FORSKNING. Alzheimers sjukdom har en långdragen process – det kan ta 15 år eller mer från de första molekylära tecken som tyder på att något förändrats i hjärnan till dess att sjukdomen ger märkbara symtom. Silke Kern, som nyligen fått en högre klinisk ALF-läkartjänst, undersöker vad det är som händer i hjärnan från det att hjärnförändringarna går att mäta i ryggvätska till dess att patienten långt senare utvecklar demens.
Världens befolkning blir allt äldre, vilket innebär att demens kraftigt kommer att öka. År 2050 uppskattas antalet personer med demens mer än ha trefaldigats, från dagens 40 miljoner till 140 miljoner. Alzheimers sjukdom, som är den vanligaste formen av demens, innebär att proteinet beta-amyloid ansamlas i plack i hjärnan, och att synapser och nervceller förtvinar.
– Det är välkänt att Alzheimers sjukdom startar många år innan patienten påverkas av kognitiva symtom. Det vore bra om vi också visste mer exakt vad det är för mekanismer som gör att de tidiga alzheimer-processerna accelererar och blir fullt utvecklad alzheimerdemens, för då kanske det också är möjligt att hitta sätt att sakta ner den processen, säger Silke Kern.
Baseras på H70-studien
Nyligen fick Silke en högre klinisk ALF-läkartjänst för att kunna genomföra sitt projekt, som är en longitudinell studie om de tidigaste tecknen på alzheimer och dess utveckling under åren som följer. Projektet baseras på H70-studien, en befolkningsstudie där stora grupper av 70-åringar kallas till omfattande fysiska och psykiska undersökningar. Alla i studien undersöks med magnetkamera (MRI), och många av studiedeltagarna går också med på att det tas ett prov av deras ryggvätska:
– Det gör inte ont, bara den som sticker är erfaren.. Det känns ungefär lika mycket som att ge ett blodprov, säger Silke Kern.
Hon har själv samlat in samtliga ryggvätskeprover för den senaste kohorten 70-åringar, och börjar nästa år att samla in uppföljande prover för studiedeltagare som fyller 75.
I ryggvätskan mäts biomarkörer, som forskare inom klinisk neurokemi i Mölndal visat korresponderar mycket väl med utvecklingen av Alzheimers sjukdom. Biomarkörerna är Amyloid Beta 42, vars nivåer ska vara lägre än vanligt, samt T-tau och P-tau, vars nivåer ska vara förhöjda.
– Dessa biomarkörer är mycket pålitliga, och tydligt kopplade till Alzheimers sjukdom. Men något som är förbryllande är att det finns människor som har dessa tecken i ryggvätskan, men som aldrig får helt utvecklad alzheimer. De förblir alltså kliniskt friska, och vi vet inte varför det är så, säger Silke.
Projektet inkluderar också fler proteiner, som är lovande biomarkörer för degeneration av hjärnans synapser.
Kombinerar markörer i ryggvätska med hjärnavbildning
Det är fortfarande mycket som inte är känt när det gäller Alzheimers sjukdom. Forskare är till exempel inte helt överens om huruvida de plack som bildas i hjärnan av ansamlingen av beta-amyloid är orsaken till sjukdomen, eller om dessa plack är ytterligare ett tecken på den process som orsakar degenereringen av nervceller och synapser. Klart är att det är en komplex process som driver sjukdomsutvecklingen.
En aktuell hypotes är att ett försämrat blodflöde i hjärnan spelar en viktig roll för utvecklingen av Alzheimers sjukdom. Tidigare forskning har bland annat visat att mellan 20 och 40 procent av alla med så kallad mild kognitiv svikt, ett förstadie till demens, har mikroblödningar i hjärnan. I samarbete med forskare som är experter på hjärnavbildning ska Silke Kerns projekt därför koppla förändringar i den vita hjärnsubstansen och tecken på mikroblödningar till den process som förtvinar nervceller och synapser.
– Det finns i dagsläget ingen annan befolkningsstudie som undersökt det intrikata förhållandet mellan dessa två olika aspekterna av sjukdomsprocessen vid alzheimer, men här kombinerar vi markörer för degeneration av synapser och neuroner med den sjukdomsutveckling som är kopplad till hjärnans blodförsörjning, säger Silke.
Dubbelspecialiserad läkare
Silke Kern tog sin läkarexamen vid universitetet i Würzburg, som är ett välrenommerat, gammalt universitet i Bayern i södra Tyskland. Hon doktorerade parallellt med sina medicinstudier och disputerade strax efter examen, med en experimentell avhandling inom kardiologi, där hon undersökte kreatin i mushjärta.
–Det var tufft att läsa klart min utbildning samtidigt som jag arbetade på min avhandling. Det var många sena kvällar och mycket helgarbete. Men jag har alltid vetat att jag ville disputera och jag var mycket intresserad av forskning, minns Silke, som gjorde AT i Würzburg och sedan specialiserade sig inom neurologi.
Som specialisttjänstgörande läkare (ST-läkare) fick hon möjlighet att genomföra sin sidoutbildning i angränsande områden, det som läkarna kallar att de randar sig, utomlands. Eftersom hon gillade Sverige och hade hört talas om äldreforskningen inom psykiatri här, kontaktade hon Ingmar Skoog.
– Det var forskningsmässigt det bästa som kunde hänt mig! Både Ingmar, Kaj Blennow och Henrik Zetterberg är fantastiska mentorer. De tar med mig till kongresser, de introducerar mig för ledande forskare, de låter mig ta del av intressanta forskningsartiklar och forskningsprojekt. Alla tre har varit ett väldigt bra stöd för mig i min forskarkarriär, säger Silke, som också tackar sin verksamhetschef Johan Sandelin och professor Margda Waern för det stöd hon fått från dem.
När hon randat klart stannade hon kvar på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, där hon också valde att specialisera sig inom psykiatri, och är nu alltså dubbelspecialist. Och snart kan hon fira tio år som läkare och forskare vid Minneskliniken:
– Jag älskar att bo i Sverige, och jag älskar min arbetsplats, konstaterar hon.
TEXT OCH FOTO: ELIN LINDSTRÖM CLAESSEN
