BIDRAG. Thaher Pelaseyed, som nyligen kommit hem till Göteborg igen efter en längre tid som postdok vid Cornell University, etablerar nu en egen forskargrupp, med fokus på en ny typ av receptorer på tarmcellens yta. Genom ett stort bidrag från Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning har han har just säkrat sin finansiering de närmsta fyra åren.
SSMF:s Stora Anslag ger yngre, lovande forskare möjlighet att etablera sig som självständiga forskare, och ger finansiering under fyra år. Bidraget ger Thaher Pelaseyed totalt 6,8 miljoner kronor.
– Min grupp fokuserar på en grupp proteiner som sitter på tarmens yta. De är glykoproteiner som kallas transmembranösa muciner, vars funktion är mindre känd, säger Thaher, som har flera spännande idéer om hur forskningen ska drivas vidare.
Känner av mekaniska krafter
De transmembranösa mucinerna sticker upp som flaskborstar från små utskott på tarmcellens yta som kallas mikrovilli. Transmembranösa muciner är förhållandevis långa: en mikrometer, eller en tusendels millimeter. Under sin tid som doktorand i Gunnar C Hanssons grupp visade Thaher att dessa borstliknande muciner kan känna av mekaniska krafter, och att tarmcellerna reagerar med att gömma undan transmembranösa muciner när tarmen utsöndrar slem och vatten, som den gör vid en tarminfektion. Varför tarmcellerna reagerar så återstår att undersöka. Senare studier har visat att transmembranösa muciner fosforyleras i cellen vilket tyder på att de deltar i cellsignalering.
– Vår hypotes är att de transmembrana mucinerna är en ny typ av receptorer som tarmcellen använder för att ”smaka av” tarmfloran. När bakterier penetrerar det skyddande slemlagret i tarmen är dessa långa transmembranösa muciner det första bakterierna stöter på, säger Thaher och fortsätter:
– Jag har visat att det finns bakterier och parasiter som kan binda till transmembranösa muciner, och till och med klyva dem. Vi tror att bakterierna då triggar en signalering i cellen. Frågan är då vilka bakterier som kan binda till receptorerna och vad signaleringen leder till, frågar sig Thaher.
Eftersom mucinerna inte är fullständigt sekvenserade i mus är det ännu inte möjligt att studera mucinernas egenskaper och funktion i djurmodeller. I sina experiment använder Thaher en cellinje som beter sig som de epitelceller som bekläder tarmcellen. Som ett substitut för de djurmodeller som saknas kommer labbet också att använda primärceller från mus, som omprogrammeras och används för att återskapa tarmen i laboratoriet.
Inspirerandes i Ithaca
Efter disputationen 2012 flyttade han med sin familj till USA, där han under två och ett halvt år var postdoktor i Anthony P Bretschers laboratorium vid Cornell University i Ithaca, NY. Gruppens medlemmar kommer från hela världen, och är experter på epitelceller. Gruppledaren Tony Bretscher upptäckte redan under 1980-talet ett av de proteiner som styr hur mikrovilli på epitelceller tar form, och hans lab har sedan dess steg för steg kartlagt de bakomliggande mekanismerna.
– Det var inspirerande att vara postdok vid Cornell. Ithaca är en trevlig liten universitetsstad, där universitetet ligger oerhört vackert på en liten kulle med utsikt över den stora sjön. Det är en väldigt levande forskningsmiljö med många seminarier och spontana möten. Forskning diskuteras ständigt där.
Både han och hans familj trivdes bra i Ithaca, och han saknar tiden vid Cornell, berättar han.
– Det är unikt och väldigt lyxigt att vara internationell postdok. Som doktorand är man extremt pressad att klara av att leverera sin avhandling, och nu när jag etablerar ett eget lab intar jag en annan roll och hinner inte jobba i labbet på samma sätt. Jag tycker egentligen det är roligast att utföra experiment, och blir rastlös av att sitta länge framför datorn.
Stödd av Wenner-Gren stiftelserna
Sedan ett drygt år tillbaka är Thaher tillbaka i Göteborg. Wenner-Gren stiftelserna, som finansierade hans tid som postdok i USA, har fortsatt att stödja hans forskning. Genom flera andra mindre bidrag har han börjat etablera en självständig forskargrupp på Medicinareberget, och har nu alltså säkrat sin egen finansiering de närmsta fyra åren. Idag består hans grupp av en postdoktor och en student, och under året kommer den att utökas med ytterligare en postdoktor och en doktorand.
TEXT OCH FOTO: ELIN LINDSTRÖM CLAESSEN
