AVHANDLING. Resurserna hos anhörigvårdare behöver lyftas fram – och stödet till dem kompletteras. Forskning vid Sahlgrenska akademin sätter nu ljuset på en växande vårdsektor där de riktigt nära relationerna spelar en avgörande roll.
– Det som är positivt är att anhörigvårdarna är resursstarka. De har lösningar på väldigt mycket och resurser både inom sig, från sin närstående och från den miljö och omgivning i vilken vårdandet sker. Oavsett om de är barn eller partner har de också värdegrund och referensramar gemensamt med den närstående, vilket är en resurs i sig, säger Mia Wennerberg, doktorand inom vårdvetenskap och hälsa, med en bakgrund som kommunsjuksköterska.
Hennes avhandling bygger på analyser av intervjuer med 32 anhörigvårdare i en kommun i Västra Götaland. Sex av dem var kvinnor som vårdade sina mödrar. Övriga i gruppen, 17 kvinnor och 9 män, vårdade sin partner. 29 av 32 hade beviljats anhörigersättning och halva gruppen hade hemtjänst.
– Det var alltifrån mammor som i princip klarade sig själva, och bara behövde hjälp av sina döttrar några gånger i veckan, till närstående som inte kunde vara ensamma över huvud taget. Det är så det ofta ser ut, spannet avseende behov är stort och varje situation unik, säger Mia Wennerberg.
Resurser och sammanhang
Tidigare forskning om anhörigvårdares hälsa har oftast handlat om risker och ohälsa. Mia Wennerberg utgår i stället från det salutogena perspektivet som har fokus på hur resurser till hälsa kan stärkas. Avgörande i den salutogena teorin är att kunna använda så kallade motståndsresurser när man ställs inför utmaningar i livet som behöver lösas. Tillgång till sådana resurser stärker känslan av sammanhang; tillvaron blir begriplig, hanterbar och meningsfull, istället för kaotisk.
– Om du upplever hinder, motståndsbrister som gör resurserna oanvändbara, förblir utmaningarna olösta, tillvaron blir alltmer kaotisk och så småningom blir det omöjligt att fortsätta vårda i hemmet, säger Mia Wennerberg.
– Det finns ett klart samband mellan att kunna använda motståndsresurser, styrkan i känslan av sammanhang och hur bra paren klarar sig genom denna fas av livet vi kallat anhörigvårdarskapet. Själva kontentan är att stötta på ett sätt som gör att resurserna förblir användbara så länge som möjligt, fortsätter hon.
Stöttningen kan vara traditionell, som hemtjänst, avlösning, växelvård på särskilt boende och samtalsgrupper. Att tänka salutogent är att tänka resursstödjande och då behövs komplement, för gruppen och för paren utifrån deras speciella situation, menar Mia Wennerberg.
Kan ses som ett jobb
När det gällde individuellt stöd efterlyste anhörigvårdarna en jourhavande anhörigstödjare, att ringa och bolla med och få bekräftelse ifrån. Andra förslag var datakurs för att kunna söka information och hantera vardagsbestyr, och att någon kunde leverera middag de dagar man inte själv orkade laga mat.
Generellt stöd, som ger förutsättningar för att gruppen ska kunna använda sina individuella resurser, kan handla om att skapa en tillgänglig utemiljö, goda transportmöjligheter och, som i vissa kommuner, ge en ekonomisk ersättning.
– Det är inget man blir rik på men det sågs ofta som ett erkännande för det man utförde i hemtjänsten ställe, säger Mia Wennerberg.
Att allt färre kommuner ger bidrag till anhörigvårdare ser hon som ett problem. Likaså att det saknas definitioner av vad stöd till anhörigvårdare ska bestå av, och vem som ska få det.
– Om man tänker på anhörigvård som ett arbete borde anhöriga erbjudas samma typ av stöd som hemtjänsten för att kunna vårda med så få negativa hälsoeffekter som möjligt. Det kan handla om utbildning i lyftteknik, hjälpmedel som höj- och sänkbara sängar och bostadsanpassning. Många ser sig dock inte som anhörigvårdare och vet inte vad de har för möjligheter att få stöd. När de väl tar kontakt har de ofta tappat många resurser som hade kunnat bibehållas med rätt stöd, säger Mia Wennerberg.
Länk till avhandlingen: http://hdl.handle.net/2077/51880
TEXT: MARGARETA GUSTAFSSON KUBISTA
