AVHANDLING. Kopplingarna mellan personcentrerad och standardiserad vård är fler än vad debatten om hur vården ska effektiviseras kan ge sken av. Och istället för att driva effektiviseringar utifrån det ena eller andra perspektivet vore det bättre att mer utgå från det som sker i den praktiska vardagen. Det är slutsatser i en ny avhandling från Göteborgs universitet.
I debatten om hur hälso- och sjukvården bör förbättras har två trender dominerat de senaste decennierna; antingen att använda mer av standardiserade riktlinjer och arbetssätt, eller att sätta patientens egen berättelse och upplevelse i centrum.
– Men i den praktiska vardagen använder i själva verket vårdpersonal kontinuerligt arbetssätt från båda perspektiven, säger Doris Lydahl som skrivit avhandlingen.
I den har hon undersökt spänningar och paradoxer som kan uppstå när de båda synsätten kombineras. Speciellt har hon studerat en modell för standardiserad personcentrerad vård framtagen vid Centrum för personcentrerad vård. Som underlag i studien har hon gjort intervjuer med forskare och vårdpersonal, observationer samt analyser av bland annat riktlinjer och bedömningsprotokoll. För att modellen skulle fungera såg hon att det krävs mycket kreativitet bland framförallt sjuksköterskor.
– Mallar som används för att säkra likvärdighet i personcentrerad vård kan inte alltid fånga upp hela patientens berättelse, säger hon.
– Sjuksköterskorna, som tar emot patienten och gör den första dokumentationen, behöver ibland lägga till frågor, göra extra noteringar i marginalen med mera. Deras pusslande för att hantera spänningar och konflikter som kan uppstå i personcentrerade praktiker behöver uppmärksammas mer, säger Doris Lydahl.
Att skapa standarder för personcentrerad vård möter också samma utmaning som alla standarder – de kräver en standardmänniska.
– Personcentrerad vård kräver personer som är både kapabla att resonera och uttrycka sig verbalt och kan samarbeta med vårdpersonal.
Språkbarriärer, olika funktionsnedsättningar, patienter med psykoser är exempel där patienten själv inte enkelt kan förmedla sin sjukdomsupplevelse. Utan det krävs tolkningar.
– Medforskare och jag [UL1] föreslår därför att patientberättelsen ska ses som något som skapas i samspelet mellan patient, vårdgivare och anhöriga och olika symboliska och materiella hjälpmedel, istället för att det är patientens eget unika vittnesmål, säger Doris Lydahl.
Ett intryck hon tar med sig från studien är att förändringar inom vården i alltför hög grad kommer uppifrån och ned.
– Bättre vore att med kvalitativa och etnografiska forskningsmetoder fokusera mer på vad som sker i den praktiska vardagen och utifrån de resultaten förändra rutiner och arbetssätt. Möjligen skulle då mer personcentrad vård komma som ett utfall. Men det skulle då vara förankrat på ett annat sätt än hur förändringar införs idag.
TEXT: LARS-OLOF KARLSSON
