AVHANDLING. Betydligt färre kvinnor spricker eller behöver bli klippta i underlivet vid förlossning hemma jämfört med på sjukhus. Andelen som skadar ändtarmsmuskeln vid hemförlossning är så låg som 0,7 procent, visar forskning från Sahlgrenska akademin.
– Även om det handlar om en grupp med mindre riskfaktorer så är 0,7 procent väldigt lågt. Det var låg förekomst också av andra skador och väldigt få som behövde klippas i mellangården, konstaterar Malin Edqvist, disputerad forskare på institutionen för vårdvetenskap och hälsa, och legitimerad barnmorska.
Totalt studerades 2992 hemförlossningar som skedde i Sverige, Norge, Danmark och Island under åren 2008-2013. Förlossningarna var planerade att hållas hemma och medverkande barnmorska hade träffat kvinnan i förväg.
– Man säger ofta att de som föder i hemmet är en selekterad population, kvinnor som tar väldigt stort ansvar för sin födsel. Grundfrågan var om man kunde överföra erfarenheterna från hemförlossning till sjukhusfödslar, och det visade vara möjligt i större utsträckning än barnmorskorna trott, säger Malin Edqvist.
Barnmorska i ny roll
När hemförlossningens långsamma framfödande skulle tillämpas i sjukhusmiljö fick barnmorskorna lämna rollen som påhejare för att istället guida kvinnorna till att krysta spontant på egna impulser. Kvinnorna fick också själv välja ställning när barnen föddes fram, på två värkar istället för en.
– I kontrollgruppen hade man 78 procent med bristningsskador, jämfört med 70 procent i gruppen som tillämpade den här modellen. Med tanke på att den inte tycks ha några nackdelar, det skadar inte kvinnorna att göra så här, så är resultatet bra, säger Malin Edqvist.
Den så kallade MIMA-modellen (Midwives’ Management during the Second Stage of Labour) kommer nu att ingå i en bred utbildningssatsning i Stockholms läns landsting som syftar till att barnmorskor och läkare ska få ökade kunskaper inom prevention, diagnostik och suturering.
Skuld och skam
Malin Edqvist forskning sätter också ljuset på barnmorskors upplevelser när förlossningar slutar med svåra bristningsskador. Djupintervjuer med tretton barnmorskor visar på stora behov av bearbetning, i en trygg arbetsmiljö.
– Det här visade sig vara ett mer komplext fenomen än jag hade trott. Jag trodde att barnmorskor skulle känna skuld gentemot kvinnan, men inte att de skulle uppleva situationen riktigt så jobbig, säger hon.
– Många gånger vågade de inte anförtro sig till kollegor. De kände skuld och skam för att det hade hänt, och att man var en dålig barnmorska. Ibland kände de att de hade gjort allt i sin makt, de såg inte vad som kunde gjorts annorlunda. Att hitta en förklaring till att skadan skett underlättade bearbetningen av det som hänt.
Länk till avhandlingen: http://hdl.handle.net/2077/51746
TEXT: MARGARETA GUSTAFSSON KUBISTA
