KRÖNIKA. Nyligen avslutades Second Swedish Diabetes Summit 2017 (SSDS 2017) här i Göteborg. Charlotta Olofsson, som arbetat intensivt i ett halvår med planeringen inför det stora diabetesmötet, beskriver känslan när mötet äntligen startade som att återuppleva dagen hon disputerade. Hon låter oss ta del av sin resa, från planering fram till det lyckade möte som konferensen blev.
Vi började planera tidigt i mars. Göteborgs universitet skulle vara värd för detta nationella diabetesmöte, organiserat tillsammans med de två strategiska forskningsområdena Exodiab (Excellence of Diabetes Research in Sweden) och SRP Diabetes (Strategic Research Programme in Diabetes). Jag, som aldrig tidigare arrangerat ett vetenskapligt symposium eller möte ens av mindre storlek var plötsligt ansvarig för att organisera denna nationella konferens med målsättningen att inkludera samtliga svenska universitet, läkemedelsindustrin samt hälso- och sjukvården. Det kändes stort, spännande och aningens nervöst. I vilken ände börjar man?
överträffade allas våra förväntningar
Syftet med SSDS 2017 var att sammanföra prekliniska och kliniska forskare i akademi och industri och därmed förena vår nationella spetskompetens inom diabetesforskning. Vi ville visa att svensk diabetesforskning håller världsklass! Att samla de stora namnen inom svensk diabetesforskning på en nationell konferens är självklart lite av en utmaning. Den vetenskapliga programkommitté som formades under våren, med representanter från inte mindre än åtta svenska universitet samt AstraZeneca lyckades dock sammanställa ett grandiost konferensprogram. I kommittén enades vi om att initialt bjuda in elva personer – både nationellt erkända forskare och ett par internationella mycket framstående professorer inom fältet. Vi beslutade att samtliga tilltänkta talare skulle bjudas in parallellt – det var naturligtvis osannolikt att alla skulle ha möjlighet att komma, resonerade vi. Till vår häpnad, men också stora förtjusning, accepterade dock samtliga tillfrågade inbjudan! Efter att programmet fyllts på med ytterligare talare framtagna av kommittén samt en del pusslande med sessioner och tider, satt jag så i mitten av juni och betraktade med stolthet ett preliminärt konferensprogram som jag tror överträffade allas våra förväntningar!
Efter en hektisk höst – under vilken programmet finslipades, tilltänkta sponsorer kontaktades, allting i många omgångar stämdes av med Konferenscentrum Wallenberg och mötesböcker, flaggor och rollup sammanställdes och trycktes upp – var det så slutligen dags för SSDS 2017 att gå av stapeln, den 21-22 november. Jag vaknade denna dag med en förnimmelse jag närmast kan likna med den jag kände på morgonen av min disputationsdag – stor förväntan och spänning blandat med en portion nervositet och viss förundran över att dagen till slut faktiskt hade infunnit sig. Ett lätt snötäckt Göteborg bidrog till en något illusorisk känsla – när intog snön och kylan senast dessa sydvästra delar av vårt land i november?! Medan jag halkade iväg mot Medicinareberget hoppades jag att konferensdeltagarna, totalt drygt 220 anmälda från hela landet, skulle ta sig till konferenscentret utan problem. Väl på plats ställde vi ut våra fina flaggor som gjorde sig fantastiskt bra mot den snöiga omgivningen (förutom att vinden blåste dem åt fel håll så att texten blev spegelvänd för de som anlände, men inget att göra åt vädrets makter).
en mängd eleganta och intressanta presentationer
Konferensdeltagarna började ramla in. Jag fick ett lätt adrenalinpåslag när Roy Taylor från Newcastle University, vår första talare, meddelade mig mindre än en halvtimme innan sessionen skulle börja att han inte hade mötts av någon taxi för att ta honom till konferensen. Två minuter innan mötets öppnande var han ännu inte på plats och vi började så smått arrangera om i mötesprogrammet, då han, till min stora 
lättnad, anlände och vi kunde starta upp enligt plan. Dagen fylldes av en mängd eleganta och intressanta presentationer av mycket hög kvalitet och avslutades med en postersession parallellt med en god buffé, ett forum där framför allt de mer juniora konferensdeltagarna fick möjlighet att presentera och få återkoppling på sin forskning. De sammanlagt mer än 40 postrarna fyllde ut konferenscentrets entré precis lagom och jag noterade en synnerligen stor aktivitet och diskussion kring presenterade vetenskapliga rön; kan hända bidrog möjligheten att ta ett par glas vin till den uppsluppna atmosfären och de livliga samtalen.
Mötets andra dag bjöd på ett rejält snöoväder och jag pulsade i en mörk gryning iväg mot bussen med snön piskade i ansiktet. Väl på konferenscentret möttes jag av levande ljus i entrén vilket gav ett varmt och välkomnande intryck. Även denna morgon fick jag upp pulsen när meddelanden började droppa in om havererade bussar och trafikköer som ledde till förseningar. Onsdagens första talare, Stephen O’Rahilly från University of Cambridge, anlände dock i god tid och efter att jag fått tag på en extra mikrofonspringare, för att ersätta den som satt fast på bussen, kunde vi dra igång med endast några minuters försening. Även denna dags talare levererade fantastiska presentationer som genererade stort intresse och en mångfald frågor. Vid mötets avslutande sent på eftermiddagen tror jag att flertalet deltagare var mycket nöjda och aningens trötta, liksom jag själv.
Plötsligt var det över
När jag morgonen efter cyklade mot berget i ett sedvanligt gråblött Göteborg kändes mötet redan konstigt långt borta. Visst var det lite märkligt att vintern kom till västkusten just dessa två mötesdagar för att sedan åter dra bort, som för att vi skulle få visa upp en vacker och vit stad? Nu, med Amy Winehouse och ”Back to black” spelande i öronen, kändes tillvaron inte direkt svart men grå och lite tom, så där som efter disputationen. Plötsligt var det över, det jag och så många andra arbetat så intensivt med och förberett i flera månaders tid. Jag konstaterade nöjt att det allt som allt varit ett mycket lyckat möte där innovativ, banbrytande vetenskap dryftats och att jag beskådat hur flera nya kontakter knutits. Jag tycker att SSDS 2017 åskådliggjort att svensk diabetesforskning verkligen är av världsklass! Förra årets Diabetes Summit hölls vid Lunds universitet och i år var vi alltså värdar här i Göteborg. Jag hoppas att dessa nationella möten blir ett bestående inslag i svensk diabetesforskning, att vi nu har skapat ett varaktigt forum för att utveckla forskning, behandling och vård inom diabetesområdet.
Jag är mycket glad över att jag fick möjligheten att organisera detta möte – det har varit en arbetskrävande uppgift att axla men vägen fram till mötesdagarna i november har varit lärorik, spännande och rolig. Nu ser jag dock fram emot att lämna över stafettpinnen och att nästa år deltaga i Third Swedish Diabetes Summit, någonstans i Sverige!
Charlotta Olofsson
Krönikören Charlotta Olofsson är docent vid enheten för metabol fysiologi, avdelningen för fysiologi, institutionen för neurovetenskap och fysiologi.
