KRÖNIKA. Tystnadskultur inom vården, främst bland sjuksköterskor, är ett ämne som diskuterats på Institutionen för vårdvetenskap och hälsa. Nu senast under en debatt där många vittnade om hur den lagstadgade rätten att yttra sig i praktiken satts på undantag. Initiativtagare till aktiviteterna är Ann-Sofie Magnusson, universitetslektor med ett tämligen ovanligt cv. I sin krönika i Akademiliv skriver hon om vikten av att sjuksköterskor kan dela med sig av sina yrkeskunskaper via media.
Det var våren 2010 och jag kände håren resa sig på mina armar. Jag måste väl ha hört fel eller missförstått vad som sas? Men nej, sjuksköterskorna jag samtalade med sa verkligen att de inte fick prata med journalister utan måste hänvisa till informationsavdelningen.
Min förskräckelse hängde samman med flera saker, men främst att jag uppfattade att det skulle vara ett grundlagsbrott att säga så till personal inom offentlig hälso- och sjukvård.
Vid den här tiden hade jag precis disputerat i journalistik och masskommunikation med en avhandling om bilden av psykiatriområdet. Två yrken hade jag redan, sjuksköterska och journalist, och hade därför tidigare funderat över hälso- och sjukvård och journalistik. Det hade slagit mig att det är konstigt att inte sjuksköterskeutbildningen hade innehållit träning i skrivande och textanalys. Journalistutbildningen hade innehållit detta i rika mått, och då hade vi ändå antagits på färdighetsprov. Jag hade förundrats över tvärsäkra kommentarer om att journalister bara var intresserad av psykiatri när det handlade om problem eller våldsbrott. (Efter att ha studerat 27 års rapportering av Rapport i Sveriges Television tycker jag mig ha belägg för att säga emot detta.) Argumentet för våldsskildringar och annat eländet var att det bara är sådant som intresserar journalister. Problemet var, enligt personerna som sa så, att journalister aldrig vill skriva om allt bra som görs inom vården.
Så nu satt jag alltså, nydisputerad och ny som lärare på en högskola, och skulle prata med sjuksköterskor om deras yrke och dess koppling till samhället. Jag hade frågat dem om hur de skulle reagera om en journalist ringde till deras arbetsplats och ville göra en intervju om ett lyckat utvecklingsprojekt – alltså sådant som andra sagt sig sakna. Men jag hade stött på patrull direkt. Vi hade mycket att tala om när det gällde yttrandefrihet, meddelarfrihet, källskydd och repressalieförbud.
Tyvärr är inte detta exempel ett undantag. Jag har mött så många liknande kommentarer att jag tappat räkningen. Missförstå mig nu inte, sekretess och tystnadsplikt gällande patienter är självklart en grund för att personer ska känna sig trygga i deras integritet bevaras. Men att sjuksköterskor, som har ett av 21 legitimationsyrken i Sverige, inte skulle kunna föra fram sina yrkeskunskaper tycks mig befängt. Däremot är det viktigt att använda sitt omdöme och fundera över hur man talar om sitt yrke eller ett visst ämne. Man behöver träna för att bli bra på det. Man behöver sätta sig in i dessa frågor, diskutera med varandra och vara öppen för andra yrkesgruppers kunskap och uppdrag.
I år är det 250 år sedan Sverige fick sin första tryckfrihetsförordning. Möjligheten att sprida åsikter i skrift utan förhandscensur liksom offentlighetsprincipen har alltså gamla anor. Vid min nuvarande arbetsplats, institutionen för vårdvetenskap och hälsa, har vi uppmärksammat detta med två personalaktiviteter på temat Offentliga samtal och fria (?) ord. Vi har talat om hälso- och sjukvårdens och universitetets samverkan med det omgivande samhället genom medier. Jag har berättat om mina erfarenheter och tankar. Vi har testat olika perspektiv kring frågorna. Och vi har lyssnat på en mycket erfaren, kunnig och spännande skara personer som bjudits in för en diskussion på ämnet (se bildtexten ovan).
För mig som relativt ny på institutionen kändes det befriande att mötas av positiv respons direkt när jag berättade om min idé för vår prefekt. Det är också glädjande att så många vid institutionen tycker att det här är viktiga frågor, att vi behöver fundera kring dem såväl i vår undervisning som i våra roller vid institutionen.
Nu reser sig håren inte längre på armarna när personal inom hälso- och sjukvården säger att de inte får uttala sig, jag har hört dessa hårresande kommentarer för många gånger. Men jag tycker fortfarande att frågorna är lika viktiga och jag vill så gott jag kan bidra till att lyfta dem. Det behöver vi alla hjälpas åt med.
Ann-Sofie Magnusson
Skribenten har tidigare debatterat detta ämne i Svenska Dagbladet : http://www.svd.se/ett-problem-om-varden-blir-tystare
Hon har även skrivit boken Om kommunikation för personal i vårdande yrken som behandlar frågorna.
