UNGA FORSKARE. Han är en ung toppforskare som rekryterats till Sverige och Göteborgs universitet genom programmet Wallenberg Academy Fellows, och som tilldelats flera forskningsutmärkelser inom sitt område. Men särskilt kaxig är han inte.
– Jag är lyckligt lottad, säger strukturbiologen Björn Burmann, som leder en av forskargrupperna inom Wallenberg Centre for Molecular and Translational Medicine.
Han forskar kring proteiners uppbyggnad och funktion, ända ner till atomnivå. Genom att förstå hur processerna fungerar ner på detaljnivå, går det också att dra slutsatser kring vad som hänt när det inte fungerar. Som till exempel vid sjukdomar som Alzheimers, Parkinsons och olika former av cancer.
– Det är oerhört viktigt att förstå hur detta fungerar, för att kunna hitta de bakomliggande orsakerna till varför det ibland går fel. Något som längre fram kanske kan leda till att man hittar sätt att förebygga de här sjukdomarna, säger Björn Burmann.
Knut och Alice Wallenbergs stiftelse har de senaste åren gett framgångsrika unga forskare resurser för att kunna koncentrera sig på sin forskning via programmet Wallenberg Academy Fellows. En del av forskarna har varit verksamma i Sverige, medan andra aktivt rekryterats hit från utlandet. Björn Burmann tillhör den senare gruppen. Han var verksam vid universitetet i Basel, Schweiz, när han i december 2016 fick det prestigefyllda forskningsbidraget, och som en av två internationella forskare flyttade sin verksamhet till Göteborgs universitet.
– Man kan inte nog betona betydelsen av dessa tillskott som nu får goda möjligheter att vidareutveckla redan framgångsrik forskning i bra forskningsmiljöer hos oss, sa Staffan Edén, vicerektor för forskning vid Göteborgs universitet, i samband med utnämningen.
För att kunna studera proteinstrukturer använder Björn Burmann sig av NMR-teknik, en analysmetod som kräver avancerad utrustning. Det var också så han kom i kontakt med Göteborgs universitet för första gången. Antalet anläggningar för NMR-spektroskopi i Europa är nämligen begränsat, och kötiden är ofta lång. Därför kontaktade han Svenskt NMR-centrum i Göteborg, en nationell forskningsinfrastruktur som är en del av Göteborgs universitet. Hit kom han sedan och gjorde sina försök, och det var forskarna här som uppmuntrade honom att söka till forskningsprogrammet. Sedan 1 mars är han verksam vid Göteborgs universitet.
– Det känns bra att vara här i Göteborg, och vi trivs hela familjen, säger han.
En del av hans forskning rör cellens reparationsmekanismer och så kallad transkriptionskopplad reparation. För att kroppen ska bilda tillräckligt med D-vitamin behöver vi människor vistas i solen. Men samtidigt orsakar solens strålar skadliga kemiska förändringar i vårt DNA. Som ett skydd mot detta har celler utvecklat ett maskineri som kan laga DNA. De tre forskare som gjorde de första upptäckterna inom DNA-reparation fick Nobelpriset i kemi 2015, och Björn Burmann vill nu gå djupare och undersöka hur proteinerna fungerar och hur de kommunicerar med varandra. Tidigare har man visat att ett protein som kallas MfD haft en betydande roll i DNA-reparationen, men Björn Burmann ska nu undersöka två andra proteiners funktion.
– De senaste åren har man gjort upptäckter som tyder på att det finns andra system som spelar större roll än de man tidigare känt till.
Det finns flera olika metoder att studera proteinstrukturer, där NMR-spektroskopi är en. Fördelen med metoden, anser Björn Burmann, är att man kan titta på många olika saker i samma prov. Även om strukturen hos ett protein inte ändras när proteinet har en mutation, går det med NMR-teknik att se att signalen har ändrats så att proteinet inte fungerar korrekt längre.
– En av styrkorna med att använda sig av NMR-teknik är att vi kan ställa oss frågan: hur påverkar mutationen proteinet även om det inte ändrar strukturen?
Björn Burmann har alltid haft ett stort intresse för naturvetenskap och hur saker och ting fungerar, men det var inte förrän i sena tonåren som han tänkte att det kanske vore coolt att bli forskare. Att det sedan blev just biokemi och sedermera strukturbiologi, var mest en slump.
– Det är inte så att jag har velat bli forskare sedan jag var fem, utan det var snarare en process, säger han med ett leende.
Idag har han börjat bygga upp sin egen forskargrupp, och har än så länge två doktorander på plats. Han har många internationella kontakter med forskare inom angränsande områden som kompletterar hans egen forskning, och han hoppas kunna samarbeta mer med forskarna här i Göteborg framöver. Drömmen är att hans forskningsresultat ska ge nya insikter.
– Min förhoppning är inte att man ska kunna bota världens alla sjukdomar med hjälp av min forskning, även om det ju vore fantastiskt, men att det ska ge nya ledtrådar till hur degenerativa sjukdomar och olika former av cancer uppstår.
TEXT: CAMILLA PERSSON
FOTO: MALIN ARNESSON
