrerad vård har fått i landet i stort.
Kommer du att fortsätta forska även efter du har pensionerats?
– Nej, det kommer jag inte att göra. Jag ska vara helt ledig och ser fram emot att upptäcka ett helt nytt liv och att få se hur det ska arta sig.
I början av 2011 intervjuades du för GPCCs hemsida. Då fick du frågan ”Har du någon dröm om vad din forskning ska leda till i framtiden?”. Ditt svar var: ”Min dröm är att vården skall bli mera personlig där patientens röst är naturligt stark och klar.” Tycker du att din dröm har slagit in nu, sju och ett halvt år senare?
– Jag ser att vi har kommit en god bit på väg och är nöjd med att ha kunnat bidra till detta.
TEXT: JEANETTE TENGGREN DURKAN
OM LARS-ERIC OLSSON
YRKE: Universitetslektor/sjuksköterska
SPECIALISTOMRÅDEN: Ortopedi, Höftfraktur, Vårdorganisation. Knuten till GPCC.
AKADEMISK GRAD: Docent
AVHANDLING: Disputerade 2006 med Patients with acute hip fractures motivation, effectiveness and costs in two different care systems.
UTMÄRKELSE: Blev tilldelad Vårdförbundets pris 2013 för sitt arbete med att utveckla vård och omvårdnad i den ortopediska kontexten. Titeln på arbetet var: Personcentrerad vårdkedja.
