LEDNINGSUPPDRAG. Anna Karlsson, professor i experimentell reumatologi, har nu tagit över som vicedekan för utbildning på forskarnivå vid Sahlgrenska akademin. Hennes mål är att alla doktorander ska få en så bra forskarutbildning som möjligt, och för att nå dit vill hon stötta handledarna och ge dem fler verktyg.
– Vi behöver förbättra möjligheterna att utvecklas som handledare. Det finns redan flera kurser för handledare inom forskarutbildningen som ges av PIL-enheten, men det finns behov av att komplettera verktygslådan, säger Anna Karlsson.
Sahlgrenska akademin har en heterogen forskarutbildning. Doktorandernas ålder och erfarenhet varierar, liksom deras bakgrund och miljön de får sin forskarutbildning i.
– Du skulle vara med när de träffas under obligatoriska doktorandkurser. Det är spännande att se hur de lär av varandra, och hur de kan se sin egen roll i det större sammanhanget. På så vis ger ju forskarutbildningen en guldsits för att skapa bra translationell forskning – forskarutbildningen är en plattform där vi kan lära oss att förstå varandra.
För kliniska doktorander kan det vara svårt att få den tid de behöver för att genomföra sin forskarutbildning. Tidigare skrevs enskilda avtal med varje verksamhetschef inom Västra Götalandsregionen, där verksamheten garanterade att tid och pengar för att genomföra forskarutbildningen på halvtid. Sedan en tid tillbaka har universitetet nu ett nytt centralt avtal.
– Det är positivt, eftersom det synliggör forskarutbildningen även inom sjukvårdsorganisationen. Det är viktigt att huvudmännen inom vården är medvetna om att även forskarutbildningen måste planeras in i sjukvårdens verksamhet, säger Anna Karlsson.
Stor utvärdering väntar
Som nybliven vicedekan för forskarutbildningen har Anna Karlsson ett stort arbete framför sig: till hösten startar UKÄ sin utvärdering av forskarutbildning vid landets lärosäten. Liksom tidigare utvärderingar från UKÄ kommer den till stor del baseras på självutvärdering.
– Jag ser det som en jättebra möjlighet att identifiera de problem vi har och se vilka möjligheter vi har att utvecklas vidare. Det ger en genomlysning av hela forskarutbildningsorganisationen, säger Anna Karlsson.
Utvärdering av forskarutbildningen är något som borde genomföras mer kontinuerligt, och i högre grad, menar hon:
– Vad tycker egentligen de doktorander vi har examinerat, vad vill de ha mer av eller mindre av under sin utbildning? Någon form av exit-poll som fångar upp tidigare doktoranders erfarenheter av vår forskarutbildning kan vara bra, funderar Anna Karlsson.
Anna Karlsson är professor vid avdelningen för reumatologi och inflammationsforskning, där hon bland annat forskar om periodiska febersjukdomar hos barn. Hon har en kemistexamen från Linköping i botten, och genomförde sin egen forskarutbildning här i Göteborg. Hon har tidigare arbetat nära både doktorander och handledare som studierektor både på institutionsnivå och fakultetsnivå.
– Jag har mer och mer insett hur roligt jag tycker det är att träffa vuxna i en utbildningssituation. Vi har en jättebra forskarutbildning, säger Anna Karlsson.
Hon ser fram emot att diskutera olika idéer om hur forskarutbildningen skulle kunna bli ännu bättre inom Rådet för utbildning på forskarnivå. Rådet består av sju ordinarie ledamöter och tre doktorandrepresentanter som alla har ett starkt engagemang för utbildningen på forskarnivå. Ett annat viktigt stöd för henne som ny vicedekan är administrationen på fakultetsnivå, vilket hon gärna vill lyfta fram:,
– Jag får otroligt bra hjälp från kansliet. Handläggarna är verkligen kunniga och lätta att samarbeta med och de gör det lätt att komma in i mitt nya uppdrag.
Dyrare doktorander – en nödvändig förändring
Sedan 2013 har utbildningsbidrag för doktorander stegvis fasats ut vid Göteborgs universitet, och från och med den 1 juli förra året måste nu alla nya doktorander vara anställda från första utbildningsdagen. Tidigare fick doktorander ofta utbildningsbidrag under de två första åren, vilket bara gav en ersättning på 15 000 kronor före skatt. Utbildningsbidraget gav inte heller samma sociala förmåner och försäkringsskydd som en anställning.
Förändringen har inneburit att doktorander nu är mycket dyrare. En analys från Rådet för utbildning på forskarnivå (FUR) som redovisades i våras visade att kostnaden för en doktorand ökat med mer än en tredjedel. För att inte tvingas skära drastiskt i antalet projektbundna doktorandplatser har fakulteten valt att sänka finansieringsgraden av nya platser från 70 till 60 procent, från och med den utlysning som gjordes i våras.
Börje Haraldsson, tidigare vicedekan vid Sahlgrenska akademin, var en av de drivande bakom beslutet att slopa utbildningsbidragen för doktorander, och även Anna Karlsson tycker att det var en nödvändig åtgärd.
– Vi kan inte begära att en person som har läst fem år på universitet ska nöja sig med så låg ersättning under ytterligare flera år. Många doktorander är ju i den fasen i livet då man bildar familj. När dessutom andra universitet också slopar utbildningsbidragen hade det varit svårare för oss att konkurrera om de bästa kandidaterna om vi inte hade förändrat finansieringssystemet.
Än så länge är det för tidigt att få säkra siffror på hur kostnadsökningen påverkar forskarutbildningen, men det är rimligt att anta att fler nu istället kommer att välja att anställa postdoktorer på sina externa anslag, eftersom löneskillnaden inte längre är lika stor.
– Jag tror att vi kommer att behöva se över hur fakulteten finansierar forskarutbildningen. Vi har fått färre platser och lägre finansieringsgrad, och det är en olycklig kombination med den här förändringen, säger Anna Karlsson, som också anser att staten borde förtydliga universitetens uppdrag att utbilda forskare, genom att synliggöra forskarutbildningen i fakultetsanslaget.
Tyvärr ger artikeln om doktorandtjänster (igen) intrycket att samtliga Sahlgremnska akademins doktorander går på doktorandtjänst (där står uttryckligen ”alla”)! Så är ju verkligen inte fallet, utan en stort antal av doktoranderna är externt finasierade och har sin grundanställning inom Sahlgrenska universitetssjukhuset. Hur stor den andelen är, av samtliga doktorander antagna vid SA vet jag inte. Men det är viktigt att förtydliga den här mycket stora gruppen, samt intressera sig för deras förutsättningar. Min erfarenhet är att få har sin forskningstid finansierad av sin sjukvårdsverksamhet (oavsett lokala/centrala avtal), utan vanligt är i stället stipendier från Göteborgs Läkarsällskap (jfr utbildningsbidrag!!) eller via handledarens anslag.
Hej Eva,
Min intention är att arbeta aktivt för att skapa goda förutsättningar för båda grupperna av doktorander – de som är finansierade via en extern arbetsgivare, och dom som har GU som arbetsgivare. När det gäller den första gruppen, som inkluderar doktorander med vgregion som arbetsgivare, så tycker jag som det står i den övre delen av artikeln att det är positivt att det nu finns ett centralt avtal för alla vgregion-anställda doktorander. Det betyder inte att situationen är bra för alla, men det finns något att arbeta med som underlag för ytterligare förstärkning av de ’kliniska’ doktorandernas möjlighet att få tid för forskning, och därmed finansiering. När det gäller den senare gruppen så är det inte forskningstid för den enskilda doktoranden som är problemet, utan omfattningen av vår forskarutbildning. Pga ökade kostnader riskerar antalet GU-anställda doktorander att minska, vilket jag tror skulle vara negativt för vår fakultet. VI behöver alltså arbeta på flera fronter för att ALLA doktorander ska få en bra utbildning under goda förutsättningar i bra forskningsmiljöer.
Som svar på din fråga om dimensioneringen så antogs under 2015 132 nya doktorander. Av dessa var 75 (dvs knappt 60%) anställda av annan arbetsgivare än GU (t ex vgregion).
Bästa hälsningar,
Anna