Henry Ascher – engagerad i utsatthet

NY PROFESSOR. Erfarenheterna från Förintelsen är allmängiltiga och handlar inte bara om judar. Det fick Henry Ascher tidigt förklarat för sig av sina morföräldrar.
– Märkligt nog dröjde det ändå länge innan jag förstod att mitt engagemang för mänskliga rättigheter beror just på detta, att mina föräldrar kom hit som flyktingar och att deras släkt utplånats under kriget.

Vi har stämt möte på Angereds Närsjukhus där Henry Ascher, professor i folkhälsovetenskap, arbetar som överläkare i barnmedicin.
Han berättar att sjukhuset, som invigdes 2015, är unikt i världen.
– Det kom till för att utjämna den stora ojämlikhet i hälsa som finns i Göteborg, där befolkningen i nordost i väsentligt högre utsträckning än i andra delar av staden drabbas av bland annat hjärt-kärlsjukdom, KOL, lungcancer och fetma. Det ovanliga är att sjukhuset skapats i samarbete med patienter och medarbetare. När bygget planerades anordnades exempelvis invånarsamtal och flygblad delades ut på spårvagnshållplatserna för att få in synpunkter, vilket bland annat ledde till större mottagningsrum för att få plats med familjemedlemmar och tolk.

antalet tvååringar med celiaki hade tredubblats

Sjukhuset är också speciellt eftersom det har till uppgift att även arbeta hälsofrämjande. Ett exempel är projektet Ta med en vän där deltagandet i cervixcancerscreening ökat efter att kvinnor uppmanats ta med en väninna till undersökningen. Man har också utbildat lämpliga boende i området till hälsoinformatörer, en sorts länk mellan medborgaren och vården. All verksamhet bygger på tanken att det är patientens rätt till hälsa och personalens skyldighet att tillgodose denna rättighet som står i fokus.
Arbetet på sjukhuset kombinerar Henry Ascher med forskning om migration och hälsa, särskilt bland familjer och barn. Men hans doktorsavhandling från 1996 handlar om något helt annat.
– Det hade kommit studier från Storbritannien om kraftig minskning av celiaki, något som inte stämde med vår upplevelse i Sverige. Så jag fick i uppdrag att göra en epidemiologisk studie och fann att antalet tvååringar med celiaki istället hade tredubblats på tre–fyra år. I min avhandling försökte jag förstå orsakerna, bland annat genom koststudier och genetiska undersökningar. Det visade sig att barnmatsindustrin ökat gluteninnehållet i gröt och välling. Men om det lett till att fler barn insjuknat eller om de som var sjuka bara blev så illa däran att sjukdomen upptäcktes tidigare och kunde behandlas, var osäkert. Mycket talade för det senare och att det sannolikt är fördelaktigt att behandla tidigt för att förhindra komplikationer och följdsjukdomar.

en chockartad insikt att det finns papperslösa

En dag i veckan ägnar Henry Ascher åt Flyktingbarnteamet i Göteborg, en enhet vid Angereds Närsjukhus. Och flyktingbarn har han blivit något av en expert på. Sina kunskaper har han fått allteftersom han kastats in i situationer han från början inte alls varit insatt i. När han exempelvis 1998 blev kontaktad av Anita Dorazio, som startat en klinik för papperslösa flyktingar i Stockholm, förstod Henry Ascher först inte riktigt vad hon pratade om.
– För mig var det en chockartad insikt att det finns papperslösa i Sverige och än mer att det inte var självklart att de skulle ha rätt till vård utifrån sina medicinska behov. Men Anita övertygade mig och några vänner om att vi behövde en klinik också i Göteborg, så vi samlade ihop ett antal personer och startade den Rosengrenska stiftelsen. Vi hade tre mål: förmedla vård, öka kunskaperna om papperslösa både hos oss själva och hos vården i allmänheten, samt övertyga den vanliga vården om att ta över verksamheten så att vi kunde lägga ner. Det var inte så svårt att få barnklinikerna engagerade, men att även vuxna papperslösa skulle få rätt till vård dröjde det ganska lång tid att få igenom.

även den som inte har rätt att vistas i landet har mänskliga rättigheter

Först den 1 juli 2013 kom den lag som ger papperslösa rätt till vård som inte kan anstå.
– Det finns dock ingen tydlig definition av vad som egentligen menas med det. På Angereds Närsjukhus tolkar vi det som att även den som inte har rätt att vistas i landet ändå har mänskliga rättigheter, vilket bland annat innebär vård när man är sjuk.
2004 blev Henry Ascher lektor i barn- och ungdomshälsa vid Nordiska hälsovårdshögskolan.
Han lämnade då Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus efter 20 år och började arbeta på barnkliniken i Hammarkullen, som sedan blev en del av den barn- och ungdomsmedicinska mottagningen i Gamlestaden. Där och genom Svenska Barnläkarföreningens Arbetsgrupp för flyktingbarn kom han i kontakt med apatiska flyktingbarn. Det var en tid då ansökningarna om uppehållstillstånd hopade sig till den grad att regeringen vintern 2005–2006 genomdrev en tillfällig lag som gav fler asylsökande möjlighet att stanna.
Henry Aschers engagemang har dock också rört upp känslorna. När han 2010 och 2011 var läkare ombord på Ship to Gaza var inte minst flera judiska organisationer starkt kritiska.

en rejäl klassresa nedåt

– Man verkade uppfatta mig som någon sorts förrädare. Men det är inte trots min judiska bakgrund som jag engagerar mig för palestinierna, utan tvärtom, på grund av den.
Det var hans morföräldrar som förklarade att den lärdom vi alla måste dra av Förintelsen inte bara handlar om judar, utan om rasism och mänskliga rättigheter överhuvudtaget.
– Mina morföräldrar lämnade Berlin tillsammans med sin familj redan 1933, då min mor var tolv år gammal. Hur de redan då kunde ana vart Nazityskland var på väg är något jag aldrig riktigt fått klarhet i. Men för att hans döttrar skulle få gå kvar i skolan fick min morfar bland annat visa upp papper på hur han tjänstgjort under första världskriget, och kanske var det just risken att hans barn inte skulle få utbilda sig, tillsammans med en vana att resa, som gjorde att han i så god tid beslöt att lämna Tyskland. Livet i Sverige innebar dock en rejäl klassresa nedåt; i Berlin hade familjen tillhört överklassen, i Stockholm fick de bo sex personer i en trerummare i Lidingös enda hyreshus.

Henry Aschers far kom från betydligt blygsammare förhållanden. 1939 fick han, som 18-åring, stipendium att resa från Österrike till Sverige. Hans kusin hade ett år tidigare, nio år gammal, skickats till England med Kindertransport.
– Pappa pratade nästan aldrig om sin uppväxt. Först när han inte hade långt kvar berättade han om en pärm full med alla brev han sparat där han försökt förmå svenska myndigheter att ge inresetillstånd till familjen. Pappa och hans kusin var de enda på min fars sida som överlevde kriget.
Hur ska man förstå Förintelsen? Det är en fråga som inte lämnar Henry Ascher någon ro.
– Läkarkåren hörde till den grupp i Tyskland som hade flest medlemmar i nazistpartiet. Hur är det möjligt? Ett svar är själva judestjärnan som så tydligt avskilde en grupp i samhället från en annan. Ett annat svar ger Oskar Gröning, den siste lägervakt som hittades och dömdes, som förklarade sitt handlande med ”lydnadens bekvämlighet”: Man gör som alla andra, och tänker inte på hur det normala smygande förändras, och sakta blir till något man aldrig borde acceptera.

Vi behöver modiga politiker

Sverige kan knappast ensamt lösa dagens katastrofala flyktingsituation. Men kanske kan vi åtminstone ta bättre vara på den kunskap och erfarenhet som finns, menar Henry Ascher.
– När flyktingbarn kommer hit får de ett fantastiskt mottagande. Men när de blir 18 år är plötsligt allt stöd borta: de blir utkastade från boendet och förlorar sin gode man. Många blir hemlösa men håller sig ändå kvar kring sin skola, den enda trygga platsen i tillvaron. Genom att försätta dessa ungdomar i en omöjlig situation stöder samhället organiserad brottslighet, för hur ska de egentligen klara sig? Vi behöver modiga politiker som står upp för de humana värderingar som är en del av den svenska kulturen och som vi varit så stolta över, och som lyssnar på den forskning som finns. Och vi måste bli mer ödmjuka och inse att de beslut vi ibland fattar faktiskt kan leda helt fel.

Henry Aschers engagemang för barn har också lett till ett uppdrag som enbart är roligt.
– Jag sitter med i juryn till Alma-priset, världens största pris för barn- och ungdomslitteratur. I år hade vi 235 nominerade från 60 länder. Uppdraget innebär att jag måste läsa en väldig massa barn- och ungdomslitteratur, vilket tvingar mig att avsluta saker som jag annars hade kunnat jobba med hur länge som helst; jag känner mig väldigt hedrad av att få vara med.

TEXTEN PUBLICERADES FÖRST I GU JOURNALEN 2/2028.

TEXT: EVA LUNDGREN
FOTO: JOHAN WINGBORG