HEDERSDOKTOR 2016. Paul Blanc, som nu utnämns till hedersdoktor vid Sahlgrenska akademins, är inte bara en ledande forskare inom arbetsmedicin, utan också inom arbetsmedicinens historia. Under sin föreläsning i Arvid Carlsson beskrev han hur rayonindustrin under 150 år tydligt prioriterat vinst framför människor i framställningen av viskos.
Inom några veckor kommer Paul Blancs nya bok om den arbetsmedicinska historien bakom konstsilke, känt under namnen rayon eller viskos. Viskos tillverkas av bomull eller cellulosa. Det är ett billigt material som dessutom har många användningsområden – det används både inom gummiindustrin och textilindustrin, och är basen för syntetiska tvättsvampar, korvskinn och cellofan.
Men tillverkningsprocessen är skadlig för människor. I processen måste man nämligen använda ett lösningsmedel som heter koldisulfid, som är giftigt och påverkar vårt nervsystem. Exponering för ämnet kan leda till Parkinson, blindhet, allvarlig psykisk sjukdom och ökar också risk för hjärt-kärlsjukdom.
Paul Blanc beskrev hur det varit känt mycket länge att koldisulfid är toxiskt för människor, men att kunskapen mörkats av tillverkarna.
– Historien om framställningen av konstsilke är ett av de tydligaste exemplen som finns på hur industrin kan prioriterar vinst framför människors hälsa, konstaterade vår nya hedersdoktor under sin föreläsning.
Epidemier av mental ohälsa på fabrikerna
Det kemiska ämnet koldisulfid skapades redan under 1700-talet, och blev ett viktigt lösningsmedel för gummiindustrin under 1800-talet. Under industrialismen rapporterade enstaka läkare tidigt att ämnet är giftigt för människor, eftersom de hög förekomst av allvarlig psykiska sjukdomar, med bland annat hallucinationer och självmord, bland fabriksarbetare. I medicinska tidskrifter beskrevs de första fallen i början av 1900-talet, först vid en fabrik i Philadelphia och sedan från en anläggning utanför Moskva. Dessa rapporter fick dock inga konsekvenser. Fabriksägarna slog ifrån sig, genom att hävda att problemen var överdrivna eller att de redan åtgärdat bristerna i sina anläggningar.
Namnet Rayon registrerades 1925, och textilen blev en viktig symbol för Art Deco perioden. Materialet tillverkades av multinationella företag, som inte hade intresse av att undersöka de risker de utsatte sina arbetare för. Paul Blanc berättade bland annat om Dr Alice Hamilton, som framförde sin oro över koldisulfid i flera publiceringar. I sina memoarer berättade hon själv om hur hon blev kontaktad av en sjuksköterska vid en stor fabrik, där en omfattande epidemi av psykisk sjukdom brutit ut bland arbetarna. Trots flera förfrågningar nekades Dr Hamilton att besöka anläggningen.
Under andra världskriget spelade viskos en viktig roll, både som billig textil till arméerna och i produktionen av däck till flygplan och annan krigsmateriel. I Tyskland användes judar som slavar i rayon-fabrikerna, där de fick jobba utan skyddshandskar tills de blev blinda.
– De gula stjärnor som judar tvingades bära tillverkades också av textil som blandats med rayon, berättade Paul Blanc.
Under 1900-talets andra hälft stängdes alla europeiska fabriker som tillverkade rayon och viskos. Under senare år har materialet börjat återlanseras som det gröna alternativet, eftersom det tillverkas av cellulosafiber som är ett förnyelsebart material. Men tillverkningen kräver ofta fortfarande användning av koldisulfid – och tillverkarna talar fortfarande tyst om dess hälsofarliga effekter.
Paul Blanc är professor vid University of California San Francisco (UCSF). Han leder bland annat ett flertal stora epidemiologiska studier om hur luftvägarna påverkas av faktorer i miljö och arbetsmiljö. Värd för Paul Blancs hedersdoktorat är professor Kjell Torén.
I samband med doktorspromoveringen gav Paul Blanc den 20 oktober detta föredrag, som inleddes med en festlig frukost vid hörsal Arvid Carlsson.
Här kan du läsa mer om det samarbete som Paul Blanc har med Göteborgs universitet, och den betydelse han haft för den arbetsmedicinska forskningen vid Sahlgrenska akademin: http://130.241.135.136/2016/05/33786/
TEXT OCH FOTO: ELIN LINDSTRÖM CLAESSEN
