NOBEL. Ett glädjeskrik hördes genom korridoren på Medicinareberget när det i onsdags vid lunchtid stod klart att Tomas Lindahl får årets nobelpris i kemi. För Monica Olsson, som arbetat nära Tomas Lindahl, var det klart årets höjdpunkt.
– Tomas är en fantastiskt duktig forskare och han har lärt mig allt om proteinarbete. Jag tror nästan jag blev gladare över nobelpriset än Tomas själv, säger hon leende.
Om det inte varit för Tomas Lindahl hade Monica Olsson nog gått i pension vid 65, konstaterar hon själv. Fyllda 72 är hon nu fortfarande en erkänd och uppskattad laboratoriemedarbetare på Medicinareberget, numera i Maria Falkenbergs och Claes Gustafssons grupp. Mellan 1978 och 1982, när Tomas Lindahl var professor i Göteborg, var Monica Olsson hans högra hand i laboratoriet.
– Det var väldigt givande, och fantastiskt roliga år. Tomas har en torr, nästan brittisk humor som jag alltid har uppskattat, säger Monica Olsson.
Hon minns hur hon hämtade stora mängder kalvbräss från ett slakteri i Varberg till försöken i laboratoriet. Det krävdes tre kilo bräss för att få fram den mängd protein som behövdes för försöken. Med dagens moderna metoder räcker det med en bråkdel.
Monica Olsson hämtar en utskrift av en vetenskaplig artikel från 1980, om hur en metylbas som kan bildas på grund av DNA-skador kunde inkorporeras i ett särskilt enzym som kallas Ada. Artikeln publicerades i Journal of Biological Chemistry, och anses betydelsefull inom forskningen om DNA-reparation. Monica Olsson är förstaförfattare. Det var inte första gången Tomas Lindahl hade gjort en labass till förstaförfattare, men han var noga med att påpeka hur väl han tyckte att hon förtjänade det.
– Han låter sig inte imponeras av fina titlar eller längden på utbildningen, han uppskattar duktiga medarbetare och visar det också, konstaterar Monica Olsson, som sedan dess varit medförfattare till en rad vetenskapliga artiklar.
1987, när Tomas Lindahl etablerat sig som forskningsledare vid Imperial Cancer Research Fund, bjöd han in Monica Olsson att arbeta där under ett år. Tjänsten hade utmärkta villkor, och hon tilldelades ett projekt att arbeta med:
– I början kände jag mig som en katt bland hermelinerna. Det var toppforskare från hela världen där, och alla hade de en oerhörd respekt för Tomas.
Hon fick arbeta med en amerikansk postdok, som inte laborerat med proteiner tidigare. När hon diskuterade upplägget för försök med honom hade han ibland invändningar, men så snart hon tyckte de skulle gå och fråga Tomas Lindahl vad han tyckte, gav amerikanen genast med sig.
– Tomas litade hundra procent på mina försök. Andra forskare ber alltid att man ska göra om försöken när resultaten inte blir som de förväntat sig, men det gjorde aldrig Tomas. Han brukade alltid säga ”det där kan du mycket bättre än jag”, minns Monica Olsson.
Per Elias, professor i medicinsk och fysiologisk kemi, instämmer att Tomas Lindahl är en respekterad forskare och en värdig nobelpristagare:
– Han är en naturlig vetenskaplig ledare, med en visionär blick som väcker stor tillit hos omgivningen. Han har förmågan att identifiera biologiska problem och omformulera dem som ett kemiskt problem, och sedan hitta en enkel lösning som ger insikter i biologiska processer. Därför är huvuddelen av hans arbeten också lätta att följa.
Tomas Lindahls samarbete med Göteborgs universitet har fortsatt över åren. 1991 utnämndes han till hedersdoktor i medicin och 2010 deltog han i den internationella expertpanel som bedömde forskningen vid Göteborgs universitet (RED10). Hans samarbete med Monica Olsson har också fortsatt – vid fler tillfällen när han granskat artiklar där han själv ifrågasatt resultaten har han bett henne komma över till England för att en gång för alla hjälpa till och avgöra om resultaten verkligen stämde.
Här kan du läsa Monica Olssons och Tomas Lindahls artikel från 1980 Repair of Alkylated DNA in Escherichia coli i The Journal of Biological Chemstry: http://www.jbc.org/content/255/22/10569.long
TEXT OCH FOTO: ELIN LINDSTRÖM CLAESSEN
