KRÖNIKA. Sahlgrenska akademin har ett nytt webbprogram, som kan ge läkarstudenter simulerade patientfall att öva på. Programmet fungerar, men saknar innehåll. Henrik Sjövall berättar om hur applikationen PatSim kom till – och efterlyser eldsjälar som vill hjälpa till med patientfallen.
En för många okänd sevärdhet i Göteborg är kajen vid Gullbergsvass, som börjar vid Götaälvbron och sträcker sig bort till Tingstadstunneln. Där ligger ett stort antal båtar i varierande grad av sjöduglighet, och ju längre bort man går från Götaälvbron, desto betänkligare skick. Många livsprojekt som ärligt talat inte ter sig speciellt realistiska, de flesta av de där skorvarna kommer nog aldrig att lämna kaj.
För många år sedan fick jag en förfrågan från ett läkemedelsföretag om att ordna en heldagsutbildning om funktionella magbesvär, för erfarna distriktsläkare. De var villiga att lägga en hel del resurser på detta, så jag sa ja. Fick som samarbetspartner ett mediaföretag i Malmö, Celemi, som tog ansvar för grafik och hjälpte mig att göra utbildningen ”aptitlig” för deltagarna. Det hela byggde på ett vårdprogram som jag gjort för Västra Götalandsregionen, och deltagarna fick lägga pussel med halvt ifyllda algoritmer, fick symtomgruppera en massa fall med fingerade personbilder och fick interaktivt lösa några relativt komplicerade ärenden. Sedan tyckte Celemi att vi skulle försöka knyta ihop trådarna, och där föddes idén till det som blev PatSim.
Konceptet var mycket enkelt, att med hjälp av ett antal knappar med frågor, prover och undersökningar försöka lösa många kliniska fall. Exempel: kvinna 40 år söker för ont i magen. Vad vill du veta, vilka kroppsundersökningar gör du, vilka blodprover tar du och vilka undersökningar (exempelvis röntgen, gastroskopi) ordinerar du? Och vilken diagnos bestämmer du dig till sist för? Jag började med att skapa ett par dussin egna fall i Excel och bad sedan ett antal kollegor runt om i landet att göra likadant, och fick relativt kvickt ihop 120 gastrofall med diverse olika diagnoser. I spelreglerna ingick att för varje ovanlig diagnos skulle det finnas frekvensmässigt motsvarande flera ”vanliga” fall, det vill säga paletten skulle på något sätt avspegla verkligheten.
Celemi, som hade gjort en hel del projekt av den här typen tidigare, ville att vi skulle lägga in ett moment för att göra det hela litet ”roligare”, någon typ av tävling kanske? Lösningen blev att mäta vägen till diagnos, alltså ge feedback på om man ställde rätt frågor och ordinerade rätt undersökningar. Man säger ju att tid är pengar, men vi la upp det så att varje fall fick sig tilldelat en pott läkartid (att använda för att ställa rätt frågor) och en pott pengar (till undersökningar), och så fick fallkonstruktören bestämma vilka frågor, prover och undersökningar som var rimligt. På det sättet kunde användaren tävla med sig själv, och man kunde även mäta prestationen på ett större antal fall.
På det sättet kunde användaren tävla med sig själv
Utbildningen sjösattes och blev väldigt uppskattad, och många av deltagarna efterfrågade att få tillgång till den där cd-skivan med fallsimuleringen. Produktionen ägdes delvis av läkemedelsföretaget vilket gjorde detta olämpligt, men jag noterade önskemålet.
Efter några år skiftades läkemedelsföretagets fokus bort från patientgruppen, utbildningen lades ned och jag fick ta över rättigheterna till materialet. Jag var på den tiden ansvarig för specialveckan i gastroenterologi under internmedicinkursen i läkarutbildningen, och testade att använda den där fallsimuleringsskivan även på studenter, men då under handledning. Det visade sig fungera jättebra, studenterna var eld och lågor och jag fick efter varje specialvecka frågan ”kan vi inte få den där applikationen?”. Om de var tillräckligt påstridiga gav jag dem materialet på en usb-sticka, men eftersom specialveckan var slut tror jag inte de använde den i nämnvärd grad. Men jag fick också en annan viktig synpunkt: varför kan vi inte få något liknande för hela internmedicinkursen, tänk att sitta hemma och lösa fall i lugn och ro, det skulle vara jättekul!
Jag sökte på nätet, och hittade en hel del liknande produkter som användes på andra universitet, bland annat i USA. Gemensamt för dessa var dock att de var väldigt komplexa, med filminspelningar, länkar till röntgenbilder, klinisk fysiologiska undersökningar etc. Jag hade också kontakt med en grupp på Karolinska (Uno Fors) som arbetade med något liknande, och de varnade för att skapande av komplexa fall var utomordentligt resurskrävande. Det kändes inte riktigt som vårt koncept.
Jag gav mig inte, utan sökte pedagogiska projektmedel för att göra en webbapplikation. Fick en halvmiljon och la ut en offert. Det visade sig att en halvmiljon i det här sammanhanget var ”peanuts”, så vi fick i princip bara en intressent, ett litet nystartat IT-företag som hette 23gears. De var, under vissa premisser, villiga att ta på sig uppdraget och fick det också. Ägaren, Steve Cook, gjorde sitt bästa för att förstå vad vi ville ha, och vi hade ett stort antal möten kring detta. De levererade så småningom en prototyp som fungerade hyggligt, och jag hade stolta planer på att sjösätta. Applikationen behövde dock fyllas med innehåll, det som fanns var i princip bara några av gastrofallen från den gamla cd-skivan. Så jag gjorde två saker, dels tog jag fram de fallbeskrivningar vi använder under internmedicinkursen, dels engagerade jag ett par läkarstudenter som mot ersättning fick i uppdrag att lägga in fall. Det visade sig att det var relativt ”bökigt” att lägga in fall och de fall läkarstudenterna hade konstruerat höll inte riktigt måttet. Bad några av våra lärare om hjälp, men fick ett relativt ljumt respons. Många lärare var kritiska till upplägget: ”Klinisk diagnostik undervisas bedside, basta!” och jag själv hade helt enkelt inte tid att engagera mig så mycket som hade behövts.
PatSim ligger och väntar på att fyllas med innehåll!
Sedan gick 23gears i konkurs, och PatSim var plötsligt till salu! Vi hade litet pengar kvar från de pedagogiska medlen och köpte för en relativt billig penning över rättigheterna till universitetet. Och då hittade vi nya problem, det visade sig att det var långt ifrån banalt att föra över applikationen till GUs server. Och när vi väl lyckades hittade vi ett stort antal ”buggar” som gjorde att programmet hela tiden hängde sig. Jag lyckades få tag i den programmerare som gjort koden för 23gears, och för ytterligare en relativt billig penning fixade han till de värsta buggarna. Applikationen är skriven i ett litet speciellt windowsprogram, dot.net, som inte används speciellt mycket, och var därför inte helt enkelt att få tag på ”buggfixare”.
Nästa event i ”såpan”: det dyker upp en läkarstudent, Elias Berge, som vill skriva ett projektarbete om PatSim, inklusive utvärdering. Han fastnar i de där programmeringsproblemen, och lägger det mesta av tiden på att göra programmet funktionsdugligt. Han får i alla fall ihop ett drygt hundratal fall som nu ligger och väntar i en förhoppningsvis fungerande applikation som i sin helhet ägs av GU.
Och där är vi just nu: PatSim ligger och väntar på att fyllas med innehåll! Fallen behöver kvalitetsgranskas, vi behöver fler fall, och vi behöver testa applikationen skarpt. Jag har numera ett mycket stort antal andra uppdrag av olika slag och har inte riktigt förutsättningarna att engagera mig aktivt i sjösättningen.
Så det hela utmynnar i frågan: finns någon eller några därute som är intresserade av att jobba med detta? Studenterna är fortfarande eld och lågor, applikationen fyller enligt min bestämda uppfattning ett behov, framförallt för mängdträning, och detta ligger helt i tiden med tanke på hur trängd sjukvården är.
Skutan känns sjöduglig, nu behöver vi bara litet vind och en bra besättning. Någon som vill hänga med ut och segla?
TEXT OCH FOTO: HENRIK SJÖVALL
