NY PROFESSOR. Lundaforskaren David Bryder, som gjort banbrytande upptäckter om blodstamceller, har numera kontor i Sahlgrenska Cancer Center på Medicinareberget. Den translationella miljön, och de goda möjligheterna till samarbete med kliniska forskare, var det som framförallt lockade honom hit.
– Jag har trivts bra i Lund. Jag startade forskargruppen där för över tio år sedan. Men jag tror på att man ska göra nya saker, och tycker det är roligt att hitta nya samarbetspartners, säger David när jag träffar honom i hans kontor på Cancercentrum.
Det är fredag när vi träffas, och det är ingen slump. Hans familj har redan flyttat till Göteborg, och sonen har funnit sig tillrätta på sitt nya gymnasium, men under veckorna jobbar David fortfarande till stor del i Lund, där han leder en framgångsrik grupp med stora anslag. I Lund har David också sina musstammar, av vilka han utvecklat flera själv, som också ska få en ny hemvist i Göteborg så småningom.
Hur blodet bildas
David Bryder disputerade i Lund 2003, och gjorde sin postdoc på Stanford i Kalifornien. I Lund drivs hans forskning av flera stora forskningsbidrag, bland annat från ERC, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Vetenskapsrådet och Cancerfonden.
Han intresserar sig framför allt för hur det går till när stamceller i blodet mognar ut till olika typer av blodceller, och hur det går till när enskilda stamceller bibehålls. Blodstamcellerna ger upphov till miljarder nya blodkroppar varje dag – de röda blodkropparna som transporterar syre, blodplättarna som gör att blodet koagulerar och våra immunceller som skyddar oss mot infektioner.
De olika celltyperna i blodet utvecklas i hierarkier, där alla celltyper måste gå igenom flera utvecklingssteg innan de är färdiga. I sin forskning kartlägger David olika faktorer som styr hur detta går till. Det är grundforskning, men den ligger ändå nära viktiga kliniska frågeställningar, framför allt om leukemi och andra blodsjukdomar.
– Leukemi uppstår normalt inte i mogna celler, utan i omogna celler som tappat förmågan att fortsätta sin utmognad, men som behållit förmågan att dela sig, säger David Bryder.
Inga lymfocyter
Bland immuncellerna finns det sådana som har en mycket kort livslängd som motverkar infektioner, och en annan grupp celler – lymfocyter – som är mer långlivade och som specialiserar sig mot särskilda bakterier och virus. Så sent som i förra veckan hade hans grupp en ny publikation i Cell Reports, där de identifierade att genen HLF, som normalt bara uttrycks i blodceller som inte mognat ut, måste stängas ner för att lymfocyter ska kunna bildas. Om genen inte stängs av får vi alltså bara det mer kortsiktiga immunförsvaret.
– Patienter med leukemi där HLF-genen är inblandad har en mycket dålig prognos, men det har varit svårt att generera pålitliga modeller för att studera uppkomst, progression och eventuell behandling av dessa leukemier mer ingående, säger David Bryder.
Gamla och unga celler
Ett annat spår för David Bryder handlar om hur blodstamcellerna förändras vid åldrande. Han berättar om en spektakulär studie där en doktorand i hans grupp, Martin Wahlestedt, undersökte stabiliteten hos gamla blodstamceller. Martin tog blodstamceller från en gammal mus, märkte dem var för sig med en unik molekylär streckkod, och transplanterade dem sedan till unga djur vars egna blodsystem slagits ut. De gamla cellerna tilläts sedan bygga upp ett nytt blodsystem, där bidraget från varje enskild cell kunde utvärderas med hjälp av streckkoden. Därefter valdes sådana celler ut som bar streckkoder som associerade med funktionellt åldrande. Dessa omprogrammerades till embryonala stamceller och användes i sin tur för att klona fram nya möss.
– Det visade sig att alla kloner vi karakteriserade uppförde sig helt som unga. Eftersom det går att få tillbaka funktion som en cell tidigare förlorat säger studien säger något om mekanismen. Om åldrandet hade varit drivet av skador på DNA hade man fått med sig dessa även i de omprogrammerade cellerna, säger David Bryder.
Söker samarbeten
Även om han själv inte läkare har han alltid samarbetat med kliniska forskare, och det är något han hoppas utveckla när han nu tar sin forskning till Göteborg:
– Vi jobbar till exempel med modeller för akut leukemi, och ser gärna samarbeten med personer som träffar den typen av patienter. Det handlar både om att få tillgång till relevant patientmaterial, men också om diskussion och input kring vad som är kliniskt relevanta frågeställningar, säger David, och fortsätter:
– Sådana samarbeten handlar ju också om vad vi kan bidra med. En utmaning är att kunna hänga med dagens snabba utveckling av experimentella tekniker och modeller och här har vi naturligtvis en fördel, eftersom vi inte delar vår tid mellan forskning och vården.
Han menar att det också kan handla om ett alternativt eller kompletterande förhållningssätt till forskning:
– Kanske är det så att vi med bakgrund ifrån grundforskning har mer erfarenhet ifrån att etablera kausalitet, snarare än det retrospektiva förhållningssätt som man oftast måste ta när man ska behandla patienter.
TEXT OCH FOTO: ELIN LINDSTRÖM CLAESSEN
