KRÖNIKA. Henrik Sjövall, som är fakultetens likabehandlingsombud, är upprörd över vad som kommit fram i ljuset genom metoo-rörelsens berättelser. Hur kan han inte ha sett detta tidigare? Bär han själv, som man, en del av den kollektiva skulden?
Meetoo-rörelsen går fram som en orkan genom samhället, huvuden börjar rulla, det är inte omöjligt att det snart kommer att finnas 18 lediga stolar i Stockholm.
Var har denna rörelse fått sin våldsamma kraft?
I berättelserna! I de konkreta berättelserna som osar av sanning, berättelser som är så osannolika att de helt enkelt måste vara sanna, ingen skulle komma på tanken att ljuga ihop det där! Berättelser som tar tag i en, berättelser som gör att man som medlem av manssläktet skäms, berättelser som går över alla rimliga gränser. Första berättelsen kan man intala sig ”säkert är överdriven”, andra likaså. Men det fyller på sig, likt en envist droppande kran. Allt detta går helt enkelt inte att ljuga ihop!
Och då kommer reaktionen: varför i helvete har jag som man inte sett detta!?
Visst har jag deltagit i omklädningsrumsflamsande, dåliga underlivsskämt, jag har till och med tyckt att grabbar med ”tjejtycke” som behandlat kvinnor som levande madrasser vara litet häftiga. Men det där har på något sätt tonats ned under livsresan och numera är det mycket sällan den där typen av ”skämt” dyker upp, ens i omklädningsrummen.
För några år sedan passerade det så kallade ”feministiska drevet” genom läkarutbildningen. De deklarerade redan när de startade termin 1 att de skulle ”leva rövare”, och det gjorde de också. På varje kurs tog de på sig sina feministiska glasögon och skrev ned alla brister de hittade och anmälde till prefekt, helt enligt handläggningsordningen. De nådde så småningom internmedicinkursen, och jag fick av min dåtida prefekt deras kommentarer i handen med uppmaningen : ”ta en titt på det där och se om det är något vi måste göra!”
Det började som en bris
Så det gjorde jag. Ett tiotal sidor, stort och smått. Använde en sorts kvalitativ forskningsmetodik för att få struktur, tyckte mig hitta tre huvudteman: helt oacceptabla yttranden från enskilda lärare (”så trevligt, en hel grupp med söta flickor den här gången!”), olämpliga fallbeskrivningar (männen är kontorschefer eller rörmokare, kvinnor är hemmafruar eller sitter i kassan) och som tredje tema föråldrade läromedel som inte väger in könsaspekter. Åtgärdspaketet blev allvarssamtal med några lärare och en översyn av fallbeskrivningarna. Att skriva om amerikanska läroböcker var förstås inte realistiskt. Jag tyckte jag gjort det som kunde göras och satte in papperen i en pärm där de fortfarande finns kvar (jag slängde dem inte, har länge gått och funderat på att skriva något om det där, nu när jag blivit likabehandlingsombud).
Tiden gick, och sedan small det; det började som en bris men har nu förvandlats till full orkan!
Någon som minns kung Augias stallar? Den grekiske hjälten Herkules skulle fullgöra ett antal stordåd, rätt besvärliga uppdrag. Fånga in Kerberos, hunden som vaktade porten till underjorden, ta hand om den månghövdade hydran, hålla jordklotet åt Atlas. Det där fixade han galant, men kung Augias stallar tyckte han var ett jobbigt projekt. Kung Augias hade nämligen jättelika stallar som han aldrig städat, fulla med gödsel och träck, mörka kättar, lort överallt. Och detta förväntades Herkules fixa, på några dagar.
Vad gjorde han? Han hämtade en spade och började gräva. Hade karl´n blivit galen? Nej, han var smart, han grävde en ny fåra för en närliggande flod och ledde in den i stallarna. Efter några dagar var det helt rent.
Frågan är nu hur vi ska få rent
Tror man ska se meetoo-rörelsens rapporter som en variant på kung Augias stallar, frågan är nu hur vi ska få rent. Att skälla ut kung Augias eller hans stallknektar löser knappast några problem, däremot får de förstås inte göra om det! Finns det någon flod att leda in, utan att förstöra inredningen?
I helgen deltog jag i en workshop på Kungälvs sjukhus om Narrativ Medicin. Narrativ medicin handlar om att släppa fram patientens egna berättelser när man tar upp en sjukhistoria. Inga konstigheter, egentligen, skapande av berättelser är ju vår hjärnas huvudstrategi för långtidslagring av information. Svenska Förening för Narrativ Medicin hade bjudit in John Lauder, en världsauktoritet på narrativa tekniker. Vi fick handledning bland annat i form av ett samtal på podiet med en frivillig mötesdeltagare som fick ta upp en aktuell konfliktsituation. Och vad kom upp, om inte just fenomenet förminskning? Sedan smågruppssamtal – återigen två fall av förminskning, med inslag av både kön och etnicitet! Tre fall av tre möjliga. Det skavde, rejält. Och ingen av de inblandade verkade vilja driva detta vidare, kanske av rädsla för repressalier, kanske för att inte bli stämplade som ”bråkstakar”. Ingen av dem verkade känna till arbetsmiljölagstiftningen som gör den här typen av händelser direkt olagliga. Det ”åligger arbetsgivaren att tillse…” , annars är det ett brott mot arbetsmiljölagen! Och det är arbetsgivaren som har bevisbördan, upplevd diskriminering är diskriminering, basta!
Detta finns här och nu, mittibland oss
Alltnog, vad göra? Meetoo-signalen har en styrka och en uthållighet som gör att ifrågasättande inte känns rimligt. Detta finns här och nu, mittibland oss, och vi deltar alla i detta spel, medvetet eller omedvetet. Att fenomenet är av ännu större magnitud i andra länder och kulturer har inte med saken att göra.
Vi måste försöka göra en djuputredning av detta, försöka hitta mekanismerna, både åtgärdbara och (om de nu finns) icke åtgärdbara. Berättelserna har vi, inte säker på om vi behöver efterlysa fler, de kommer hela tiden in från olika håll. Funderat över möjligheten av en ”akademihearing” typ amerikanska senatsförhör, men tror det finns hög risk för ”drev” mot enskilda personer som saknar förutsättningar att försvara sig. Man skulle också kunna ”projektifiera” detta, dela upp problemet i delproblem, tillsätta arbetsgrupper som får i uppdrag att ta fram en åtgärdsplan, genomföra den och säkerställa att den blir genomförd, den metod som flygbolagen använder.
Utbildning då, kan man inte utbilda bort detta? Vi har en hel del anti-diskrimineringsutbildning vid Sahlgrenska akademin, men detta är inte obligatoriskt och examineras inte och berör därför bara en bråkdel av studenterna. Även detta måste nog omprövas. I vårdyrken får vi mandatet att gå människor mycket nära och vi har därför ett tungt ansvar att vara föredömen vad gäller diskriminering. Bär vi upp det ansvaret?
Och så är det tyvärr så att vi inom våra egna led har enstaka individer som har en oacceptabel attityd till kön och etnicitet, vi måste nog ta till hårdhandskarna mot dessa personer: skärp dig eller vi startar en varselprocess!
Skärp dig eller vi startar en varselprocess!
Nu har jag tömt mig. Som medlem av manssläktet känner man något slags kollektiv skuld över meetoo-rörelsens berättelser, något som påminner om arvssynden. Varför har jag inte sett detta? Har jag varit en passiv iakttagare som bär en skuld för att detta har fått pågå?
Jag vet inte. Vet ni?
Henrik Sjövall
Tiden är inne…..Som likabehandlingsombud, utbildningsansvarig och professor har du såväl rätten som ansvaret att ”göra rent” i arbets- och undervisningsmiljön. I organisationer med höga etiska värderingar, såsom universitetet och sjukvård blir gapet som störst mellan ideal och verklighet. Det skapar förutsättningar för icke erkända och omedvetna värderingar, som visar sig i vardagliga attityder och beteenden. Ibland kallar vi dem för ”våra skuggor”, i undervisningssammanhang för hidden curiculum. I en 15 år gammal rapport från GU framkommer att läkarstudenter var den grupp av högskolestuderande som oftare än andra kände sig trakasserade. Ta vara på kraften från de vittnesberättelser du fått från Medicinsk Feministisk Front. Ta vara på de erfarenheter som gjorts vad gäller likabehandlingsarbete inom Sahlgrenska akademin på de arbetsplatser och kurser som har gått före. Följ också det viktiga arbetet som görs på Chalmers. Bjud in engagerade studenter, doktorander, forskare, lärare och HR-personal. Tiden är nu inne för hjältedåd. Marken är beredd. Är du?
Ja.