UPPDRAG. När Anders Oldfors i mars fyllde 67 år avgick han som prefekt vid institutionen för biomedicin. Ett uppdrag han haft sedan 2000. Nu väntar livet som senior professor.
– Man börjar inte som prefekt för att förändra världen, säger Anders Oldfors och skrattar.
Han ville helt enkelt vara med och besluta på en institution där forskargrupperna fick frihet och studenterna trivdes, men utan att styra och ställa för mycket. Anders Oldfors menar att det är ganska enkla perspektiv men han är nöjd.
18 år i institutionsledningen
Det har hänt mycket under Anders 18-åriga prefekttid. När han började år 2000 var det på den lilla institutionen för laboratoriemedicin. 2001 skapades Sahlgrenska akademin och 2006 bildades de nuvarande sex storinstitutionerna. Anders var först proprefekt på institutionen för biomedicin och därefter prefekt.
– Sammanslagningarna till stora institutioner var otroligt bra. Tidigare handlade prefektjobbet mest om att administrera. Nu fick institutionerna styrfart och vi kunde satsa på något av det viktigaste vi har – bra rekryteringar.
Hela systemet bygger på de medarbetare som anställs, menar Anders Oldfors.
–Det ska vara duktiga forskare och lärare med mycket externa anslag och stor social kompetens som kan interagera med andra forskare, har duktiga medarbetare och utmärkta kontaktnät, säger Anders.
Väl medveten om att konsten att attrahera dessa människor bygger på att institutionen kan erbjuda en spännande och inspirerande forskningsmiljö med funktionella laboratorier och andra lokaler, med möjligheter till samarbeten inom och mellan institutioner samt en rad andra kvaliteter. Ett av problemen i dag är just bristen på lokaler.
– Vi kan inte rekrytera stora forskargrupper om vi inte har lokaler, konstaterar Anders, som är väl insatt i planerna på Sahlgrenska Life där visionen är translationella forskarmiljöer.
– Det får man ju se, säger han luttrat. Det fanns ritningar för liknande visioner redan på 1990-talet men annat kom före.
Blir gärna granne med Natfak
Ganska klart är ett kommande bygge på Medicinareberget, vägg i vägg med den biomedicinska institutionen, för den naturvetenskapliga fakulteten, som Anders Oldfors gärna blir granne med. Naturvetenskap var nämligen det som först fick honom att 1969 söka till läkarlinjen.
– På den tiden var det inte alls tanken på att hjälpa eller att jobba med sjuka människor som lockade. Däremot var jag otroligt intresserad av naturvetenskapliga ämnena och tänkte att läkarlinjen var den bästa möjligheten att få studera dessa.
Anders fick bra kontakt med en av sina lärare, Patrick Sourander, och började redan under grundutbildningen delta i olika forskarprojekt som amanuens på patologen.
– Jag blev kvar som forskarstuderande och disputerade där. Först därefter gjorde jag min AT-tjänstgöring och specialistutbildning inom patologi.
Anders började också arbeta extra med patienter på jourcentraler och upptäckte att han tyckte det var roligt och meningsfullt att träffa patienter.
– Det höll jag på med tills jag blev prefekt, då hann jag inte längre. Nu träffar jag patienter en gång i veckan i samband med att jag tar biopsier. Det är inte så mycket patientkontakt när man arbetar på laboratorium.
Identifierat ett tiotal nya sjukdomar
Anders Oldfors gjorde sin postdok på ett sjukhus i Paris. Där fick han upp ögonen för sitt forskningsfält – muskelsjukdomar. Anders och hans forskarlag har hittills lyckats identifiera ett tiotal nya muskelsjukdomar. Under den tid han arbetat som prefekt har man inte bara upptäckt att det är defekta gener som ligger bakom muskelsjukdomar och en rad andra sjukdomar.
–Det vi har gjort är att hitta var felet sitter.
Behandling i form av genterapi är ännu väldigt nytt men det finns behandlingar där man lyckas modifiera genuttrycket så att det sker en förbättring av de nedsatta funktionerna. Man provar även att sätta in friska gener med hjälp av virus, till exempel i form av injektioner i ryggmärgsvätskan.
–Vi är i början av denna utveckling och ännu är inte behandlingarna så bra men det blir bättre och bättre. Det är fantastiskt att vi nu kan behandla genetiska defekter och bota patienter.
Ett område som också kommit en bra bit med detta är institutionens största forskningsfält – cancerforskningen. När Anders började som läkarstuderande visste man inte vad orsaken till cancer var. Nu vet man att felen sitter i cellernas gener, precis som med muskelsjukdomarna.
–Tidigare baserades diagnostiken enbart på hur tumören såg ut i mikroskopet. Nu när vi kan kartlägga de genetiska förändringarna kan vi inrikta behandlingen efter tumörers unika fingeravtryck, som gör att en tumör beter sig på ett visst sätt. Det gör att cancerbehandlingen nu kan bli mer personligt utformad utifrån vad den enskilde patienten behöver.
Fler underkänns på tentorna
Institutionen för biomedicin har i likhet med de övriga institutionerna fått en ökande tillströmning av studenter på senare år. Ett stort problem är enligt Anders Oldfors att många inte klarar av studierna. Tidigare blev 10-20 procent av studenterna underkända på tentamina men nu är andelen uppe i över 40 procent.
–Vad beror det på och vad kan vi göra åt det? Det är en av institutionens stora frågor att lösa – jämte lokalbristen, menar Anders.
Att han slutat som prefekt innebär inte att han slutat arbeta. Från att ha arbetat 60-timmarsveckor i princip hela sitt arbetsliv tänker han nu fortsätta jobba i ungefär samma utsträckning.
–Arbetet är mer som en livsstil, jag jobbar i princip jämt.
Trots detta bär han en klädsam solbränna, som han knappast har fått på jobbet.
–Det stämmer, jag åkte skidor i italienska Cervinia nyligen, säger han och ler. Och så hinner jag med ett tennispass i veckan.
Glädje och förnöjsamhet
Att bära det yttersta ansvaret för 250 anställda och en omsättning på 400 miljoner är ett uppdrag han kunde tänka sig att fortsätta med.
–Men det går inte enligt pensionsreglerna och det är kanske bra. Jag kommer dock att fortsätta med min forskargrupp samt undervisa och arbeta med diagnostisering på Sahlgrenska sjukhuset, säger Anders, vars efterträdare på prefektposten Sven Enerbäck tillträder den 1 juni.
Diagnostisering är Anders specialitet och tillsammans med medarbetarna på patologen undersöker de vävnads- och cytologiprover.
–Det rör sig om ett mycket stort antal undersökningar per år. Mycket av det materialet är sedan tillgängligt för forskning.
Anders Oldfors ser tillbaka på sin prefekttid med ett stort mått av glädje och förnöjsamhet, även om allt inte har varit guld och gröna skogar. Institutionen har knutit till sig flera internationellt erkänt duktiga forskare och de externa anslagen har i princip fördubblats under hans tid.
–Mitt mål var inte att vi skulle bli världsledande, men vi har kommit ut väl.
Och nog kan man utan överdrift säga att den forskning som bedrivs på institutionen för biomedicin gjort världen lite bättre.
TEXT OCH FOTO: ANNA REHNBERG / FRILANSJOURNALIST
