TILL MINNE. Arvid Carlsson, farmakolog och professor emeritus på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, avled på fredagen 29 juni i en ålder av 95 år. Han fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 2000 för sin banbrytande forskning kring hjärnans signalsubstanser.
Agneta Holmäng, dekan, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet:
– Sahlgrenska akademin saknar både en mycket god vän och medarbetare, men också en enastående forskare. Arvid Carlsson är upphovsman till flera stora upptäckter som lett till dramatiska förbättringar av livskvaliteten för miljontals patienter med neurologiska och psykiatriska sjukdomar.
Eva Wiberg, rektor, Göteborgs universitet:
– Det är väldigt hedrande för oss på Göteborgs universitet att ha haft en så framgångsrik forskare och medarbetare som Arvid Carlsson. Han har gjort en fantastisk insats för vetenskapen och i sin gärning inspirerat studenter och forskarsamhället i både Sverige och världen.
Dopamin – en viktig finjusterare
Arvid Carlsson, i en podcast från Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, 2015:
”Vad du än väljer för funktion i hjärnan så har dopamin ett finger med i spelet, i allting. Dopamin finns med som en väldigt viktig finjusterare, och kanske allra viktigast i belöningssystemet.”
Genom att bygga upp kunskap kring hur ämnen som dopamin och serotonin fungerar, och hur de kan påverkas, var Arvid Carlsson och hans forskargrupp med och utvecklade läkemedel som ökar rörligheten för Parkinsonsjuka och hjälper schizofrena till ett bättre liv. Dessutom lade forskningen grunden för moderna läkemedel mot ångest och depression.
Arvid Carlsson var en av de Göteborgsforskare som också grundlade ett nära samarbete med läkemedelsföretaget Astra Hässle, senare AstraZeneca. Ett samarbete som lett fram till internationellt kända läkemedel som Seloken, Zelmid, Plendil och Losec. I stort sett all senare forskning kring läkemedelsbehandling av neurologiska och psykiatriska sjukdomar bygger på Arvid Carlssons upptäckter.
Revolutionerande behandling
Nobelpriset var belöningen för Arvid Carlssons upptäckt att dopamin är en signalsubstans i hjärnan och att dopamin har stor betydelse för kontroll av våra rörelser. Redan tidigt i sin karriär kunde Arvid Carlsson visa att substansen dopamin fungerar som budbärarmolekyl i hjärnan, och att en brist på detta ämne ger upphov till försämrad motorisk förmåga, till exempel vid Parkinsons sjukdom.
I kliniska studier visade sig ett medel som i hjärnan omvandlas till dopamin, DOPA, leda till en dramatiskt förbättrad motorik hos många svårt invalidiserade patienter. Även långt senare utgjorde detta medel den mest effektiva behandlingen av Parkinsons sjukdom.
Arvid Carlssons studier kring dopaminets funktion ledde under tidigt 1960-tal till ännu ett vetenskapligt genombrott. Han upptäckte att de läkemedel som lindrar symtomen vid schizofreni och andra psykossjukdomar utövar sina effekter genom att minska dopaminets inflytande i hjärnan.
Det var också Arvid Carlsson och hans medarbetare som först insåg att en selektiv förstärkning av signalämnet serotonin utgör ett effektivt och skonsamt sätt att behandla depressioner. Prozac, som revolutionerat behandlingen av depression och ångestsjukdomar, baseras på denna verkningsmekanism.
Minnet av en applåd
Iakttagelsen att man kan påverka symtomen vid Parkinsons sjukdom och psykos genom att modifiera dopaminaktiviteten har varit av avgörande betydelse för förståelsen av dessa sjukdomar. Men ännu viktigare är att man genom dessa studier för första gången fick klart för sig att det faktiskt är möjligt att påverka hjärnans funktion genom att modulera de signalämnen som sköter kommunikationen mellan nervcellerna med hjälp av farmaka.
Vid 92 års ålder intervjuades Arvid Carlsson i Sahlgrenska akademins podcast Akademiliv om sin forskargärning och långa karriär:
”Jag hade inte kunnat få så många priser om jag hade fått Nobelpriset tidigare, för då slutar de att ge en andra priser.”
”Utmärkelsen som man får från patienter, jämfört med alla andra utmärkelser jag fått, är mycket viktigare.”
Han berättade också om sitt starkaste minne från Nobelprisutdelningen:
”Det var ett bestämt ögonblick. Jag hade lyckats ta mig fram till kungen utan att snava, för att ta emot priset. Sedan ska man vända sig till de kungliga och de olika andra notabiliteterna och buga sig. Och sedan, allra sist, så vänder man sig till publiken och bugar sig, och då kom applåden. Applåden, det var momentet som jag kände väldigt starkt”
Mer om Arvid Carlsson:
Podcast med Arvid Carlsson 2015 (svenska)
Podcast med Arvid Carlsson 2016 (engelska)
Om Nobelpriset i Fysiologi eller Medicin år 2000
GU-Journalens sista intervju med Arvid Carlsson
Sveriges Radios extrasändning med anledning av Arvid Carlssons död
Nobelkollegan hyllar Arvid Carlsson en artikel i Dagens Medicin
TEXT: MARGARETA GUSTAFSSON KUBISTA
FOTO: JOHAN WINGBORG
Skriv en kommentar